Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luzern 2. Hufvudstad i nämnda kanton - Luzernalperna. Se Emmengruppen - Luzisteig - Luzon - Luz-Saint-Sauveur - Luzula, Frylesläktet, bot. - Luzzara - Luzzatti, Luigi - Luzzatto, Samuele Davide - L. V. Se Litteraturvännerna - Lwow, polska namnet på Lemberg - Lvov, Alexei Fedorovitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författning antogs 1875 (se sp. 12). Litt.: Pfyffer,
"Geschichte der stadt und des kantons L." (2 bd,
1850—52) och "Der kanton L." (2 dlr,
1858—59) samt A. v. Liebenau, "Das alte L." (1881)
och "Charakterbilder aus L:s vergangenheit" (2
bd, 1884—91).
1. (J. F. N.) 2. J. F. N.
Luzernalperna [lotsä’rn-]. Se
Emmengruppen.
Luzisteig [lo’tsistajg], smalt pass i
schweiziska kantonen Graubünden, mellan Fläscherberg och
Falknis. Genom L. framgår vägen
Marienfeld—Vaduz och spärras här af ett hornverk och 2
högtliggande flygelbatterier, hvarjämte 7 smärre
blockhusbefästningar uppförts på Fläscherbergs
sluttningar. Ytterligare försvarsverk äro planlagda och
ha måhända redan påbörjats.
L. W:son M.
Luzon [lothå’n], den största och viktigaste ön
bland Filippinerna och den nordligaste af dess
hufvudöar, ligger mellan 12° 30′ och 18° 38′ n. br.
106,109 kvkm. (enl. officiell uppgift). 3,798,507
inv. (1903), af hvilka 223,506 i statistiken
klassificeras som ociviliserade. Ön består af en större och
kompaktare nordlig del och en smalare, af djupt
ingående vikar sönderskuren sydlig, den s. k.
Camarines, som genom en 7 km. bred landtunga
sammanhänger med den förra och är en af
Filippinernas vulkanrikaste delar. Om öns
naturbeskaffenhet, växt- och djurvärld, klimat m. m. se
Filippinerna. Invånarna äro hufvudsakligen
malajer: tagaler, ilokaner (ilcanos), pangasinan,
pampangan, cagayan samt ginaner och igorroter,
hvilka till större delen äro ociviliserade. De
mörkare negritos, i de inre bergstrakterna, äro öns
urinvånare. Ön är delad i 22 provinser. Vid västra
kusten ligger hela ögruppens hufvudstad
Manila.
J. F. N.
Luz-Saint-Sauveur [lys sä’ såvör], stad i franska
dep. Hautes-Pyrénées, i Gave de Paus dal,
bestående af Luz vid Gave de Paus tillflöde Bastan
(682 m. ö. h.) och S:t Sauveur något högre på
vänstra sidan af Gave de Pau, öfver hvilken något
högre upp går den storartade Pont Napoléon (från
1860). 1,069 inv. (1906). L. har en märklig,
fästningslik kyrka (byggd af tempelherrarna på
1100-talet) och besökes för sin vackra natur och
sin badanstalt, till hvilken vattnet ledes från
Barèges.
Wbg.
Lu’zula, Frylesläktet, bot., ett släkte af
gräsliknande örter, hörande till fam. Juncaceæ.
Genom sina sex ståndare och sin enrummiga,
trefröiga kapsel igenkännes lätt detta släkte, hvars
arter ibland bilda mindre tufvor. Bladen äro platta
eller rännformiga, ofta håriga, synnerligast i
kanten. Bladskifvorna äro jämbreda, spetsade, med
hela slidor, omfattande strået. De allmännaste
arterna i svenska floran äro de allmänt utbredda L.
pilosa L., som växer i skogsmark och lundar, samt
L. campestris L., som tillhör öppna, soliga ängar
och backar. Flera andra arter af detta släkte
tillhöra fjälltrakterna såväl i Skandinavien som i andra
länder. Rötterna och rotstockarna af flera
Luzula-arter äro i åtskilliga europeiska länder folkmedel
mot njurlidanden.
