Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kleist, von 4. Heinrich Bernd Wilhelm - Kleistater - Kleisthenes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Kleistanter-Kleisthenes
242
ha förstört en nästan färdig tragedi, debuterade han
1803 med sorgespelet Die familie Schroffenstein
(hvars affattning delvis härrör från Ludwig
Wie-land; den äldre Krska texten utg. af E. Wolff
i Hendels "Bibliothek"), som i trots af begynnarfel
i detaljer visar en stor tragisk och personskapande
kraft. S. å. skref K. det först 1811 offentliggjorda
lustspelet Der zerbrochene krug (i fri öfv. af
N. Personne, "Den sönderslagna krukan", 1895), en
kärnfrisk, saftig skildring med utmärkt tecknade
figurer (t. ex. domaren Adam). Från dessa tidiga år
är äfven det storslagna fragmentet Robert Gnis-card
(tr. 1808 i "Phoebus"; se Ernst Kaper, "Heinrich
v. K.: Robert Guiskard", 1908).
Sommaren 1804 återvände K. till statstjänsten, denna
gång i civilstaten, och användes först i Berlin, sedan
i Königsberg. De bedröfliga politiska förhållandena
fyllde honom med förtviflan, hans hälsa vacklade. Icke
dess mindre utvecklade han liflig litterär verksamhet,
som afbröts därigenom, att han i jan. 1807 häktades af
de franska myndigheterna i Berlin som spion och fördes
fången till Frankrike. Först i juli lösgafs han, begaf
sig då till Dresden, där han 1808 utgaf tidskriften
"Phoebus". I patriotisk harm lämnade han Dresden efter
utbrottet af kriget mellan Frankrike och Österrike,
återvände efter en tids kringflackande till Berlin och
redigerade där "Berliner abendblätter" l okt. 1810-
slutet af mars 1811, då regeringen undertryckte
tidningen. Söndersliten af ensamhetskänsla och
nationell misströstan, utsatt för ett skymfligt
bemötande af sin familj, sköt han en väninna, den
hypo-kondriska fru Vogel, och sig själf vid Wannsee
nära Potsdam 21 nov. 1811.
K:s alstring var ganska rik under åren
1804-09. Han företog sig en omarbetning af Moliéres
"Am-phitryon" (1807), so*m förvandlade det grekiska
lust-spelsraotivet till ett germanskt, hälft
kristet drama (jfr Ruland, "K:s Amphitryon",
1897). Sorgespelet Penthesilea (1808) är en
lidelsefull framställning af amasondrottningens kärlek
och hat, lyft till nästan öfverraänskliga mått, och på
samma gång en subjektiv bikt om hans egna lidanden,
realistisk till öfver-mått och ändå symbolisk. Medan
"Penthesilea’ snarast gjorde ett frånstötande intryck
på samtiden, mottogs med allmän sympati Das Käthchen
von Heii-bronn (1810; "Liten Karin från Heilbronn",
öfv. i Laubes bearb, och uppf. 1863), ett riddardrama
med den blindt offrande, kärleksfulla unga kvinnan
som hufvudperson. I den psykologiska motiveringen till
Käthchens allt lidande och allt öfvervinnande kärlek
inlade K. en från Schuberts mystiska naturfilosofi
härstammande tolkning af själslifvet. Först efter K:s
bortgång trycktes hans sist fullbordade båda dramer,
Die Hermannsschlacht och Der prinz von Homburg. Det
förra är ingen objektiv historisk dikt, utan en
brinnande agitationsskrift; romarna äro Napoleons
fransmän, Hermann och hans folk samtidens kämpande
tyskar, och den föga ansade versen gnistrar af lyrisk
energi och patriotisk fanatism. Dramat om prins
Fredrik II (se d. o.) af Hessen-Homburg är däremot
utan direkt tendens, men hade likväl egenskaper,
som kunde styrka den nationella samlingen. Den
utomordentligt lifliga och medryckande handlingen,
de ypperligt karakteriserade gestalterna - äfven den
ohistoriskt tecknade, somnambule prins Fredrik är
såväl sceniskt som psykologiskt märklig
- och stilens koncisa kraft göra stycket till ett af
Tysklands förnämsta historiska skådespel.
