Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kleisthenes - Kleistogami - Kleistokarpa - Kleitarchos - Kleitos - Klek - Klemens. Fjorton påfvar och tre motpåfvar - Klemens. 1. K. (I) af Rom (Clemens Romanus) - Klemens 2. K. II (1046-47), af sachsisk börd - Klemens 3. K. III (motpåfve 1080-1100) - Klemens 4. K. III (1187-91), romare till börden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
243
Kleistogami-Klemens
244
fattningen utvecklades i demokratisk riktning. Bland
de förändringar, hvilka tillskrifvas K., märkes
i främsta rummet en ny, på territoriella grunder
hvi-lande fyleindelning (se Fy le). Rådsmedlemmarnas
antal ökades från 400 till 500, hvilka medelst
lott-ning uttogos 50 ur hvarje fyle. Äfven införde han
den s. k. ostrakismen (se O s t r a k i s m). A. M. A.
Kleistogami (af grek. klé~isto’s, sluten, och
gafmos, gifte), bot., eger rum hos blommor, som
icke öppna sig, men ändock sätta normal frukt. I
sådana blommor är homoklin pollination oundviklig
och nödvändig. De arkokleistogama växterna ha endast
blommor, som för alltid förblifva slutna. Vanligare
är kasmokleistogami, hvarvid såväl kasmogama
(se B l o m m a, sp. 754) som kleistogama
blommor finnas, t. ex. hos Oxalis acelosella
och La-mium amplexicaule. De pseudokleistogama
(af grek. pséu’dos, lögn) blommorna förblifva
endast under vissa förhållanden slutna, såsom vid
brist på ljus (fotokleistogami, af grek. fös,
ljus; många Oo:a/is-arter), vid för högt
vattenstånd (hydrokleistogami, af grek. hy’dor,
vatten; Batrachium), vid för låg temperatur
(termo-kleistogami, af grek. the’rme, värme;
Sper-gularia, O^a/fs-arter). Hemikleistogama (af
grek. hemi, half) blommor äro sådana, som öppna sig
obetydligt (ex. Juncus bufonius); dessa kunna vara
kleistantera eller chasmanthera (se dessa ord).
G. L-m.
KleistokaYpa (af grek. kléisto’s, sluten, och
kar-pofs, frukt), bot., sägas de svampars fruktkroppar
vara, som ej öppna sig. Exempel härpå äro tryfflarnas
och mjöldaggsvamparnas fruktkroppar. G- L-m.
Kleita’rchos (grek. Khira^og, lat. Clitarchus),
grekisk historieskrifvare från Megara, samtidig
med Alexander den store, hvars historia
han skildrat i ett omfångsrikt verk, hvaraf
åtskilliga fragment återstå. Hans trovärdighet
var dock redan hos de gamle icke högt skattad.
A. M. A.
KléTtos (grek. Kairos, lat. Clitus), namn på två
af Alexander den stores fältherrar: 1. K., med
tillnamnet den svart e, räddade konungens lif i
slaget vid Granikos och hörde sedan alltjämt till
hans närmaste förtrogna. Men då han en gång vid den
kungliga taffeln alltför frimodigt uttalade sig mot
konungens fåfänga och öfvermod, dödade denne honom
under rusets inflytande med egen hand. - 2. K., den h
v i t e, förde 324 f. Kr. under Krateros’ öfverbefäl
Alexanders veteraner tillbaka till Mace-donien. Under
det lamiska kriget förde han befälet på flottan och
besegrade atenarna vid Amorgos (322). Följande året
erhöll han satrapien Lydien, men förjagades (319) af
Antigonos. Som befälhafvare öfver Polysperchons flotta
stupade han i en strid mot Antigonos och Kassandros
(318). l o. 2. A. M. A.
Klek, vik af Adriatiska hafvet, midt emot
Sabbioncello. Den hörde till 1699 till republiken
Ragusa, afträddes då till Turkiet och kom 1878 som
en del af Hercegovina till Österrike-Ungern. Vid
densamma ligger byn Neum, medan den lilla, något
nordligare byn K. ligger i Dalmatien.
