Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maele ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
435
Maeterlinck
436
med La princesse Maleine, ett stort anlagdt
fantasidrama med shakspereskt sceneri och en
pseudo-historisk sagas bakgrund. Octave Mirbeau
proklamerade honom i en emfatisk artikel i "Le Figaro"
(aug. 1890) som ett universalgeni och förklarade hans
drama öfverlägset alla Shaksperes. Artikeln hade till
följd, att allmänhetens uppmärksamhet riktades på
den unge författaren, som nu i rask följd utgaf de
dramatiska dödsstämningsmålerierna Uintruse (1890),
Les aveugles (s. å., "De blinda", öfv. i "Ord och
bild", 1901) -två af M:s mest typiska dramer från
hans första skede - och Les sept princesses. Den
sensationella nyfikenhet och det litterära
intresse, hvarmed dessa verk mottogos, stegrades
oafbrutet under M:s närmast följande produktion,
Pelléas et Mélisande (1892), nattens och tystnadens
melankoliska legend om kärlekens fataliteter, samt
de under den gemensamma titeln "Trois petites drames
pour marionettes" sammanförda Alladine et Palomides,
Intérieur (öfv. i "Ord och bild", 1895) och La mört de
Tintagiles(189±). Den världsåsikt, som kännetecknar
M:s första period och afspeglas i hans dramer, är en
pessimistisk ödestro, en medeltidsartad föreställning
om, att människan är bestämd till undergång och
hjälplös gentemot de hemlighetsfulla makter - framför
allt döden och kärleken -, som ondskefullt leka med
hennes tillvaro. Denna människa är späd och svag,
oförmögen att fatta något af lifvets mysterium,
darrande under en osynlig, men alltid närvarande
olyckas hot, hjälplös på grund af kroppsliga
och psykiska defekter, utan vilja och till och
med ur-ståndsatt att fatta motståndets tanke. Den
jordiska tillvaron är för henne som ett irrande genom
en labyrint af mörka ändlösa korridorer, hvilkas
väggar äro seende med varulfvars och polypers ögon,
ett smärtsamt stigande uppför trappor, som aldrig
taga slut, men i hvilkas afsatser finnas järnbeslagna
portar, bakom hvilka ödena förberedas och gömma sin
lösning. Hon känner en ständig skräck för det okända
och en ångestfull väntan, att slaget skall falla och
olycksödet fullbordas. Men ej blott den omgifvande
världen är för henne en gåta, hon känner icke heller
sig själf. I sitt eget inre hör hon främmande röster,
förnimmer hon rofdjursak-tiga drifter, som hon icke
kan motstå och som tvinga henne att handla tvärtemot
hvad hon anser vara rätt. Men mystiskt förnimmer hon,
att bakom lifs-yttringarna existerar ett lif, som är
doldt i det omedvetnas mörker och som hon kallar för
själen. Detta är hennes verkliga väsen, och hennes
ändamål är att draga sig undan det medvetna lifvet,
intelligensens och passionernas lif, in i den stora
tystnaden för att med de inre sinnesorganen förnimma
sitt högsta lif. Förhållandet till medmänniskorna
bestämmes af hennes önskan att icke göra någon skada
samt af hennes sökande efter en själ, till hvilken
hennes har frändskap - syskonsjälen -
och som utgör dess komplement. Men tillvarons
hemlighetsfulla och fruktansvärda makter
hindra henne från att lefva ett rent själens
lif, och de tvinga henne till underkastelse och
undergång. I Le trésor des humbles (1896; "De ringes
rikedomar", 1909 och 1911), en samling aforismer
och betraktelser, har M. teoretiskt framställt
sin tran-scendenta psykologi. - M:s drama har
på grund af dessa psykologiska förutsättningar
fått sin originella sceniska form af kombineradt
skugg- och marionettspel. Den jordiska tillvarons
kvaliteter, färger, nyanser, finare utbildade
former o. s. v. försvinna, man ser endast de grofva
konturerna i en enformig mörk ton - en sotritning med
ett otydligt slott, en tät park, ett högt fyrtorn och
i bakgrunden en ljusning mot den punkt, där hafvet
begynner. Och själfva den mänskliga kroppen är för
M. af så ringa betydelse, att han ej vill draga
uppmärksamheten därpå annat än vid de tillfällen, då
själens rörelser kraftigast återverka. Men då faller
liksom ett klart sken öfver den dunkla gestalten, och
man tycker sig förnimma mycket längre och djupare,
än ett mänskligt sinne kan nå. Hans figurer äro
på en gång diafana varelser och skuggbilder. Då
de tala, afslöjas moment för moment af deras
själstillstånd, naturligtvis ej genom en analytisk
och förklarande process, utan på så sätt, att de med
den mest oförställda uppriktighet låta tonfallen
afspegla själens omedvetna innehåll. Man tycker
sig se ångesten, oron, sorgbundenheten, impulsen,
omsorgen, väntan, som aldrig uppfylles. Man känner,
att hos dessa människor blir smärtan så eteriserad,
så ge-nomlefvad med de finaste själsorganen, att
den kan uppfattas som skönhet och lycka, och lyckan
så intensiv, att den kan yttra sig som smärta. Man
hör själ tala vid själ, och man tycker sig stundom
sinnligt uppfatta dessa valfrändskapens strängar,
som binda den ena människan just vid denna och
icke vid andra varelser. När de upphöra att tala,
faller mörkret ånyo på, och skuggspelet fortsätter
i långsamma, stiliserade rörelser eller afstannar i
en egendomlig stillhet. Då är det själfva tystnaden,
som talar, och man förnimmer den på en gång som ödets
ironiska sfinxleende och som den öfversinnliga värld,
hvari människosjälens mysterium fullbordas. - M:s
första försök att bryta upp en af ödets järndörrar
sker i hans stora drama Aglavaine et Sélysette (1896;
sv. öfv. 1911), det subtilaste ex-traktet af hans
"första maners" filosofi och poesi. Han hade på
reflexionens väg kommit till insikt om, att en af de
makter, som tillintetgöra människorna, kärleken, kunde
vara i stånd till att i stället framkalla lycka och
glädje, om de blott för-stode att mottaga den på ett
rätt sätt. Försöket slog fel, men han vann därunder
en ny kunskap, att kärlekens patos ligger just i
dess jordiska belastning, i den egoism han kallar
kärlekens bagateller. Därmed var uppslaget gifvet till
en själfständig mänsklig verksamhet inom den mystiska
ringen af de makter, som bestämma människans öde,
och härifrån arbetar sig en ny tankegång fram i en
rad filosoferande och skildrande verk. Förf. anser
visserligen fortfarande, att världsgåtan är lika
ofattbar som någonsin, att vi ur tillvaron ej kunna
utfinna ett godt och nyttigt ändamål samt att nästan
all vår sträfvan visar vår vanmakt gentemot de makter
vi äro underkastade. Men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
