Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 433-434 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kväfvetrioxid - Kväfvevätesyra - Kväglera - Kvägsand - Kväkare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den löser sig i iskallt vatten med blå färg. I
gastillstånd är kväfvetrioxid mycket obeständig och
sönderfaller enligt formeln

2 N₂O₃ = N₂O₄ + 2 NO

till kväfvetetroxid och kväfoxid.
H. E.

Kväfvevätesyra, kem., en 1890 af Curtius
upptäckt förening, N₃H, bildas genom inverkan af
salpetersyrlighet på en kall vattenlösning af hydrazin (se
d. o.) samt genom ett större antal andra reaktioner.
Kväfvevätesyrans natriumsalt erhålles enligt följande
reaktion, som är belysande för syrans byggnad:



Syran är i vattenfritt tillstånd en vattenklar, rörlig
och flyktig vätska af stickande lukt; den kokar
vid + 37°, och man bör med stor försiktighet handskas
med densamma, emedan den är explosiv; dess
ångor äro giftiga.
H. E.

Kväglera. Se Flottmo.

Kvägsand. Se Flottmo.

Kväkare (eng. quakers, ”darrare”), en i
England ur independentismen (se Independenter)
framgången religiös sekt, som bildar höjdpunkten
af den mystiska riktning, hvilken alltifrån Schwenkfelds
(d. 1561) dagar i olika former gjort sig
gällande inom protestantismen. Sektens upphofsman var
George Fox (f. 1624, d. 1691; om denne och
rörelsens första historia se Fox och Barclay
3). Af sina motståndare erhöllo Fox’ anhängare
smädenamnet kväkare, antingen till följd af sina
häftiga rörelser och sitt extatiska tillstånd, eller
emedan Fox slutat ett tal inför domstolen med
orden ”Darren (quake) för Guds vrede”. Till följd
af Fox’ svärmiskt revolutionära uppträdande,
särskildt hans störande ingrepp i den offentliga
gudstjänsten, och kväkarnas vägran att uppfylla
medborgerliga skyldigheter blef sekten under många år
utsatt för förföljelser och lidanden, till dess W. Penn
(se denne) 1682 upplät åt sina trosbröder ett land
vid floden Delaware i Nord-Amerika och under
engelsk öfverhöghet grundlade den till nästan hälften
af kväkare bestående kolonien Pennsylvania. I
England fortsattes förföljelserna mot kväkarna, ända till
dess konung Vilhelm III 1689 utfärdade sin
toleransakt och därmed tillförsäkrade dem religionsfrihet.
Redan under förföljelsernas stormar och
särskildt under den stuartska restaurationens tid
(1660–89) begynte kväkarnas samfund i all stillhet
utbilda sin författning och kult, under det att skotten
R. Barclay i sin ”Catechesis et fidei confessio”
(1673) symboliskt fixerade och i sin ”Theologiæ
vere christianæ apologia” (1676) dogmatiskt rättfärdigade
deras lärobegrepp.

Kväkarnas författning är alltigenom demokratisk
och hvilar på kongregationalistisk grundval. De
vilja icke veta af något särskildt lärostånd, utan vid
deras gemensamma andaktsöfningar, som icke äro
bundna vid bestämda tider, får hvem som helst, vare
sig man eller kvinna, som känner sig fattad af
Anden, uppträda bedjande, undervisande och förmanande.
Känner sig ingen därtill manad, sitta de
församlade tysta under stilla meditation och skiljas
omsider åt efter timslång väntan på Andens ankomst
(silent meetings). Deras gudstjänstliga lokaler
sakna all kyrklig stil och inredning; sång och musik
förekomma icke vid deras andaktsöfningar. Med
det kyrkliga barndopet förkasta de äfven det
baptistiska dopet af fullvuxna, alltså hvarje
vattendop, i det de lägga all vikt på andedopet,
hvarigenom det förra, som eger endast symbolisk
betydelse, göres helt och hållet öfverflödigt. Äfven
nattvarden fatta de endast som en symbolisk
åminnelsemåltid, som de af Anden pånyttfödde icke
mera behöfva. Alla själfständiga församlingsmedlemmar
sammanträda en gång i månaden för att ordna och afgöra
församlingens angelägenheter. Fyra gånger om året
samlas deputerade från församlingarna i ett visst
distrikt, och dessa välja ombud till den årligen
sammanträdande generalförsamlingen, som utgör den
högsta instansen och eger lagstiftande myndighet i
frågor rörande samfundets författning och disciplin.

Kväkarnas lärobegrepp behärskas helt och hållet af
deras grunddogm om det inre ljuset, som ytterst
fattas som identiskt med förnuft och samvete och
sålunda betraktas som en alla människors gemensamma
egendom. Genom syndafallet fördunkladt och försvagadt,
skall detta inre ljus genom den himmelske Kristi Ande
hos oss på nytt upptändas och näras och som en inre,
andlig Kristus, ett inre gudsord, vinna gestalt hos
oss. Skriften erkännes visserligen som ett yttre
Guds ord, men någon normativ ställning till de inre
uppenbarelserna tillerkännes ej densamma, utan den
eger betydelse endast som en anknytningspunkt och ett
väckelsemedel för det inre gudsordet. Den kalvinska
predestinationsläran förkastas, likaså läran om ett
ställföreträdande försoningslidande. Äfven dogmerna om
syndafallet, arfsynden, rättfärdiggörelsen af tro,
ja, själfva treenighetsläran ha blifvit på mystiskt
sätt omtydda och förflyktigade. Däremot framträder
i deras religiösa åskådning det etisk-praktiska
momentet i förening med allehanda filantropiska
sträfvanden, såsom för tros- och kultfrihet,
fängelseväsendets förbättring (Elizabeth Fry),
negerslafveriets afskaffande (William Allen, Benezet)
och den allmänna världsfredens åvägabringande. –
I fråga om religiöst lif och sed utmärka sig
kväkarna i alla husliga, borgerliga, industriella
och merkantila förhållanden genom stilla flit,
omutlig redbarhet, strängt allvar och ett synnerligen
enkelt, från allt världsväsen afskildt lefnadssätt,
så att de lyckats förvärfva sig en god och ansedd
samhällsställning. För storindustriens framväxt har
den kalvinska religiositeten och främst kväkarna
haft stor betydelse. De neka att aflägga ed, att
göra krigstjänst och att bekläda statsämbeten, afsky
allt slags lyx, kläda sig synnerligen gammalmodigt
och tåla inga världsliga nöjen (såsom jakt, spel,
dans, teaterbesök, romanläsning o. d.). I umgänget
med människor lösgöra de sig från de vanliga
höflighetsformerna och kalla alla för ”du”. Under
senaste tid ha de emellertid starkt emanciperat
sig både i fråga om yttre sed och gudstjänst,
men upprätthålla sin egendomliga kyrkoförvaltning
(quarterly and yearly meetings).

I senare hälften af 1600-talet delade sig kväkarna
i Nord-Amerika efter sin större eller mindre
konsekvens i fasthållandet vid häfdvunna seder och
lefnadsvanor i s. k. ”torra” och ”våta”. Men vida
mera genomgripande var den splittring, som skedde i
början af 1800-talet, då den amerikanske kväkaren
E. Hicks sökte leda sina trosbröder in på
rationalistiska afvägar och öppet proklamerade den
panteistiska världsåsikt, som ligger på djupet af all

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>