Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magerman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kontrollerande verksamhet med afseende på de
rent kommunala myndigheterna. (I Stockholm utöfvar
öfverståthållarämbetet magistraternas vanliga funktion
med afseende på exekutionsverket samt uppbörds-
och polisväsendet, hvaremot Stockholms magistrat
genom en särskild afdelning, Förmyndarkammaren,
öfvar vård och inseende öfver förvaltningen af
omyndigas samt frånvarande och okända arfvingars
medel.) Magistratens kommunala befogenheter ha
ingalunda h. o. h. gått förlorade, lika litet
som dess egenskap af kommunalt organ fullständigt
utplånats. Å ena sidan inverkar nämligen kommunen
på magistratsledamöternas tillsättande, i det att
borgmästare i alla städer, likasom äfven rådmän
och magistratssekreterare i Stockholm, af K. M:t
utnämnas efter och inom ett tremannaförslag, som
upprättats af stadens till riksdagsmannaval till Andra
kammaren röstberättigade invånare (R. F. § 31),
samt rådmän och magistratssekreterare (utom. i Stockholm)
väljas af allmän rådstuga eller af stadsfullmäktige,
där sådana finnas, hvarefter de befullmäktigas
af K. M:ts befallningshafvande. Å andra sidan
har äfven efter de nya kommunallagarna (1862) åt
magistraterna förbehållits inflytande på de kommunala
angelägenheterna, dels af ledande och förberedande,
dels af kontrollerande och verkställande art. Det
tillkommer sålunda magistraten att sammankalla allmän
rådstuga (magistratens ordf. är äfven rådstugans)
samt att genom borgmästaren eller annan sin
led. närvara vid stadsfullmäktiges sammanträden och
i öfverläggningarna deltaga. Magistraten eger att
hos den beslutande kommunala myndigheten framställa
förslag i alla ämnen, som röra stadens gemensamma
angelägenheter, och kan äska stadsfullmäktiges
sammankallande. Magistraten skall med ledning af de
från drätselkammaren infordrade upplysningarna årligen
uppgöra ett utgifts- och inkomstförslag för staden
och, sedan efter dettas granskning af allmän rådstuga
eller stadsfullmäktige staten för det kommande året
fastställts, upprätta debiterings- och uppbördslängd
samt den kommunala röstlängden. Magistraten skall
vara representerad i stadens hälsovårdsnämnd och
byggnadsnämnd samt ha inseende öfver dessa och andra
af stadskommunen tillsatta styrelsers förvaltning samt
eger att i allmänhet tillsätta vid stadens förvaltning
anställda tjänstemän och betjänte. Magistraten
eger ock att öfvervaka, att allmän rådstugas eller
stadsfullmäktiges beslut bringas till verkställighet,
men med rätt och skyldighet att vägra handräckning
till ett besluts verkställande, som den pröfvar
stridande mot lag eller ej i enlighet med laga
föreskrift underställdt. Slutligen är magistraten den
borgerliga myndighet, inför hvilken civiläktenskap
i Sverige afslutas i stad. Magistratens befogenheter
med afseende på kommunalförvaltningen äro sålunda i
allt väsentligt af rent formell natur. I praktiken
inskränker den sig numera till att öfvervaka
iakttagandet af de laga formerna och gränserna
för de egentliga kommunalmyndigheternas, främst
stadsfullmäktiges, beslutanderätt.
Äfven i Danmark och Norge kallas den lokala
statsförvaltningsmyndigheten i städerna
magistrat. Magistraten framträder emellertid i dessa
länder endast undantagsvis som särskildt organiserad
myndighet. I de flesta städerna utöfvas
magistratsgöromålen af stadens underdomare,
"byfogeden", som i Danmark i detta fall bär titeln
både af "borgmester" och af "byfoged". I Norge
förekommer kollegialt organiserad magistrat endast
i Kristiania och Bergen, som ha 3 borgmästare. I
fyra andra städer tillsättes jämte byfogden
1 särskild borgmästare. I Danmark har endast
Köpenhamn en kollegial magistrat (se Danmark,
sp. 1289-90). I sex andra danska städer finnes
särskild borgmästare. Vid dennes sida väljas i några
få städer "borgerliga rådmän" att biträda borgmästaren
i dennes befattning med kommunalförvaltningen. Utom
sina uppgifter som lokalt statsförvaltnings-organ i
allmänhet har magistraten i de norska och danska
städerna att i flera hänseenden samverka med
de kommunala representationerna. I de danska
"byraaden" (stadsfullmäktige) är borgmästaren
ordf. I allmänhet har magistraten i Danmark och
Norge en mera ingående befattning med och större
inflytande på kommunalförvaltningen än i Sverige. -
I Tyskland är magistraten stadskom-munernas centrala
verkställighets- och förvaltningsmyndighet,
på samma gång den äfven har vissa statsliga
förvaltningsuppgifter. - I England betecknas med
magistrate företrädesvis judiciella myndigheter. Se
Yngve Larsson, "Kommunalförvaltningens organisation
och arbetssätt i Sverige och utlandets städer" (1909).
K. H. B.*
Magistratspredikan kallas den gudstjänst, som
enl. k. förordn. 18 april 1849 skall hållas "vid
årets början, innan rådstufvurätt första gång till
domsäte träder" (Rättegångsbalk 6: 4). Redan i 1686
års kyrkolag föreskrifves en dylik predikan.
Jfr Hofrättspredikan (Suppl.). Riksdagspredikan
och Tingspredikan.
Magistratssekreterare. Se Magistrat.
Magistratus (lat., af magister, se d. o.) betecknade
hos forntidens romare, såväl ämbotsmakt (magistratur)
som ämbetsmaktens innehafvare Magistraturen under
republikens tid måste anses ha tagit arf efter
konungen (magister populi, folkets chef); dock funnos
bestämda olikheter, såsom att ämbetsmännens makt var
delad på mer än en porson; att de valdes för viss tid,
vanligen ett år; att provokation (vad till folket)
medgafs; att ämbetsmännen kunde ställas till ansvar
för sin förvaltning, efter ämbetets nedläggande,
hvarjämte bör märkas, att folktribunatet uppstod
själfständigt. I stort sedt hade konungarnas makt
öfvergått till konsulerna (se Konsul), från
hvilkas ämbete efter hand utbrytningar af särskilda
äm-betsbefattningar skedde. - Magistratus voro
befattningar utan lön, d. v. s. förtroendeuppdrag
eller hedersposter (honores). Särskilda
behörighetsprof fordrades icke; dock förutsattes
vissa egenskaper, beträffande hvilka genom praxis
och lag vissa regler småningom blefvo gällande,
särskildt i fråga om en bestämd ålder och jämväl en
bestämd ordningsföljd vid befordran till de olika
ämbetena. Denna ordningsföljd var under republikens
sista århundrade kvestur, kurulisk edilitet, pretur
och konsulat vid respektive 27 eller 30, 37, 40 och
43 år (så t. ex. Cicero). Äfven gällde i allmänhet
för de senare tiderna, att ingen fick bekläda samma
ämbete förr än efter 10 års mellantid. Undantag gåfvos
dock från såväl de ena som de andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
