Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lykurgos - Lyly l. Lilly (Lylie), John - Lymantria, zool. Se Nunnan - Lymantriidæ zool. Se Liparidæ - Lyme Regis - Lymexylon navale, Skeppsvarfsflugan, zool. - Lymfan, fysiol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyly-Lymfa
58
sagan låter påskina, utan fastmera är frukten af en
genom århundraden fortgående utveckling på grundvalen
af forndoriska traditioner. Litt.: Gilbert, "Studien
der altspartanischen geschichte" (1872), S. Wide,
"Bemerkuneen zur spartanischen Ly-curglegende"
(i "Skandinavisches archiv", I, 1891), Nusselt,
"Das Lykurgpr blem" (1898), och Meyer i "Forschungen
zur alten geschichte" (1902;. - 3. Attisk statsman
och talare, f. omkr. 395 f. Kr. I likhet med
Demosthencs och Hypereides sträfvade han att häfda
det fosterländska intresset gentemot det macedoniska
partiets stämplingar. I synnerhet inlade han stora
förtjänster genom att bringa ordning och reda i
den inre förvaltningen. L. är den förste verkligt
framstående finansman, som forntidshistorien har att
uppvisa. Under den tid af 12 år (från 338 f. Kr.), då
han stod i spetsen för Atens statshushållning, bragte
han de genom de föregående tidernas misshushållning
och demagogiska lättsinne grundligt förstörda
finanserna åter i ett blomstrande skick, använde stora
summor på iståndsättandet af flottan, skeppsvarfven,
arsenalen m. m. och kunde därjämte bereda tillgångar
för utförandet af många storartade, till stadens
gagn och förskönande afsedda praktbyggnader. Ett 307
f. Kr. fattadfc folkbeslut rörande en hyllningsgärd
åt L:s minne är bevaradt genom en inskrift. Han
torde ha dött omkr. 324 och begrofs på statens
bekostnad vid vä«:en till Akademeia. Forntiden egde
15 offentliggjorda tal af L., bland hvilka endast ett
(anklagelsetal mot Leokrates) jämte några fragment
kommit till vår tid. Detta tal är utgifvet dels
i åtskilliga specialupplagor, dels i samlingar
af "Ora-tores attici". Jfr Blass, "Die attische
beredsam-keit" (3 bd, 1868-80; ny uppl. 1887-98).
1_3. A. M. A.
Lyly [li’li] 1. Lilly (Lylie), John, engelsk
författare, f. 1553 (eller 1554) i grefsk. Kent,
d. 1606, studerade vid Oxfords universitet 1569-75
samt blef master of arts där och 1579 i Cambridge och
lefde sedan i London som skriftställare, för-gäfves
traktande efter att bli antagen till direktör
för hofvets lustbarheter. Han valdes 4 gånger
till medlem af parlamentet, 1589-1601. L:s roman
Euphues. The anatomy of wit (1579), med sin något
vidlyftigare fortsättning Euphues and his England
(1580), gjorde honom för 10-12 års tid till den mest
omtyckte skriftställaren i England och gaf upphof åt
en särskild smakriktning, den s. k. "euphuismen", som
behärskade hofvets hela umgängeston. Skildringen af
Euphues’ lefnadsöden utgör liksom en tråd, hvilken
är fullhängd med allvarliga moraliska tirader,
afhandlingar och bref. Det var därför mindre ämnet än
stilen, som gjorde boken så ryktbar. Hvad euphuismen
beträffar, är det oegentligt att, såsom brukligt är,
under denna term inbegripa alla tillkonstlade sätt att
tala och skrifva, hvilka voro gängse i England under
1500-talet. Kiktningen skiljer sig nämligen väsentligt
från tidens öfriga tillgjordhcter. Euphuismens
.kännemärken äro: en egendomlig förening af långsökta
antiteser med allitteration, assonans, rim och ordlek,
