Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkvaktare - Kyrkvallen - Kyrkvigsel - Kyrkvärd - Kyrkås. 1. Socken i Jämtlands län, 2. Socken i Skaraborgs län - Kürnberger, Ferdinand - Kyropass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans göromål under gudstjänsten hörde (och hör)
äfven att "gå med hafven" (se Kollekt och
jfr fig.).
J. P.
Kyrkvallen, vanligen platsen utanför kyrkdörren,
oftast kallad kyrkbacken och stundom
utgörande en del af kyrkogården, var den ursprungliga
och regelmässiga samlingsplatsen för socknemännen,
då de i forna dagar skulle öfverlägga och besluta
om sina gemensamma angelägenheter. Den, som därvid
hade något att föredraga, torde ha tagit plats
i kyrkdörren, utanför hvilken socknemännen antagligen
bildade krets. Vid dåligt väder söktes tak inuti
kyrkan. Dylika sammankomster kallas i landslagarna,
äfvensom i handskrifter från 1300-talet,
sockenting, kyrkoting, stämma, sockenstämma eller
kyrkostämma. Sockenstugor kommo först senare i
allmänt bruk. Genom en Gustaf I:s stadga af 1554
förnyades redan förut gifna förbud mot tings
hållande på kyrkogården, hvilket förbud samtidigt
utsträcktes äfven till andra slags sammankomster
därstädes, såsom mellan allmogen och fogdar eller
konungens utskickade för allmänna ärendens förhandling.
Dylika sammankomster upphörde dock ej så
hastigt, hvarför prästerskapet vid Uppsala möte
1593 yrkade, att länsmän och fogdar vid
sammankomsterna å kyrkvallen om söndagarna icke måtte
"göra några eder eller stort munbruk". De under
1600-talet gifna föreskrifterna om publikationers
afkunnande för socknemännen förlägga dem än till
kyrkvallen, än till sockenstugan, än till predikstolen.
Småningom upphörde dock bruket att på kyrkvallen
hålla sammankomster för offentligt ändamål; men
kyrkvallen är dock fortfarande den vanliga
samlingsplatsen, då de kyrkobesökande om söndagarna
afhandla sina enskilda angelägenheter. Ännu kvarstår
i 1734 års lag den gamla rättigheten att å kyrkvall
delgifva stämning. Jfr Kyrkparad.
J. J.*
Kyrkvigsel. Se Vigsel.
Kyrkvärd, i Sverige titel för vissa
kyrkoförsamlingarnas förtroendemän. Redan tidigt fingo de
kristna församlingarna själfva utse ämbetsmän för
ombesörjande af sina ekonomiska angelägenheter,
ehuruväl i allmänhet prästerskapet eller biskoparna
förbehöllo sig större eller mindre inflytande på
valet. I Norge, där biskopsväldet fordom var synnerligen
starkt, synas församlingarna icke fått sådan
makt, utan "kyrkoombudet" eller "kyrkoombudsmannen"
torde utsetts af biskopen ensam. I Sverige
och Danmark åter utsago församlingarna sådana
förtroendemän, utan att ens bifall af biskopen omtalas.
De kallades i Sverige kirkiudrotnar, kirkiu gömari
(= de som förvara "kirkiufæ", d. v. s. kyrkogods)
eller oftare kirkiuværiandi, kirkiuværgi l.
kirkiuværge, d. v. s. kyrkans försvarare eller målsman
(lat. lutor ecclesiæ, eng. churchwarden). I Sverige
voro dessa förtroendemän fordom öfverallt två i
hvarje socken, hvarjämte sockenprästen, med hänsyn
till den kyrkliga ekonomien, äfvenledes var att anse
som kyrkvärd, enligt Västgötalagens uttryckliga
förklaring. Prästen och kyrkvärdarna hade förvaltningen
af kyrkans medel om händer, men voro i viktigare
frågor bundna af å ena sidan sockerstämmans
och å den andra biskopens bifall samt underkastade
årlig redovisningsskyldighet inför båda. Kyrkvärdarna
egde äfven, såsom af åtskilliga spår framgår,
en viss befattning med kyrkotukten. Då längre fram
en mera omfattande sockeninstitution utvecklades,
nämligen kyrkorådet, hvilket öfvertog bl. a. åtskilligt,
som hörde till kyrkvärdarnas befogenhet, ingingo
dessa som själfskrifna ledamöter i kyrkorådet och ha
allt fortfarande varit det. Kyrkvärdarna väljas af
kyrkostämman, som också bestämmer deras antal.
