- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
59-60

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lymfan, fysiol. - Lymfadenit anat. fysiol. Se Körtel 1. - Lymfadenom. Se Lymfom - Lymfagoga l. Lymfdrifvande medel, fysiol. - Lymfangiom, med. - Lymfangit, med. - Lymfatisk - Lymfatiska kärlen. Se Lymfkärlen - Lymfatiska systemet l. Lymfsystemet, anat. - Lymfceller, histol. Se Leukocyter - Lymfcysta, patol. Se Cysta - Lymfdrifvande medel, fysiol. Se Lymfagoga - Lymfemi - Lymffolliklar, anat. - Lymfkärlen, anat.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

59

Lymfadenit-Lymfkärlen

60

den lymfmängd, som per dygn inströmmar genom
"bröstgången" i vensystemet, uppgår till 1/is
af kroppsvikten och därutpfver. Lymfan är
en nästan klar vätska, som innehåller i ringa
mängd hvita blodkroppar. Den har samma salthalt
som blodserum, men är fattigare på ägghvita. Vid
lokal blodtrycksstegring, särskildt vid hinder för
venblodets af flöde från ett organ (venös stås),
stiger lymfinängden, beroende på ökad filtration ur
kapillärerna. Likaså ökas lymfbildningen i en muskel
eller en körtel, då organet träder i verksamhet. Vissa
ämnen ha en egendomlig lymfdrifvande verkan (se L
y m f a g o g a), om de insprutas i blodet. Denna
verkan synes stå i samband med något inflytande på
lymfbildningen i lefvern (jfr L y m f-a g o g a).
J- E. J-n.

Lymfadenit (af lymfa och grek. aden, körtel),
anat. fysiol. Se Körtel 1.

Lymfadenom [-nåm; af lymfa och grek. aden, körtel]. Se
L y m f o m.

Lymfagöga (af lymfa och grek. afgéin, drifva)
1. Lymfdrifvande medel, fysiol., ämnen, som, när de
införas i kroppen på en eller annan väg, synas kunna
öka bildningen af lymfa eller väfnadssaft. Sådana
ämnen äro t. ex. det amerikanska pilgiftet kurare,
extrakt på kräftmuskler, på blodiglar eller på
djurtarmar, utspädda lösningar af hönsägghvita,
pepton och lim, vissa produkter af bakterier,
vattenextrakt på smultron o. s. v. Hur deras verkan
skall förklaras, är ej säkert ådagalagdt (jfr Lymfa,
sp. 59). Det synes sannolikast, att de förstärka den
lymfbildande verksamheten hos de celler, som bilda de
finaste blodkärlens, kapillärernas, väggar. En sådan
lymfdrifvande verkan har man förmodat vara orsaken
till, att vissa personer, som ha ett känsligt nerv-
och hudkärlsystem, få "utslag" efter förtärande af
kräftor eller smultron. På en del ställen på kroppen
uppträda först rodnad och hetta, därefter begränsade,
bleka upphöjningar, som klia likt s. k. nässelutslag,
men efter en stund försvinna. Många personer få
vid förtärande af kräftor ett rikligt flöde af tunt
sekret från näsan, äfvenledes sannolikt beroende på,
att kräftköttet innehåller ett lymfdrifvande ämne.
C. G. S.

Lymfangiom [-åm; af lymfa och grek. afngélon, kärl],
med., äro svulster, till väsentlig del uppkomna genom
abnorm förökning af lymfkärl eller endast genom
dilatation (utspänning) af normalt förefintliga
sådana kärl eller slutligen genom en kombination
af båda dessa utvecklingssätt. Lymfangiom kunna
ligga till grund för makro-glossi och makrocheili,
d. v. s. medfödd förstoring af tungan eller
läpparna, äfvenså till abnorm för-tjockning af
huden, särskildt öfver blygdläpparna hos kvinnan,
pungen hos mannen samt öfver låret. Äfven på halsen
kunna till följd af stark dilatation och förökning
af lymfkärl utvecklas s. k. cystahygromer, som
te sig som enkla eller i olika kamrar uppdelade
säckar, fyllda af en vätska, ej sällan af ett
gråhvitt och grumligt utseende och innehållande
sönderfallsprodukter och äfven koles-terin.
E. Hgn.

Lymfanglt (af lymfa och grek. a’ngélon, kärl), med.,
inflammation i lymfkärlen, inträder till följd af
bakterieverkan från elakartade sårnader i huden,
såsom af likgift, ormbett o. d. Den visar sig först

som strängformiga hudinflammationer eller röda,
svullna strimmor, hvilka sedan sammanflyta till ett
rödt svullet band, liknande ros och sträckande sig
till närmaste körtlar, som äfven ansvälla. I svåra
fall bildas här och där utefter bandet små absces-ser
(varhärdar). I början känner patienten mat-tighet,
frossa och feber. I de svåraste fallen inträder
allmän blodförgiftning, och döden blir slutresultatet.
F- B.*

Lymfätisk (lat. lympha’ticus), som har afseende
på lymfan.

Lymfätiska kärlen. Se Lymfkärlen.

Lymfätiska systemet 1. Lymfsystemet, anat.,
sammanfattande benämning å lymfkärlen och
lymfkörtlarna.

LymfceHer, histol. Se Leukocyter.

Lymfcysta, patol. Se Cysta.

Lymfdrifvande medel, fysiol. Se Lymfagöga.

Lymfemi (af lymfa och grek. häi’ma, blod), med.,
kallades med en föråldrad term blödbeskaf-fenheten
hos den lyinfatiska formen af leukemi (se d. o.).
F. B."

Lymffolliklar, anat., utgöra till sin form runda
härdar för hvita blodkroppars nybildning. De äro
uppbyggda af en tätmaskig bindväf (s. k. retiku-lär
bindväf), som i midten af follikeln omgestaltat sig
till ett "groddcentrum", där lymfceller oaflåtligt
utvecklas. Dessa celler utfylla bindväf-vens maskor
i follikelns periferi, hvarifrån de under hand
inkomma i spaltformigt vidgade lymf-kapillärer, som
korgformigt omge follikeln. Lymffolliklar uppträda
flerstädes i kroppen, såsom i digestionskanalens vägg,
i de gröfre respirations-vägarna, i lymfkörtlarna
samt - i något modifierad form - i mjälten.
E. Hgn.

Lymfkärlen, anat., de rör, som föra lymfa (se
d. o.). Dessa upptäcktes af 0. Kudbeck d. ä. (1650-51)
och, ungefär samtidigt, af danske ana-tomen
T. Bartholin, som gaf dem deras nuv. vetenskapliga
namn: väsa lymphätica (lymfkärlen). Rudbeck kallade
dem först väsa glandulärum se-rösa, sedermera endast
väsa serosa. Lymfkärlen

Fig. 1.

äro hos människan och djuren funna i de flesta
organ och väfnader, som ha blodkärl, och finnas
sannolikt i alla. De stå öfverallt förnämligast
i samband med bindväfven, ur hvars saftluckor (se
Bindesubstansväfnad) de hämta den vätska, lymfa,
som cirkulerar i dem. På några ställen (t. ex. i
tarmluddet) börja de med blinda,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:54:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbq/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free