O. T. S.*
Luzzara [lotsara], by uti italienska prov. Reggio
nell’ Emilia, på Pos högra strand, n. om Guastalla.
2,454 inv. (1901; som kommun 9,253 inv.). L.
var skådeplats för slaget 15 aug. 1702, där
österrikarna under prins Eugen af Savojen öfverraskade
den nära dubbelt starkare fransk-spanska armén,
under konung Filip V och Vendôme, utan att dock
vinna ett afgörande resultat.
(J. F. N.)
Luzza’tti [lots-], Luigi, italiensk
nationalekonom och politiker af judisk härkomst, f. 11
mars 1841 i Venezia, nödgades som helt ung man
af politiska skäl emigrera från det då ännu
österrikiska Venetien, blef 1863 lärare vid en teknisk
läroanstalt i Milano och 1867 professor i statsrätt
vid universitetet i Padua, var en kortare tid 1869
generalsekreterare (under Minghetti) i handels-
och jordbruksministeriet samt valdes 1870 till
deputerad. Valet upphäfdes, enär L. ej uppnått
stadgad valbarhetsålder, och först efter tredje
valet kunde L. 1871 intaga sin plats i
deputeradekammaren. Han slöt sig där till högern, hade 1878
verksam del i tillkomsten af Italiens nya tulltaxa
och var en af dess ledande underhandlare vid
afslutandet af en rad handelstraktater med olika
länder. L. var febr. 1891—maj 1892
skattkammarminister i Rudinis första kabinett samt
innehade samma portfölj i Rudinis andra ministär
(juli 1896—juni 1898), i Giolittis andra ministär
(nov. 1903—mars 1905) och i Sonninos första
ministär (febr.—maj 1906). En fördelaktig
konvertering af den italienska statsskulden 1906 var hans
förnämsta ministerbedrift. L. var dec. 1909—mars
1910 jordbruksminister i Sonninos andra ministär
samt blef därefter konseljpresident och
utrikesminister, men måste afgå i mars 1911 till följd af
meningsskiljaktighet med de radikale
medlemmarna af ministären. Från Padua hade L. 1894
kallats till en lärostol i Perugia och erhöll 1898 en
dylik i Rom. Tidigt och starkt påverkad af
Schulze-Delitzsch, har L. i en mängd skrifter och
tidskriftsartiklar populariserat dennes nationalekonomiska
idéer i Italien, och han ifrade redan på 1860-talet
för upprättande af kooperativa företag och
folkbanker. 1869 blef L. led. af Franska institutet. —
Bland hans skrifter märkas Schulze-Delitzsch
(1883), Le classi dirigenti e gli operai in
Inghilterra (1893) och La libertà di coscienza e di
scienza (1909).
V. S—g.
Luzzatto [lotsa’ttå], Samuele Davide, lärd
italiensk jude, f. 1800 i Trieste, d. 1865 i Padua,
var sedan 1829 professor vid Collegium rabbinicum
och medlem af den k. k. akademien i Padua. L.
var den mest framstående judiske exegeten och den
skickligaste hebraisten under 1800-talet. Sina
flesta verk skref han på italienska, många på
hebreiska och några på arameiska. Bland hans
arbeten märkas Prolegomeni ad una grammatica
ragionata della lingua ebraica (1836),
Grammatica della lingua ebraica (1867—69) samt
Philoxenos (öfver det arameiska språket; 1830) och det
för bibelkritiken viktiga arbetet Bet haozar (d. v. s.
skattkammare; 1847).
L. L.*
L. V. Se Litteraturvännerna.
Lwów, polska namnet på Lemberg.
Lvov, Alexei Fedorovitj, rysk tonsättare,
f. 1799 i Reval, d. 7 jan. 1871 på sitt gods nära
Kovno, var generalmajor, adjutant hos kejsar
Nikolaus och kapellmästare vid hofsångarkapellet samt
framstående violinspelare. Han skref operor (Undine,
Bianca e Gualtiero m. fl.), violinkompositioner,
ryska körsånger och psalmer, harmoniserade gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
