Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristnes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1465
Kristuskolonnen-Kristusmonogram
1466
Under denna period, den gammalkristna konstens senare
skede, framträda sägnerna om tillvaron af ett verkligt
Kristusporträtt, hvars drag stämma öf-verens med den
här beskrifna typen, i hvilken man ock har att söka
deras upphof. Ganska många bilder, till en del ännu
i behåll, ha också gjort anspråk på att vara äkta. I
främsta rummet höra hit de s. k. acheiropoieterna
(af grek. nekande a, chéifr, hand, och pöiéi’n, göra,
se A k e i ro p o i e t), de 7’af ingen mänsklig hand
utförda" framställningarna af frälsarens jordiska
drag. Tidigast, omkr. midten af 500-talet, omtalas den
undergörande s. k. abgarusbilden från Edessa. En af
Edessas "abga-rer" (härskare), som lefde samtidigt med
Kristus, hade ställt sig i skriftlig förbindelse med
denne för att söka bot för en sjukdom. Hans önskan
hade blifvit uppfylld; och då frälsaren ej själf
kunde personligen besöka honom, hade han i stället
skickat sitt porträtt, "utfördt af Gud själf" och ej
af människohänder. Senare, på 700-talet, förtäljes,
att bilden blifvit frambragt på det sätt, att Kristus
tryckt sitt ansikte mot en linneduk, som därefter
bevarat hans drag (fig. 7). Af senare ursprung
(700-talet) är sägnen om Veronikaduken, som af den
hel. Veronika, kvinnan, som botades för blodgång,
blifvit förd till :Rom för att bota kejsar Tiberius
för spetälska. Å denna duk befann sig likaledes ett
aftryck af Kristi anlete. Sedermera berättas, att
Veronika mötte frälsaren på hans väg till Golgata,
när han blodig och utmattad dignade under korsets
tyngd, samt att hon då räckt honom en duk, för att han
måtte torka sitt anlete, hvars drag därvid fästes på
linnet. Motivet har sedermera otaliga gånger blifvit
användt af konsten (fig. 8). Hela Veronikalegenden är
en myt och namnet på den heliga kvinnan liktydigt
med beteckningen för de påstådt autentiska
Kristusbilderna: vera ikon ("sann af bild"). Flera
andra undergörande akeiropoieter äro omtalade. Men
jämte dessa nämnas äfven s. k. Lukasbilder,
d. v. s. Kristusporträtt, som påstås ha blifvit
utförda af evangelisten Lukas, som sägnen gjort
till målare och på grund däraf till alla målares
skyddshelgon. Samtliga här omtalade bilder torde
kunna föras tillbaka till en statygrupp i Csesarea
Philippi (Paneas), som framställt en Zeus-liknande
figur med en knäböjande kvinna vid sina fötter (en
kejsare med en personifierad provins e. d.), hvilken
tidigt omtalas och af folktron uppfattats som en bild
af Kristus och, den s. k. Veronika eller Be-renike,
kvinnan, som led af blodgång Föreställningen om dem
sammanfattas i det s. k. Lentulusbref-vet, som första
gången omtalas i ll:e årh. som skrif-vet till romerska
senaten af en viss Publius Lentulus, Pontius Pilatus’
förmente företrädare, och som innehåller en tämligen
lång, men i mycket allmänna ordalag hållen skildring
af Kristi utseende.
