Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 527-528 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkstugor - Kyrkstöt - Kyrktagning - Kyrktorn - Kyrkvaktare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. Kyrkstugor och kyrkstallar i Anundsjö socken, Ångermanland.

och stallarna ansenliga räckor eller grupper, som
betecknas med namnet kyrkstad (jfr fig. 2 samt
art. Boden).


Fig. 2. Rättviks kyrka i Dalarna, med "kyrkstad" därinvid.

Ej sällan finner man kyrkstugor,
hvilkas ålder uppges till några hundra år.

Kyrkstöt. Se Kyrkvaktare.

Kyrktagning, Kyrkogång kallas den kyrkliga
ceremoni, genom hvilken en kvinna, som födt barn,
åter inträder i utöfningen af sina rättigheter som
församlingsmedlem. Ceremonien består däri, att
prästen öfver kvinnan läser en bön efter handbokens
formulär, olika för gifta och ogifta kvinnor, hvilket
urspr. skedde och eg. ännu skulle ske i kyrkan inför
församlingen strax före den allmänna gudstjänstens
början. Af detta bruk kommer själfva namnet, hvilket
betyder, att kvinnan åter. "intages i kyrkan"
(eller åter "går upp i kyrkan"). På landsbygden
fortfar ännu på många ställer det gamla bruket, på
andra ställen åter sker kyrktagningen i hemmet, i
prästgården eller i sakristian omedelbart före det
nyfödda barnets dop Detta är i städerna det
vanliga. - Kyrktagningen har gamla anor. Dess
ursprung har man antagligen att söka i ett
gammaltestamentligt bruk enl. 3 Mos. 12 kap. Där
påbjudes, att kvinna, som födt gossebarn, i 40 dagar
och kvinna, som födt flickebarn, i 80 dagar skall
vistas hemma, men efter dessa "reningsdagars" slut
uppträda i templet, frambärande reningsoffer. Gamla
testamentet, som ville uppfostra till kännedom om
synden, stämplade barnsbörden som en kvinnan
orenande tilldragelse. I den kristna kyrkan fortlefde
denna åskådning bland menigheten trots aposteln
Paulus’ ord om den kristna kvinnan i 1 Tim. 2: 15.
Den kristna kyrkans lärare ansågo, att en
barnaföderska borde för sin hälsas skull hålla sig hemma
i 6 veckor (= omkr. 40 dagar i enlighet med den
gammaltestamentliga stadgan) och därefter träda
upp i templet för att tacka Gud. Detta blef bruk
inom kyrkan och upphofvet till den s. k. kyrktagningen.
Redan påfven Innocentius III (1198-1216)
ansåg emellertid, att tiden kunde förkortas. Vid
reformationens införande bibehölls det gamla bruket.
I den första svenska protestantiska kyrkohandboken
(af 1529) förekom t. o. m. ännu det katolska
stadgandet, att kvinnan vid tillfället skulle bära ljus i
händerna och medföra offer, hvilket allt tillföll
prästen. Detta bruk afskaffades af Uppsala möte 1593.
- I vår nu gällande kyrkolag af 1686 kvarstår i
den ursprungliga texten stadgandet om de sex
veckorna, men enl. k. förordn, af 30 okt. 1866 tillåtes
kyrkogång efter 4 veckor "eller ännu tidigare".
Vägrar en kvinna att låta kyrktaga sig, kan detta
enl. ett bref af 21 sept. 1850 till ingenting annat
föranleda, än att "den vägrande af vederbörande
prästerskap medelst tjänliga föreställningar tillhållas
att iakttaga hvad kristlig sed och god ordning fordrar".
- I praxis öfverlåtes dock numera ej sällan
åt kvinnan att själf bestämma, om hon vill
kyrktagas eller icke.
J. P.

Kyrktorn. Se Torn.

Kyrkvaktare, Kyrkvaktmästare, de
kyrkobetjänte, som ha den närmaste tillsynen öfver
snyggheten och ordningen i kyrkan, särskildt vid
allmän gudstjänst och vid kyrkliga förrättningar,
samt vården af böcker och andra kyrkliga inventarier,
som då begagnas. Kyrkvaktaren väljes på
kyrkstämma bland de tre, som kyrkoherden uppsatt på
förslag. Därvid borde, enligt äldre stadganden,
företrädesvis gamla afskedade, redliga och välfrejdade
krigsmän komma i åtanka. Fordom gick kyrkvaktaren
omkring i kyrkan under predikan och väckte inslumrade
åhörare antingen genom att med en lång staf,
som var försedd med skramlande ringar m. m., stöta
i golfvet (hvaraf han fått namnet kyrkstöt) eller
med densamma ge de sofvande lätta slag (hvaraf
den skämtsamma benämningen spögubbe).


Kyrkstöt i sakristian. Efter A. G. Koskulls målning "Kyrkstötens kollekt".

Till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>