Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löfsund, herrgård i Runtuna socken, Södermanlands län - Löfsångaren, zool. Se Löfsångarsläktet. - Löfsångarsläktet, Phyllopseustes, zool. - Löfteskvinna. Se Gunnlög Ormtunga. - Löftesman. Se Borgen. - Löftesskrift - Löftesteorien. Se Aftal, sp. 303. - Löfträd, bot. - Löfwenskiöld, svensk adlig ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Löf sangaren-Löfwenskiöld
256
Gröna sångaren 1. skogssån garen.
gårdar, låg ett urgammalt säteri med namnet
ön, under hvilket Lsefsundsgårdarna lydde som
ladugårdshemman. På 1600-talet benämndes alla tre
gårdarna Leffsundzöö (senare L.). Egendomen har sedan
1600-talet egts inom släkterna Drakenhjelm, Dureel,
Kosenhane, Bronikowski m. fl. och tillhör nu (1912)
ryttmästaren K. A. H. Cassel. Jfr K. A. Klingspor,
"Löfsund" (1893). Wbg.
Löfsångaren, zool. Se Löfsångarsläk-tet.
Löfsångarsläktet, Phyllopseustes, zool.) hör till
fam. sångare (Sylvidce) inom tättingarnas ordning
och fåglarnas klass. Näbben är tunn, liten, vid
roten bredare och strax framom näsborrarna lika
hög som bred samt har icke käkkanterna inböjda
under näsborrarna. Pannan är mer eller mindre hög
och tydligt afsatt från näbbroten. Stjärten är
urnupen. Kroppens öfre sida har grönaktig färg. -
Dithörande arter äro de minsta i Sverige lefvande
sångare, visa sig ytterst lifliga, äro ständigt
i rörelse samt vistas i barrträd, täta löfträd och
buskar. De lägga sina öfvertäckta bon på marken. Födan
utgöres af insekter och spindlar. Släktet räknar
tre svenska arter; alla äro flyttfåglar. Gröna
sångaren 1. skogssångaren, P. siMlatrix (se fig.),
har de öfre kroppsdelarna gröna, de undre hvita
med strupen, bröstet och sidorna mer eller mindre
ljusgula; öfver ögat och örat går ett gult och under
detta ett mörkbrunt streck; ving- och stjärtpennorna
äfvensom vingtäckarna äro mörkbruna; första handpennan
är kortare än de öfre handtäckfjädrarna; längden
stiger till 13 cm. Gröna sångaren är allmän i Skånes
bokskogar, men förekommer dessutom flerstädes i
södra och mellersta Sverige. Den vistas i höga
och lummiga träd i skogar och parker. Äggen, 6-7,
äro hvita med små rödbruna fläckar. Skogssångaren
ankommer till Sverige i midten af maj, senare än
de två andra arterna. - Löfsångaren 1. löfsmygen,
P. trochilus, är ofvan grågrön, under hvitaktig
med gul anstrykning; andra handpennan är längre
än den sjätte, första handpennan längre än de
öfre handtäckfjädrarna; längden stiger till 14
cm. Löfsångaren är en af Nordens allmännaste
sångfåglar, hvars förekomst sträcker sig ända upp
till Nordkap; den vistas helst i löfskog. Sången är
visserligen enformig, men synnerligen tilltalande. -
Gransång a-renl. gransmygen, P. abietina 1. collybita,
är ofvan grågrön, under hvit med blekgul anstrykning;
första handpennan är lika beskaffad som löfsångarens;
andra handpennan är kortare än den sjätte; benen
äro mörkare än hos de föregående; längden är 12
cm. Gransångaren häckar tämligen allmänt i Sveriges
norra delar; den bor helst i barrskogar. Sången
är mindre behaglig än den föregåendes.
L-e.
Löfteskvinna. Se Gunnlög Ormtunga. Löftesman. Se B
or gen. Löftesskrift kallas den skriftliga handling,
som den, hvilken för annan går i borgen,
till bevis därå afger till hans borgenär.
