Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 431-432 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kväfve - Kväfvebakterier - Kväfvedioxid - Kväfvegödselmedel - Kväfvekalk - Kväfveperoxid - Kväfverik guano - Kväfvetetroxid - Kväfvetrioxid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 2. Birkeland-Eydes 3,000-kilowatt-ugn.

flera andra ugnar stå båda elektroderna och därmed
hela ljusbågen i ett elektromagnetiskt fält. Ljusbågen
bildar sig först på det ställe, där afståndet mellan
elektroderna är minst, och böjes sedan
under inverkan af magnetfältet, vid den ena
strömriktningen – det användes växelström – neråt,
vid den andra uppåt. Den mycket hastigt cirkulerande
ljusbågen gör intrycket af en ljusskifva. Fig. 2
framställer en ugn, i hvilken ljusskifvan har en
diameter af 2 m. Den bästa ugnstypen torde vara den
af Schönherr konstruerade och af Badische anilin-
und sodafabrik införda. Fig. 3 ger en schematisk
bild af densamma. Vid A strömmar luften in och
ledes kring det egentliga förbränningsröret för
att förvärmas. Sedan ledas gaserna till röret R;
därigenom att tillströmningen sker tangentiellt,
framkallas lufthvirflar, i hvilkas midt den 5–7 m.
långa ljusbågen brinner med en spänning af
omkr. 5,000 volt. Vid M afkylas de uppstigande
gaserna plötsligt, så att de ej må åter sönderdelas
i kväfve och syre. Birkeland-Eydes metod har väckt
stort uppseende och är i många afseenden mycket
intressant. Emellertid ha hittills endast relativt
ringa mängder kalksalpeter exporterats, så att det
är svårt att bedöma det tekniska och ekonomiska
resultatet af metoden i dess nuvarande form.



Fig. 3. Schematisk bild av Schönherrs ugn.

Äfven vid elektriska urladdningar i atmosfären
förenas luftens kväfve och syre med vattenånga
och bilda ammoniumnitrat, hvilket salt
kan påvisas i regnvatten.
Denna syrsättning af atmosfärens kväfve är emellertid
alldeles otillräcklig att
återföra till marken sådana mängder bundet kväfve,
hvilka motsvara de kvantiteter kväfgas, som ständigt
frigöras genom särskilda organismer, t. ex. Bacterium
denitrificans. Alla de högre växterna,
som måste täcka sitt kväfvebehof med
bundet kväfve, skulle därför snart utsättas för
kväfvehunger, om icke en kontinuerlig återbindning
af den kemiskt indifferenta kväfgasen egde rum
med andra organismers hjälp. Dessa organismer
äro dels s. k. kväfvebakterier (se d. o.), dels
myceliumsvampar. Bland kväfvebindande mycelsvampar må
särskildt anföras vissa aeroba fungi imperfecti (se
d. o.), vidare sådana hyfomyceter (Cladosporium och
närstående), som uppträda på multnande löf och andra
växtrester, och slutligen några från ericacé-rötter
isolerade Phoma-arter. Äfven mögelsvampar, såsom
Aspergillus och Penicillium, lära vara i stånd att
i fall af behof assimilera fritt kväfve. Ang. den
kemiska mekanismen för kväfvets assimilation
vet man ännu föga. Emellertid kan det första
stadiet knappt vara något annat än antingen en
oxidation till salpetersyrlighet och slutligen
till salpetersyra eller också en reduktion till
ammoniak; detta senare inträffar utan tvifvel
vid assimilationen genom anaerobionter, såsom
Clostridium Pasteurianum, hvaremot de kväfvebindande
mycelsvamparna få antagas bilda nitrit eller nitrat.
H. E.

Kväfvebakterier, Nitrogenbakterier, bot.,
sådana bakterier, som kunna assimilera luftens
fria kväfve. Hit höra de bakterier, som förorsaka
leguminosernas rotknölar (se Assimilation, sp. 240)
och åtskilliga fritt lefvande stafbakterier, såsom
Clostridium Pasteurianum (se Clostridium) och andra.
G. L–m.

Kväfvedioxid, kem., en gas af sammansättningen
NO₂. Se Kväfvetetroxid.

Kväfvegödselmedel, landtbr. Se Guano och Karbidkväfve.

Kväfvekalk, landtbr. Se Karbidkväfve.

Kväfveperoxid, kem. Se Kväfvetetroxid.

Kväfverik guano. Se Guano, sp. 519.

Kväfvetetroxid, Kväfveperoxid, Kväfvedioxid
(mindre riktigt namn) l. Undersalpetersyra, kem.,
är en gas, som framställes genom glödgning af vissa
nitrat, bäst blynitrat. Denna förening bildas äfven,
om man utsätter 1 vol. kväfve och 2 vol. syre för
elektriska gnistor eller om man blandar kväfoxid med
dess halfva volym syrgas:

        2 NO + O₂ = N₂O₄.

Kväfvetetroxid, N₂O₄, är en brunröd, illaluktande,
utomordentligt giftig gas; med stigande temperatur
dissocieras den allt starkare i 2 molekyler egentlig
kväfvedioxid, NO₂, enligt formeln

        N₂O₄ [pilar] 2 NO₂
(Pilarna [pilar] antyda, att en rörlig jämvikt
eger rum mellan de båda molekylarterna.) Vid
26° kan kväfvetetroxid förtätas till en
rödbrun vätska, som vid stark afkylning
blir färglös och sedan kristalliserar i
prismatiska kristaller, hvilka smälta vid -10°.
H. E.

Kväfvetrioxid, kem., är anhydriden till
salpetersyrligheten, hvilket framgår af ekvationen:

        2 NO₂H = N₂O₃ + H₂O.

Gasen kallas stundom själf salpetersyrlighet. Den
framställes bäst därigenom, att man kokar stärkelse
eller arseniksyrlighet med salpetersyra:

        As₂O₃ + 2 HNO₃ = As₂O₅ + N₂O₃ + H₂O.

Kväfvetrioxid är en rödgul gas, hvilken vid låg temperatur
kan förtätas till en indigoblå tung vätska.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>