Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Län. 2. - Länd (lat. lumbus). 1. Anat. - Länd 2. Veter. - Ländkota. Se Kota. - Ländler (ty., af Landel, ett namn på Österrike ofvanför Enns), ''tyrolienne''
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
städer med minst 1/150 af rikets hela folkmängd höra
dock icke till läns- l. landstingskommunen.) Länet
eller, rättare sagdt, landstingsområdet utgör
äfven området för skogsvårdsstyrelsernas (se
d. o.) verksamhet. Länet bildar vidare ett särskildt
område vid skattetaxeringarna, i det att för hvart
län årligen utses en s. k. pröfningsnämnd (se
d. o.) för granskning af taxeringarna och pröfning
af mot taxeringsnämndernas beslut anförda besvären
och anmärkningarna. Länet har äfven politisk
betydelse. Dels väljas nämligen ledamöterna i
riksdagens Första kammare af landstinget till ett
antal, som beror på landstingsområdets folkmängd
(städer med minst 1/150 af rikets folkmängd bilda
dock egna valkretsar), dels utgör länet eller
viss del däraf valkrets för utseende af ledamöter
i riksdagens Andra kammare. Länet är därjämte
området för ett (Kalmar och Älfsborgs län för två)
hushållningssällskaps (se d. o.) verksamhet. Länet
är således ett viktigt led i statsförvaltningens och
själfstyrelsens organisation.
Den nuv. länsindelningen ledes i sina hufvuddrag
tillbaka till 1634 års regeringsform, enligt
hvars 23:e § landtregeringen i det egentliga
Sverige fördelades i 12 "höfdingedömmen"
eller "gouvernement" med särskildt bestämda
residens. Man följde vid denna fördelning i några
fall, så vidt det lät sig göra utan olägenhet,
den uråldriga landskapsindelningen, i det att man
lät "höfdingedömmets" eller länets gränser i det
hufvudsakliga sammanfalla med landskapets. Så var
händelsen med Upplands, Västmanlands, Östergötlands,
Södermanlands och Kopparbergs län. Men å andra sidan
tvekade man ej att klyfva ett landskap i flera län
(Västergötland i Skaraborgs och Älfsborgs län,
Småland i Kronobergs och Kalmar län) eller låta
ett län omfatta flera landskap (Närke och Värmland
sammanslogos till ett län med residens i Örebro;
hela Norrland och Lappland bildada ett län med
residens i Hudiksvall). Af Stockholms stad bildades
ett öfverståthållarskap. Sedan de lyckosamma krigen
mot Danmark 1643–45 och 1657–58 ökat det egentliga
Sveuges område med landskapen Jämtland, Härjedalen,
Gottland, Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän,
ökades naturligtvis också länens antal. Man tycktes
dock ej vara benägen att fastslå bestämda gränser
för dem eller ens hålla på de gamla länens. Det
heter nämligen i 1660 års regeringsforms 10:e §:
"Hvad landshöfdingedömens indelning och residence
vidkommer, så finne vi, att detta intet så noga kan
hållas och observeras, utan står till konungens och
regeringens godtyckio efter statens trångmål och
tidernes förändring att måga dem samme contrahera,
förmera eller förandra". Men i 1719 års R. F. (§ 32)
och likaså i 1720 års (§ 38) bestämdes länens antal
till 20, nämligen Upplands, Roslagens l. Stockholms,
Skaraborgs, Kronobergs, Jönköpings, Västmanlands,
Östergötlands, Södermanlands, Älfsborgs, Kalmar,
Kopparbergs, Närkes och Värmlands (Örebro),
Västernorrlands, Västerbottens, Gottlands, Malmö,
Kristianstads, Blekinge, Hallands samt Göteborgs
och Bohus. Genom utbrytningar ur dessa län bildades
sedermera ytterligare 4 län, nämligen 1762 Gäfleborgs
län (Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen,
som utbrötos ur Västernorrlands län), 1779 Värmlands (genom
Närkes och Värmlands fördelning på skilda län),
1810 Jämtlands (landskapen Jämtland, som skildes
från Västernorrlands, och Härjedalen, som skildes
från Gäfleborgs län) och s. å. Norrbottens (norra
delen af landskapet Västerbotten och af Lappland,
som skildes från Västerbottens län). Sedan 1810
har antalet af rikets län varit 24, med undantag
af 1819–24, då Öland var skildt från Kalmar län och
bildade ett eget höfdingedöme.
I Finland motsvaras den svenska landshöfdingen
numera af guvernören. De finska länens antal är
för närvarande 8. Beräknas Finlands areal till
373,603,8 kvkm., blir hvart län i medelstorlek
46,700,5 kvkm. Men disproportionen i länens ytvidd
är i Finland liksom i Sverige betydlig: det största
länet, Uleåborgs, har en areal af 165,641 kvkm.,
det minsta, Nylands, af 11,872 kvkm. Folkmängden
var 1910 i medeltal för hvarje län 390,033; största
folkmängden hade Viborgs län, 525,148, minsta S:t
Michels, 198,859. De finska länen ega icke som de
svenska kommunal betydelse; däremot äro de liksom
i Sverige af politisk vikt, i det att valkretsarna
vid utseende af landtdagsmän utgöras af länen eller
delar af dessa.
De svensk-finska länen motsvaras i Norge och
Danmark af amt (se d. o.). En efterbildning
af de svenska länen äro de ryska guvernementen.
1. (S. B.) 2. (L. Wll.)
Länd dat. lurnbus). 1. Anat. Bakre delen och
sidodelen af mellersta bukregionen emellan bröstkorg
och bäcken, med artificiell gräns framåt. Dess
fasta stomme utgöres af ryggradens fem ländkotor,
på hvilka såväl fram som bak ligga muskler. Inåt
bukhålan ligga i denna trakt njurarna jämte delar
af groftarmen, blodkärl, nerver m. m. I allmänt
språkbruk är dock begreppet "länd" vacklande, i det
att därmed vanligtvis torde förstås endast den bakåt
belägna delen af regionen, hvaremot den främre, i den
hvälfda buken öfvergående, benämnes "veka lifvet". -
2. Veter. l ytterläran den del af ryggen, som har
till underlag ländkotorna och sålunda sträcker sig
från sista ref benet till korset. En kort och bred
muskelfyllig länd gör ryggen stark och är därför
särskildt önskvärd för ridhästar; är länden lång
och smal med svagt utvecklad muskulatur, så att
en skarp afsats bildas vid öfvenrången i korset,
kallas den instucken’, ryggen blir därigenom svag
och sänker sig lätt, hvarvid srankrygrj uppkommer. Är
länden kort, så att afståndet mellan sista refbenet
och yttre höftknölen ej är större, än att det hos
en medelstor häst kan täckas med en tvärhand, säges
hästen vara väl sluten 1. tät; en lång länd åter gör
hästen gles 1. illa sluten, hvilket alltid betecknar
en viss svaghet i kroppsbyggnaden. Uppåtböjning af
ländens öfre kontur kallas karprygg (se d. o.); är
den däremot sänkt nedåt, säges den vara insjunken.
1. U. v. U.* 2. E. T. N.
Ländkota. Se Kota.
Ländier (ty., af Landel, ett namn på Österrike
ofvanför Enns), "tyrolienne", österrikisk runddans (se
Dan s, fig. 13) i lugn rörelse och 3/s eller 3/i takt
(långsam vals). Byspelmän pläga improvisera musiken
på klarinett, fiol och basfiol. Ländler-mu-sik har
komponerats äfven af berömda tonsättare (Beethoven,
Schubert, Lanner m. fi.). E. P-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
