Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Madrid ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
429
Maeander-Maecenas
430
sinnig textkritiker och uppställde regler för
en strängt vetenskaplig behandling af de gamla
handskrifterna. Han genomförde sitt system i senare
arbeten, såsom i Madvigii ad Jo. Casp. Orellium
epistola critica (1828), innehållande
textförbättringar till Ciceros tal mot Verres, samt
upplagor af Ciceros Orationes selectae duodecim (1830;
8:e uppl. 1899), Cato major et Laelius (1835) och De
fnibus bonorum et malorum (1839; 3:e uppl. 1876),
hvilken sistnämnda på grund af sin omfattande
kritiska och exegetiska kommentar måste räknas som
hans förnämsta arbete på detta område. Senare egnade
M. äfven Livius kritisk behandling, i de ypperliga
Emendationes livianae (1860; 2:a uppl. 1877) och
den därpå grundade upplagan af Livius (1861- 66, ny
uppl. 1873-80*; tills. med J. L. Ussing). Dessutom
bistod han beredvilligt yngre forskare i deras
kritiska arbeten och lämnade viktiga bidrag till
textens förbättrande i den nya upplagan af Saxo
Grammaticus (1839). Frukterna af sina kritiska studier
beträffande andra forntidsförfattare, både grekiska
och latinska, nedlade han i Adversaria critica (bd
l-2, 1871-73; bd 3, 1884). Vid sidan däraf utöfvade
M. omfattande verksamhet som universitetslärare
samt behandlade i denna egenskap på ett klart och
väckande sätt fornstudiets olika sidor, den rent
litterära och arkeologiska såväl som den grammatiska,
jämte språkvetenskap i allmänhet. En serie smärre
latinska afhandlingar äro samlade i Opuscula
academica (2 bd, 1834-42; ny uppl. 1887). Bland
hans öfriga arbeten må nämnas Om kjönnet i sprogene
(1835), Om sprogets vaesen, udvikling og liv (1842)
och Om de grammatikalske betegnelsers tilblivelse
og vaesen (1856-57), hvartill kommer ett af hans
allra förnämsta verk, Latinsk sproglaere (1841; 10:e
uppl. 1907), som ger en skarpare och noggrannare
framställning af de grammatiska fenomenen än någon
föregående språklära och som äfven i utlandet väckt
stor uppmärksamhet. Den är öfversatt till ty.,
fr., eng,, it., holl., port., nygr. och ry. Äfven
<Graesk ordföiningslaere> (1846; 2:a uppl. 1857)
fick stor användning samt öfversattes till ty., fr.,
eng. och holl. Sina mindre språkliga afh. utgaf han
på ty. under titeln Kleine philologische schriften
(1875). Till M:s mest betydande verk hör slutligen
Den romerske stats forfatning og forvaltning (1881-
82), öfv. till ty. och fr. - Men äfven i det politiska
lifvet intog M. en framstående plats. Sitt inträde där
gjorde han 1848, då han inlade en djärf protest mot
den orättvisa, som den bebådade helstatsförfattningen
(28 jan.) skulle tillfoga danska folket genom att i
ständerförsamlingen likställa Slesvig-Holstein med
konungariket, oaktadt det senares betydligt större
folkmängd (som 3 till 2). I okt. s. å. invaldes M. i
den grundlagstiftande riksförsamlingen samt blef
i nov. kyrko- och undervisningsminister. Som sådan
tog han en viktig del i grundlagens utarbetande, men
sökte förgäfves i regeringen vinna gehör åt tanken
på Slesvigs delning som en gärd af rättvisa mot
de tyske slesvigarna. (Först 1883 offentliggjorde
M. sin hemställan till ministären af 13 okt. 1850
ang. Slesvigs delning som den äfven för Danmark
önskligaste lösningen; han hade hoppats, att kriget
1864 skulle resulterat häri.) 1850 genomförde han en
ny ordning för de lärda skolorna. Till
folkskoleväsendets omdaning hann M. icke göra mera
än ett utkast. I dec. 1851 måste han nämligen afgå
från sin ministerpost, men kvarstod som medlem af
folketinget till 1853 och var dess ordf. 1852-53. Han
röstade mot arfföljdslagen, sedan han utan framgång
försökt mäkla mellan de olika åsikterna. 1853 inträdde
han i landstinget, där han, med ett kort afbrott,
1854-55, hade säte till 1874 och spelade en mycket
viktig roll. I aug. 1854 undanbad M. sig en kunglig
utnämning till medlem af riksrådet, men lät välja
sig därtill 1856. Till 1863 var han dess af konungen
utnämnde president, ett värf, som han utförde med
stor duglighet och opartiskhet. Därjämte var han
led. af riksrådslandstinget 1864-66 samt af de båda
stora kyrkokommittéerna 1854 och 1868. Äfven deltog
M. vid flera tillfällen med viktiga flygskrifter i
den offentliga diskussionen. Så t. ex. 1859, då han
uppträdde mot den holsteinska ständerförsamlingens,
af grefve Sponneck understödda, begäran om en ny
helstatsförfattning med "kurie-omröstning" (lika
röst för hvarje landskap utan hänsyn till storleken),
hvarigenom konungariket Danmark skulle lidit en ännu
större orättvisa än den, som var detsamma tilltänkt
1848. Efter förlusten af SönderjyIland (1864)
utvecklade M. med stor bestämdhet i Den nationale
politik og det danske monarki, att orsaken till
Danmarks olycka låg däri, att man icke tidigt
nog och allvarligt nog aktat på den nationella
synpunkten. Kort därefter afrådde han kraftigt från
hvarje tanke på en personalunion emellan konungariket
och ett tyskt Slesvig-Holstein. 1876 tog M. med
värme till orda för anläggandet af fästningsverk,
och 1882 häfdade han med styrka mot sina gamla
partivänner folketingets rätt att afslå bevillningar
och landstingets vanmakt gentemot ett sådant afslag
(den s. k. "nejteorien"), hvarjämte han 1885 nedlade
sin protest mot uppsättande af värfvade kårer och
anläggning af fästningsverk utan laglig grund. -
M. blef 1852 etats- och 1856 konferensråd samt
vid Köpenhamns universitets jubelfest 1879 (han
var då för sjätte gången universitetets rektor)
riddare af Elefantorden, hvilket medför rang af
geheimekonferensråd. Vid samma tillfälle blef han
juris hedersdoktor. 1874 restes i hans födelseort
ett minnesmärke till hans ära, och 1887 aftäcktes
hans byst framför universitetet. Hans efterlämnade
<Livserindringer> utkom 1887. Jfr J. L. Ussings
framställning i "Vi-denskabernes selskabs oversigt"
(1887), 0. Siesbyes i "Tidsskr. for filologi" (ny
serie, 8 bd) och K. Cavallin, "Smärre skrifter".
E. Ebg.
Maea’nder, lat., en flod. Se Menderes. Jfr
Meander.
Maebashi (Mayebashi), stad i Japan, prov. Gumma,
i det inre Nippon, förbunden med Tokyo genom
järnväg. 45,183 inv. (1903). J. F. N.
Maecenas, Cajus (Cilnius), romersk statsman,
beskyddare af konst och vitterhet, f. antagligen
mellan åren 76 och 64 f. Kr., d. år 8 f. Kr.,
härstammade från en förnäm etruskisk släkt i Arretium
och tillhörde i Rom riddarståndet. Hans offentliga
verksamhet började först efter Caesars död, då
Octavianus (Augustus) uppträdde på den politiska
skådebanan. M. hjälpte Octavianus att försona sig
med Antonius år 43 f. Kr., förmedlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