Valet gäller för 2 år i Stockholm, annanstädes för 4
år. Förtroendet må ingen utan laga förfall
undandraga sig. Kyrkvärdarna skola inneha en nyckel
till kyrkkistan. I öfrigt åligger dem att vid ny
kyrkoherdes tillträde med denne och sexmännen
hålla inventering öfver kyrkans inventarier, skrud
och annan egendom samt, i kronobetjänts närvaro,
öfver prästgårdens. Det tillhör vidare kyrkvärden
(eller klockaren) att, då nattvard skall hållas,
frambära oblater och vin på altaret. Fordom åtnjöto de
viss kvotdel af kyrkotionden (dammspann); numera
beror deras aflöning, hvarom ingenting finnes stadgadt,
af församlingens goda vilja. I Danmark öfvergick
rätten att tillsätta kyrkvärdar kort efter
reformationen till de myndigheter, som blefvo kyrkornas
s. k. försvarare, och därvid har det förblifvit. I
Norge blef deras tillsättning stiftsdirektionens sak;
vid de kyrkor, som egas af menigheterna, utses
kyrkvärdarna dock af sognestyrelsen, om än med villkor
af stiftsdirektionens stadfästelse. Danmarks och
Norges kirkeværger äro administrativa tjänstemän,
icke förtroendemän.
C. O. M.*
Kyrkås. 1. Socken i Jämtlands län, Lits tingslag.
12,795 har. 436 inv. (1909). Annex till Lit,
Härnösands stift, Jämtlands norra kontrakt. - 2.
Socken, som ock kallats Sandbäck, i Skaraborgs län,
Barne härad. 1,216 har. 206 inv. (1909). Annex
till Lekåsa, Skara stift, Vånga kontrakt.
Kürnberger [ky’rn-], Ferdinand, österrikisk
författare, f. 1823 i Wien, d. 1879 i München,
måste, som delaktig i oroligheterna 1848, fly från Wien
samt uppehöll sig därefter på växlande orter i Tyskland
och Österrike. - K. var en af sin tids förnämsta
tyska kritiker, utmärkt genom skarpt omdöme, varmt
intresse för hvarje ny talang och vidsträckt estetisk
kunskap (i bokform samlades Literarische
herzenssachen, 1877). I vitterheten väckte K. först
uppmärksamhet genom den intressanta tidsskildringen
Der Amerikamüde (1855; nu i Reclam), hvars
hufvudperson har drag af Lenau, och sorgespelet
Catilina (s. å.). Betydelsefullare är han som novellist
(Ausgewählte novellen och Das goldmärchen 1857,
Novellen, 3 bd 1861-62, 1 bd 1878, och postumt,
1893, ännu ett bd), i hvilken egenskap hans romantiska
fantasi och själfulla, teoretiserande dialog närma
honom till Tieck. Att nämna äro vidare romanen
Der haustyrann (1876) och den postumt utgifna
Das schloss der frevel (2 bd, 1904) samt urval af hans
tidningsartiklar, Siegelringe (1874) och 50 feuilletons
(1905). 1907 utgåfvos i 2 bd K:s Dramen och
Novellen. Af K:s Briefe utkom ett bd 1908.
R-n B.
Kyropass [ky’-], i Savolaks, 15 km. s. om Kristina
kyrkby, besattes af svenskarna 2 maj 1789. På
morgonen 11 juni anfölls den till omkr. 1,000 man
under majorerna v. Knorring och v. Sticht uppgående
svenska styrkan af en nära femdubbelt öfverlägsen
rysk kår och måste efter 5 timmars tappert försvar
retirera, hvilket gjordes med förlust af flera officerare,
hvaribland de båda befälhafvarna och 45 man fångna
och lika många sårade och döda. Återstoden
samlades småningom vid Porrassalmi. Fram på
sommaren besattes K. åter af svenskarna.
L. W:son M.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