Såframt skriftlig
handling icke blifvit upprättad öfver det
hufvud-sakliga obligationsförhållandet, utgöres
löftesskriften naturligen af en själfständig
förskrifning. Men äfven i motsatt händelse kan detta
vara förhållandet, ehuru löftesförbindelsen då
vanligen tecknas på den handling, som innefattar
hufvudförbindel-sen, till hvars säkerhet
löftesskriften utfärdats. Därest så sker, plägar
man för öfrigt affatta löftes-skriften synnerligen
kort under hänvisning till huf-vudförbindelsens
innehåll. Men då, vid sviklig förändring af detta
senare, domstolarna visat sig böjda att i ett
dylikt skrifsätt se en anledning till att låta
borgensmännens ansvar jämväl omfatta den utvidgning,
som hufvudförbindelsen sålunda kan ha erhållit, är
förfaringssättet ej utan sina vådor. Kådligast är, att
borgensmannen sörjer för att själfva löftesskriften
till alla delar bestämmer omfånget af hans ansvar
och dessutom så upprättas, att förändring af dess
innehåll icke lätteligen må kunna ske. Hvarje
löftesskrift faller f. ö., i sin egenskap af
förskrifning, under de för skuldebref gällande
rättsbestämmelserna. Jfr Borgen och Skuldebref.
A. W.
Löftesteorien. Se Af t al, sp. 303.
Löfträd, bot., benämnas med ett gemensamt namn, till
skillnad från barrträden, alla träd, hvilkas blad (l ö
f) icke äro jämbreda, styfva och stickande, utan ha en
mer eller mindre utbredd blad-skifva, hvars fasthet
(konsistens) kan mycket växla, från pergaments-
eller läderhårdhet till hög grad af mjukhet eller
vekhet. Löf trädens blad lefva i alla kallare
luftstreck blott en sommar eller vegetationsperiod
och bortdö sålunda vid köldens inbrott, om de ock hos
ett par löfträd, såsom boken och vintereken (Quercus
sessiliflora), kvarsitta vissnade öfver vintern. I
varmare nejder däremot, inom "de ständigt grönskande
löfträdens zon", kunna de iortlefva längre tid eller
under flera vegetationsperioder. De enda skandinaviska
löfträd, som ha vintergröna blad, äro kristtorn (Ilex)
och murgröna (Hedera). Det är anmärkningsvärdt, att i
regel de i Sverige vildt växande löfträdens (liksom
älven barrträdens) namn äro enstafviga, t. ex. al,
alm, asp, björk, bok, ek, hägg, lind, lönn, pil,
rönn, sälg (gran och tall). Buskars namn äro däremot
ofta nog tvåstafviga, såsom hagtorn, vide, hassel
o. s. v. - Löfträdens blad och späda kvistar innehålla
rätt mycket näringsämnen och användes förr allmänt
som foder åt kreaturen, i synnerhet får, getter och
hästar. Löf skörden skedde oftast så, att kvistar
afhöggos, vanligen under eftersom-maren, hopbundos
i knippen, till formen liknande sädeskärfvar,
och torkades, uppställda parvis mot hvarandra som
"trafvarna" eller "skylarna" vid inbärgning af
säd. Man kallar detta att "hamla" 1. ’’’bryta löf",
och sådan "löfbrytning" verkställes medelst en löf
hack, en i öfre delen likt en "skära" krökt, men |
plen undre, raka delen mera utdragen knif. Man "bryter
löf" företrädesvis af asp och björk eller ibland af
al. Äfven förekom, att man repade löfvet, som därefter
torkades. Numera användes löffoder föga och endast vid
det minsta jordbruket. O. T. S. (G. L-m.) H. J. Dft.
Löfwenskiöld, svensk adlig ätt, hette förut L ö f-g
r e n och härstammar från borgmästaren i Yä-sterås
Anders Simonsson, d. 1588. Hans sonsons sonson,
advokatfiskalen i Kammarrevisionen Hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