K. utgaf äfven två band Erzählungen (1810-11), som
innehålla högst betydande noveller, bl. a. Mi-chael
Kohlhaas, Die marquise von O****, Die ver-lobung
in St. Domingo och Das erdbeben von Chili. Knapp
och klar, kylig och objektiv, fängslar K. som
berättare genom den storstilade kraft, med hvilken
han framställer individens strid för sitt lifspatos
(Kohlhaas’ strid för sin rätt, markisinnans
sträfvan att bli hämnad o. s. v.), den obevekliga
tragiken i "ödets slag" och den stränga, djupa
människoskildringen. - Några våldsamma patriotiska
dikter från Tysklands ofärdsår, en del intressanta
af handlingar och duktiga tidningsuppsatser tillhöra
K:s litterära kvarlåtenskap. Denna samlades och
gjordes först tillgänglig af Tieck (3 bd, 1826),
hvars ofullständiga upplaga senare på mångfaldigt
sätt kompletterats, t. ex. af Erich Schmidt (1904 ff.,
5 bd); nya uppl. på Tempel- och Inselverlag m. fl.
Den likgiltighet, som K:s arbeten i det stora hela
mottogos med under hans lifstid och ett årtionde
efter hans död, vek småningom för deltagande och
uppskattning, så att K. för närvarande väl är den
mest studerade och högst skattade af sitt tidehvarfs
skalder näst Goethe och Schiller. Hans brist på
harmoni och afrundning har tillgifvits honom för hans
utomordentliga gestaltningskraft, hans dramatiska
verve och själfständiga uppfattning. Med romantiken
förbinder honom mycket gemensamt i utgångspunkter och
syften, i åtskilligt gick han likväl andra vägar. De
sparsamma underrättelserna om hans lifs-öden och
utveckling ha lockat till lif en forskning öfver
"Kleistproblemet", som med kärleksfullt intresse
söker rekonstituera den snillrike och olycklige
mannens psykologi och skaldiska intentioner. Se
arbeten öfver K. af Wilbrandt (1863), Treitschke
(1870), Bonafous (1894), Minde-Pouet (1897), E. Steig
(1901 och 1902), Servaes (1902), Eåhmer (1903 och
1909), Schulze (1904), Wukadinovic (s. å.), Hegeler
(s. å.) och Carl Behrens (populär öfversikt, 1909). _
3. C. O. N. 4. E-nB.
Kleistanter (af grek. klélstofs, sluten,
och anthe-ro’s, blommande), bot., säges om en
hemikleistogam blomma (se Kleistogami), hvars
pollenkorn gro i de ej öppnade ståndarknapparna
och genomväxa knapp väggen för att nå märket.
G-. L-m.
KléVsthenes (grek. K^sio^évrjg,
lat. Clisthenes). 1. En våldshärskare i Sikyon
omkr. 600 f. Kr., den siste af Orthagoridernas hus. I
likhet med sina företrädare bekämpade K. den doriska
stammens öfver-vikt och gynnade på dess bekostnad
landets äldre befolkning af jonisk stam. Sitt
inflytande sökte han stärka genom att träda i
förbindelse med tempelstaten i Delfi, till hvars
förmån han deltog i det s. k. första heliga kriget,
hvilket slutade med det mot Delfi fientliga Krisas
förstöring (590 f. Kr.). - 2. Atensk statsman, son
af Megakles och den sikyonske K:s dotter Agariste,
tillhörde Alkmaionidernas mäktiga, men sedan lång
tid tillbaka från Aten bannlysta släkt. Då dessa
omkr. 510 f. Kr. i sammanhang med störtandet af
Peisistratidernas envälde fingo tillstånd att
återvända, ställde sig K., ehuru själf en eupatrid
(högadlig), i spetsen för folkpartiet och lyckades
efter åtskilliga strider mot adelspartiet under
ledning af Isagoras att genomföra en förändring i
statsskicket, hvarigenom den solonska för-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