Den nu beskrifna typen öfvergick sedermera i
den egentliga västerländska medeltidskonsten, den
romanska såväl som den gotiska, och bibehöll sig där
hela medeltiden igenom, om ock med större och smärre
förändringar i uppfattningen. Tusentals bilder äro
kända från denna tid. Den romanska konsten söker i
allmänhet, ofta under intryck af bysantinska typer,
vid sitt återgifvande af Kristusgestalten uttrycka
styrkan, värdigheten, det gudomliga majestätet, om
den ock ej alltid därvid vunnit * herravälde öfver
de konstnärliga medlen (fig. 9). Så-
lunda äro dragen ofta åldriga och dystra,
lemmarna starka och korta, kroppsbyggnaden grof och
undersätsig. Gotikens Kristusbilder äro af en finare,
yngre, känsligare typ, i hvilken de rent mänskliga
dragen i frälsarens natur äro med mera eftertryck
framhållna: sålunda å ena sidan uttrycket af blid
ungdomlighet (t. ex. i de många framställningarna
af sonen, som upphöjer sin moder till himlarnas
drottning, "Marias kröning"), å den andra uttrycket
af ett djupt kändt lidande (t. ex. i passionsbilderna
och krucifixen, hvilkas naturalism stundom närmar
sig det afskyvärda). Kristustypen fick f. ö. under
medeltiden en ännu vidsträcktare användning, i det
man då började i bild framställa jämväl de öfriga
personerna i gudomen och äfven för dem stundom
använde Kristi drag. Under inflytande af mystiken
blef det under slutet af medeltiden vanligt att
framställa den lidande och marterade Kristus ej i en
viss historisk situation, utan som smärtornas man,
omgifven af passionens redskap. Fr. o. m. renässansen
förekomma jämväl isolerade bilder af Kristus som
den uppståndne. Med mystiskt svärmiska riktningar
sammanhänga framställningarna af Kristusbarnet med
maktens eller lidandets attribut.
Kenässansens och därpå följande perioders konst
använder i det hela vid sina Kristusframställningar
(fig. 10-13) den häfdvunna typen, men med många
personliga insatser, alltefter den skildrandes egen
uppfattning. Olikheterna kunna till följd däraf
vara ganska stora, och det är stor skillnad mellan
t. ex. en Rafaels, en Kubens’ och en Rembrandts
framställningar af frälsarens personlighet. Men äfven
fullständiga afvikelser förekomma någon gång, såsom
iiär Michelangelo i sin "Yttersta domen" framställer
Kristus skägglös och ungdomlig som en antik A
poliongestalt. I anslutning till antiken framställes
Kristus som en skägglös idealgestalt å Sergels relief
af uppståndelsen (1785; i Adolf Fredriks kyrka i
Stockholm). Antiken har f. ö. inverkat på många andra
sätt på 1500- och 1600-talets Kristusbilder. Sålunda
kan man spåra inflytanden af Zeushufvudet, af den
skäggige Dionysos, af Laokoon, till och med af Niobe
(Guido Reni). Jfr äfven bilderna till art. Ecce homo,
Förklaring 2, Giorgione, Kors (fig. 14) och Kors n
e d t agn in gen.
Det religiösa måleriet spelar i den moderna konsten
ingen framstående roll. De Kristusbilder, som blifvit
utförda under 1800-talet, sluta sig därför antingen
till den äldre, häfdvunna typen, i allmänhet i
sådant fall med en idealiserande hållning (af en
viss typ bildande betydelse har Thorvaldsens Kristus
som hugsvalare, fig. 14, varit, särskildt för de
protestantiska länderna), eller framställer man med
stöd af arkeologiska och etnografiska studier Kristus
som en österlänning i österländsk (arabisk beduin-)
dräkt och med österländska drag, i hvilka den gamla
typen dock svagt återklingar. Af sådan art äro, för
att nämna ett par bekanta exempel, ryssen Anto-kolskis
berömda Kristusstod och ungraren Mun-kåcsys lika
firade "Kristus inför Pilatus" (se M u n-kåcsy). Jfr
bl. a. L. Dietrichson, "Christusbille-det" (1880;
rec. af H. Hildebrand i "Från äldre tider", 1882).
Upk. (A. L. R.)
Kristuskolonnen. Se H11 d e s h e i m.
Kristusmonogra’m, förkortningar af namnen Jesus och
Kristus (Christus), under kristendomens äldre tider
använda som symboliska tecken i st. f. figur-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