en pedantiskt omständlig parallellism i anbringandet
af tänkespråk, ett hopande af retoriska figurer,
ständiga hänvisningar till den klassiska forntiden
samt, icke minst, en omåttlig förkärlek för liknelser,
hämtade från ett slags fabelaktig na-
turalhistoria med uppdiktade djur, växter
och mineral. Jämförd med den surreyska skolans
italia-niserande omskrifningar, förefaller L:s diktion
klar och enkel. Euphuismens källa (och förebilden,
ofta in i detaljer, för L:s bok) är i själiva verket
spanjoren Antonio de Guevaras historiska roman "El
libro aureo de Marco Aurelio" (1529), sorn sedan
1534 utkom i en mängd engelska upplagor, af hvilka
i synnerhet Th. Norths öfversättning ("The dial for
princes", 1557) blef inflytelserik. (Jfr Landmann,
"Der euphuismus", 1881.) Emellertid gaf L. onekligen
en rätt individuell och fantasirik ton åt denna
pretiösa riktning. L:s mest framstående närmare
voro Greene, Lodge och Nash. Hans motståndare var
Ph. Sidney, hvars "Arcadia" utträngde euphuismen. -
F. ö. skref L. 8 eller 9 hof komedier, de flesta
med mytologiska ämnen. Sju af dem äro på prosa
och beteckna därigenom samt genom dialogens lif
och spänstiga kvickhet ett framsteg i det engelska
dramat. De inströdda lyriska styckena äro synnerligen
behagfulla och harmoniska. Af "Euphues" utkommo 13
uppl. till 1636 samt nya uppl. 1868 och 1887. En
uppl. af L:s "Dramatic works" utgafs i 2 bd 1858,
hans "Complete works" i 3 bd 1902. Monografier
öfver honom äro skrifna af J. D. Wilson
(1905) och fransmannen A. Feuillerat (1910).
E-tf-t.
Lyma’ntria, zool. Se Nunna n.
Lymantriidae, zool. Se Liparidse.
Lyme Regis [laim riMjis], stad i engelska
grefsk. Dorset, vid floden Lymes utflöde i Engelska
kanalen, v. om Dorchester. 2,095 inv. (1901). L.,
som omtalas redan 774 och blef stad 1284, var
förr af betydenhet (det sände två ombud till
parlamentet 1295-1832) och är nu ett besökt hafs-bad.
J. F. K.
Lyme’xylon navale, Skeppsvarfsflu-g a n, zool.,
en till gruppen Polymorpha och fam. Lymexylonidas
hörande skalbagge. Den fullbilda de insekten
utmärkes genom långsträckt, mjuk-hårig kropp och
mjuka täckvingar. Namnet skepps-varfsfluga har
denna insekt erhållit däraf, att dess larv ofta
förstört stora förråd af trävirke, afsedt till
fartygsbyggnad. Så fann Linné å kronans varf i
Göteborg stora massor af ekvirke, som genomstungits
och gjorts odugligt af detta skadedjur, hvarom
han talar i "Wästgöta Resan". På senare tid har
denna insekt föga låtit tala om sig som skadedjur.
G-(ji-
Lv;mfa (lat. lympha, klart vatten), fysiol.,
dels innehållet i lymfkärlen, dels den vätska,
som genom-dränker vålnaderna - väfnads vätska n
-, ur hvilken cellerna närmast hämta sin näring
och till hvilken de aflämna produkterna af sin
verksamhet. Väfnadsvätskan förnyas ständigt genom
ämnesutbyte med blodet. Blodets tryck i kapillärerna
är i genomsnitt 15 mm. kvicksilfver högre än
väfnadsvätskans tryck. Till följd häraf filtrerar
vätska genom kärlväggen; lösta ämnen diffundera
i bägge riktningar genom densamma. Innehållet i
lymfkärlen kan betraktas som ett öfverskott af
väfnadsvätska, som afrinner genom ett särskildt
kärlsystem. Väfnadsvätskans mängd och sammansättning
låta sig icke bestämma. Däremot kan man undersöka
den vätska, som bortledes genom de större
lymfstaminarna. Man har beräknat, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