Klemens (Clemens, lat., "den milde"). Fjorton
påfvar och tre motpåfvar ha burit detta namn.
1. K. (I) af Rom (Clemens Romanus), en af
de s. k. apostoliske fäderna, ansågs af Origenes och
den äldsta kyrkan för Petrus’ lärjunge och räknas af
somliga som dennes förste efterträdare
som biskop i Rom, men af andra som den tredje
(91?–100) eller fjärde. Säkra underrättelser om
K. saknas, men legenden har mycket att förtälja om
honom. Enligt denna skall han bl. a. under Trajanus’
tid blifvit förvisad till Traciska Chersonesos
(halfön Gallipoli) och, sedan han omvändt många till
kristendomen, med ett ankare om halsen kastats i
hafvet (omkr. år 103). 23 nov. är hans åminnelsedag. –
Det historiskt sannolika är, att det i Rom efter
Paulus’ och Petrus’ död bland de ledande presbytererna
fanns en man vid namn Klemens, som i den romerska
församlingens namn skref det omfångsrika bref till
församlingen i Korint, som nu går under namnet Första
Klemens’ bref och räknas till de apostoliske fädernas
skrifter. Riktigast kan det betecknas som en af nya
testamentets apokryfer. Det har särskild betydelse
därför, att det kan bestämdt dateras (domitianska
förföljelsen år 95–96) och sålunda ger synnerligen
värdefull upplysning om förhållandena och åskådningen
inom kristendomen vid 1:a årh:s slut. Anledningen
till brefvet var stridigheter i Korint vid den
framväxande församlingsorganisationen; men det
innehåller ock en bred framställning om kristen vandel
och tro. Det är skrifvet i 1:a person kollektivus
som församlingsskrifvelse, men visar sig genom den
enhetliga stilen vara en mans verk. – Med denne har
författaren af Andra Klemens’ bref intet att göra;
detta är en homilia från omkr. ett halft århundrade
senare. Omkring K. har f. ö. bildats en stor
pseudo-epigrafisk litteratur, bl. a. "Klementinerna"
(se d. o.). Om editioner se Apostoliska fäderna och
E. Hennecke, "Die neutestamentlichen apokryphen"
(1904).
2. K. II (1046–47), af sachsisk börd, hette
eg. Suidger. Han var biskop af Bamberg, då
han uppsattes på påfvestolen af konung Henrik III,
hvilken han 25 dec. 1046 krönte till kejsare.
På en synod i Rom i jan. 1047 genomförde K. en
lagstiftning mot simoni, hvilken hans 9 okt. 1047
timade död hindrade honom att föra ut i praktiken.
3. K. III (motpåfve 1080–1100) hette eg.
Wibert, var af italiensk släkt och föddes i
Parma omkr. 1025. 1057–63 var han kansler för
Italien och blef 1072 ärkebiskop af Ravenna.
1074 slöt han sig till Gregorius VII:s motståndare
och blef fördenskull 1075 suspenderad och 1076
bannlyst. 25 juni 1080 uppsattes han i Brixen af
det kejserliga partiet som motpåfve och blef 24 mars
1084 introniserad i Laterankyrkan. 1085 erkändes
han af det tyska episkopatet som rättmätig påfve.
Då K. saknade initiativkraft, bragte hans pontifikat
ej kejsar Henrik IV de väntade fördelarna, men
K. stödde den kejserliga politiken troget till sin
död, 8 sept. 1100.
4. K. III (1187–91), romare till börden, hette
eg. Paolo Scolari och var vid sitt val 19 dec.
1187 kardinalbiskop af Palestrina. K.
återförde
1188 påfvestolen från Pisa till Rom, afslöt 31
maj s. å. en förlikning med romarna och lyckades
1189 återställa freden mellan kyrkan och
kejsardömet. Endast några månader före K:s val
hade Saladin slagit de kristne vid Hattin och
intagit Jerusalem. K. satte sig nu i spetsen för
korstågsrörelsen och förmådde Fredrik Barbarossa,
Filip II August och Rikard Lejonhjärta att taga
korset (1188). K. afled emellertid 13 mars 1191,
utan att ha upplefvat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
