Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lämmelsläktet, Myodes s. Lemmus, zool. - Lämming, zool. Se Lämmelsläktet. - Lämneå, åkerbrukskoloni. Se Föreningen till det godas befrämjande. - Lämugilder, fsv. (af læma, slå, krossa). Se Björn, sp. 574. - Lämånar, sjöv. Se Vigflekar. - Län. 1. (Förläning, Donation), lat. - Län. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro hemma i fjälltrakterna, tallskogsområdet och på
tundrorna i den höga norden. Sedan de till följd af
sin starka förökning blifvit mycket talrika, börja
de företaga stundom vidsträckta vandringar. Under
dessa uppträda de ofta i massor på ställen, där
de annars icke förekomma, och anställa därvid stor
förödelse på säd, gräs och buskväxter. Också ha dessa
vandringar sedan långliga tider tillbaka ådragit sig
uppmärksamhet af både lärda och olärda. Lämlarna
äro ilskna och sätta sig till motvärn, då man vill
taga dem; äfven angripa och bita de personer, som
komma i deras omedelbara närhet. Deras föda utgöres
endast af växtämnen. De yngla mer än en gång hvarje
år. De gräfva gångar i mossan och jorden samt
tillreda där sina bon af sönderbitet gräs, löf,
fina rötter, mossa m. m. – Blå- l. skogslämmeln,
M. schisticolor, har framfötternas klor
mindre än bakfötternas, svansen ungefär af hufvudets
halfva längd och räckande till roten af bakfötternas
klor. Färgen är skiffergrå, undertill något ljusare,
med en rostbrun fläck på korsryggen; kroppens längd
utgör 93 och svansens 15 mm. Inom Sverige har denna
art sitt förnämsta utbredningsområde i Dalarna,
hvarifrån utvandringar iakttagits (1871-72, 1895)
till Värmland, Närke och Västmanland. Dessutom lefver
den i Norge, Finland och östligaste Sibirien, i täta
och vilda barrskogar i bergstrakter. I sina rörelser
är den snabbare än de följande arterna. – Fjällämmeln
l. lämmingen,
M. lemmus (se fig.), har framfötternas klor större
än bakfötternas, svansen kortare än hufvudets halfva
längd och räckande till bakbenens häl. Färgen är svart
på nosen, pannan, nacken och framryggen, rostgul på
bakryggen och ljusare rostgul undertill; kroppens
längd stiger till 150 och svansens till 17 mm. Denna
lämmel är hemma på de högre fjällen och förekommer
i Sverige från nordligaste Värmland till finska
gränsen. F. ö. träffas den i Norge samt finska och
ryska Lappmarkerna ända till Hvita hafvet. Den vistas
vanligen ofvanför tallskogsområdet i björkskogens,
dvärgbjörkens och videts regioner, stundom äfven högre
upp, i grannskapet af den eviga snön. Där gräfver
den sig gångar och tillreder sitt bo under tufvor och
stenar. Olika orsaker (intensivare fortplantning, för
ungarnas utveckling särskildt gynnsamma vintrar) torde
samverka till, att lämmeln under vissa år ("lämmelår")
uppträder i vida större antal än vanligt. Under dylika
år äro vandringarna särskildt iögonenfallande. Då
lämlarna äro stadda på vandring, gå de rakt
fram, sky inga hinder och simma öfver floder,
sjöar, sund och fjärdar. Under dessa vandringar,
som stundom sluta först vid Bottniska viken eller
hafvet utanför Norges kust, omkomma milliontals
lämlar till följd af regnig och kall väderlek,
rofdjurs förföljelser, olycksfall o. s. v. Det är
hufvudsakligen denna art, som genom sitt temporära
uppträdande i oräkneliga massor blir skadlig. Rörande
dessa vandringars natur och orsaker har påvisats att,
medan lämlarna under fortplantningstiden äro tämligen
stationära, börja de mot hösten sprida sig, ofta
visserligen i långa sträckor i en bestämd riktning;
dock sker denna spridning i själfva verket åt alla
håll, ej blott nedåt fjällryggen, utan ock uppåt
ända till glaciärerna. Ett stort antal stannar
kvar i sin hembygd, i vide- och björkregionen.
C. R. S. (L-e.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
