Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löfwenskiöld, svensk adlig ätt - Löfwenskiöld, Henrik Anders, latinsk skald - Löfwenskiöld, Salomon, friherre - Löfwenskiöld, Charles Emil, landtbruksarkitekt - Löfverk. 1. Konsth. - Löfverk. 2. (Mussering, Skraffering), her., ett slags omslutande ornament kring adliga vapen (se fig. och Hjälmtäcke). - Löfveråsfjället, berg vid Idefjorden - Löfvestad, socken i Malmöhus län, Färs härad. - Löfviflar, zool. Se Viflar. - Löfving, Stefan, krigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Löfverk-Löfving
rik Anders L of g re n (se L. 1) och dennes farbroder,
Häradshöfdingen Gabriel Löfgren, fingo 1734 konung
Fredrik I:s resolution och försäkran om adelska p. Den
förre adlades 1743 med namnet L. Den senare hade
s. å. aflidit, men hans söner, landssekreteraren,
sedermera Häradshöfdingen Alexander Löfgren och
amiralitetsöfverkommissarien Samuel Löfgren, adlades
och adopterades 1756 å sin kusins ätt. En af Samuels
söner, S a l o-m o n L. (se L. 2), blef 1810 friherre,
men slöt 1850 själf den friherrliga ättgrenen. Med
hans brorson, hofmarskalken Axel Salomon Ferdinand L.,
f. 1808, d. 1892, utslocknade ätten.
1. Henrik Anders L., latinsk skald, ämbetsman,
f. 1699 på Eggeby (Östergötland), d. 1765 i
Karlskrona, ingick 1719 i Krigsexpeditio-nen samt
1720 vid Utrikesexpeditionen. Han
följde 1721 med envoyén, sedermera riksrådet
Cedercreutz som sekreterare till Ryssland, blef 1725
page-hofmästare, 1736 assessor i Kammarrevisionen, i
hvilken befattning han 1743 adlades (se ofvan). 1747
utnämndes han till amiralitetskammarråd. L. ansågs
som en framstående ämbetsman. Sin förnämsta
berömmelse egde han dock som skald på latin och
äfven på modersmålet. Hans tillfällighetsverser
finnas tryckta del? särskildt, dels i Salvius’
"Lärda tidningar". De största bland hans latinska
poem äro Sueogothia exultans circa coronationem (1751)
samt Ad magnum ducatum Finlandice (1752).
2. Salomon L., friherre, den föregåendes
kusins son, ämbetsman, f. 26 dec. 1764 på östro
i Dagsås socken, Halland, d. 25 febr.
1850 i Stockholm, blef 1779 officer,
tjänstgjorde från 1789 i några år som adjutant hos
dåv. generalen Toll (äfven under dennes ministertid
i Polen) samt var sedan 1797 öfveradjutant
hos konungen och major i armén, då han 1801
utnämndes till landshöfding i Örebro län. Då Georg
Adlersparre 18C9 med den s. k. västra arméns
värmländska fördelning tågade mot Stockholm för att
afsätta Gustaf IV Adolf, ansågs försiktigheten
bjuda, att man för tillfället försäkrade sig om
L:s person. Under riksdagarna i Örebro 1810 och
1812 hade L. öfver-styrelsen vid allt, som
fordrades för deras hållande. 1810 erhöll han
friherrlig värdighet. Han var vid 1812 års
riksdag led. af statsutskottet. 1816 blef han
president i Bergskollegium, var 1818 -30 president
i Kammarkollegium samt utnämndes 1829 till en af
rikets herrar. L. var ordf. i en kommitté, som
1819-22 utarbetade det förslag till ny reglering af
rikets styrelseverk, hvilket behandlades vid 1823
års riksdag. Men liksom dåv. kanslirådet J.
A. v. Hartmansdorff, hvilken 1821 inträdde i
kommittén, skilde L. sig i åtskilligt från
medkommitterades mening och afgaf ett särskildt,
ganska intressant förslag, i hvilket han
bl. a. förordade att, utan förändringar i
grundlagen och således med bibehållande af
statsexpeditionerna och Rikets allmänna ärenders
beredning, statsrådets dåv. personal skulle fördelas
på sex statsdepartement samt att i näst lägre instans
den egentliga administrationen skulle anförtros åt
fyra kungl. förvaltningar.
3. Charles Emil L., den föregåendes brorson,
landtbruksarkitekt, f. 27 jan. 1810 på Hassle-Säby
i Hassle socken, Skaraborgs län, d. 18 okt. 1888 på
Bergatorp, egde och brukade Bergatorp i Berga socken,
Skaraborgs län, och verkade med stort intresse för
en förbättring af landtbrukets byggnadsväsen. Utom
planschverken Om landt-mannabyggnader (34 pl. med
text, utg. i 4 hftn af C. A. Forsselius, 1854-55)
och Landtmanna-byggnader, hufvudsakligen jör mindre
jordbruk (62 taflor och 2 arbetsritningar med
text, 1868; ny uppl. 1890), det förra belönadt med
Landt-bruksakad:s mindre, det senare med dess större
guldmedalj, har man af L:s hand åtskilliga artiklar i
dithörande frågor, införda i Bergelins "Tidskrift för
svenska landtbruket", i "Tidskrift för byggnadskonst
och ingeniörvetenskap" och i Landtbruksakad:s
tidskrift. L. valdes 1870 till led. af
Landtbruksakad. L:s ofvannämnda arbeten voro länge
den förnämsta handledningen i landt-byggnadskonst,
tills införande af cement som byggnadsmaterial samt
af landtbrukets utveckling betingade förändringar i
byggnadssättet gjort dem mindre användbara. 1. -ni.*
2. (S. C.) 3. (II. J. Dft.)
Löfverk. 1. Konsth., stiliserade växtornament,
företrädesvis då de äro plastiskt utförda. Löfverk
förekommer inom samtliga konststilar, i den
grekisk-romerska såväl som i medeltidens och i de från
renässansen utgångna (jfr Ornament). - 2. (Mussering,
S k r a f f e r i n g), her.t ett
Tryckt den
12
Heraldiskt löfverk.
slags omslutande ornament kring adliga
vapen (se fig. och H j ä l m t ä c k e).
1. Upk.*
Löfveråsfjället, berg vid Idefjorden på gränsen
emellan Näsinge och Skee socknar i Bohus län. Från
dess högsta topp, Björnerödspiken 1. Björne-rödpiggen,
224 m., den högsta punkten i Bohus län, har man en
af de vidsträcktaste utsikterna i hela södra Sverige.
Löfvestad, socken i Malmöhus län, Färs härad. 5,435
har. 2,476 inv. (1911). L. bildar med Få-geltofta
ett pastorat i Lunds stift, Färs kontrakt.
Löfviflar, zool. Se V i f l a r.
Löfving, Stefan, krigare, f. 24 dec. 1689 i Narva,
d. 22 okt. 1777 på Hommanäs, deltog redan 1710 i några
smärre krigiska företag på Finlands östra gräns och
användes, sedan han 1711
17 b. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
