Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. III. Japan i brytning med kristenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1483
Japan (Historia. Brytning med kristenheten,
omkr. 1540-1853)
1484
egentliga väsen bestod i enhetsstatens allt
skarpare utprägling trots det bevarade skenet
af ett förbund på olikartade villkor emellan
omkr. 260 större och mindre furstendömen. Dess
undergång vållades ej heller af sådana
usurpationer, som förut kännetecknat J:s
historia, utan af de samhällsrubbningar,
som sammanhängde med landets fullkomliga
och afsikt-liga afspärrning, en politik, för
hvilken lyeyasu själf, efter allt att döma, ej
torde kunna göras ansvarig oaktadt sin misstro
mot allsköns främmande intrång. - Styrelsens
medelpunkt var från början, redan under lyeyasus
egen lifstid, icke riksfältherren personligen,
utan bakufu, det korporativa öfverbefälet,
såsom organ för hela luke, det ridder-skap,
åt hvilket, enligt hans teori, kejsaren en gång
för alla anförtrott rikets värn och omvårdnad,
lyeyasu hade själf gifvit föredömet af en
härskare, som aldrig fattade viktiga beslut
utan betrodda mäns rådslag, och han mottog
äfven inlagor af underordnade tjänare, som hade
någonting på hjärtat för det allmänna bästa. Men
riksfältherrens vilja var formellt oinskränkt,
och de officielle rådgifvarnas ställning
reglerades så, att ingen af dem kunde tillvälla
sig den uteslutande rättigheten att tala och
handla i hans namn. Detta syfte vanns genom de
olika myndigheternas förknippande med bestämda
rum i länens rangordning, som åter rättade sig
efter deras innehafvares ursprungliga förhållande
till den styrande ätten. Därmed tillgodosågos
äfven de inrotade ärftlighetstraditionerna,
fastän inom sådana gränser, att ämbetenas
tillsättning ej ovillkorligen var bunden af
hänsyn till någon särskild släkt, utan endast
måste hålla sig till vissa grupper. Under
bakufu lydde närmast de landskap i Kwanto,
som utgjorde den regerande Tokugawa-linjens
särskilda furstendöme, det ojämförligt största i
riket. Som landsfurste hade riksfältherren äfven
sina särskilda undervasaller, som i rang gingo
framför alla de andre furstarnas samurai. De
utgjorde två klasser: hatamoto ("fanjunkare"),
som ofta hade egna adliga följesmän, och gokenin
("förnämliga tjänare"). Ur dessa båda klasser
togos, efter deras inbördes rang, soldater,
officerare och lägre eller högre ämbetsmän
(yakunin). Men bakufu var tillika riksregering
för alla sådana ärenden, som icke öfverlätos
åt landsfurstarnas egen förvaltning, och
därför voro äfven de senare på visst sätt
representerade inom den förra. Bland daimyo
funnos två hufvudgrupper: fudai ("arflinjer"),
som härstammade från lyeyasus ursprungliga
vasaller, och tozama ("utanför stående herrar"),
hvilkas stamfäder hyllat honom efter segrarna
vid Sekigahara och Osaka, alltså hans öfvervunna
fiender, som alltjämt höllos på af stånd och
under strängare bevakning. Inom riksstyrelsen
användes endast de förre. Från andra synpunkter
graderades både furstar och andra vasaller efter
sina årsinkomster, vare sig af jordräntor eller
anslag, uppskattade i tunnor ris, och efter deras
f rändskap med Tokugawa-huset. Högst i rang
stodo de "tre höga ätterna" (gosanke) Owari,
Kii och Mito, som härstammade från lyeyasus
tre yngsta söner och, alla med betydande
län i östra J., ensamma egde rätt att föra
Tokugawa-namnet. Endast ur dem kunde en ny
riksfältherre utses (formellt af företrädaren,
faktiskt af regeringen, hvarvid adoption gällde
lika med börd), när den rätt nedstigande linjen
från Hidetada utslocknat. Sedan detta skett,
tilldelade Yoshimune (1716-44), den förste
af Kii-huset, samma företräde åt tre andra
linjer, som icke hade några län och blott
voro yngre sidogrenar af hans egen ätt; under
Tokugawa-väldets sista kris fick denna omtvistade
arfföljdsändring betydelsefulla politiska
följder. Närmast kommo (omkr. 20) kokushu
("landsherrar") med de största inkomsterna och
privilegierna; de fleste tozama, såsom Mori och
Shimazu; de förre, hvilkas område var betydligt
minskadt och fördeladt på flera linjer, kunde
aldrig glömma sin makttäflan med de tre store
rikssamlarna, de senare kunde oaktadt all den
skonsamhet de rönt icke släppa sina drömmar om
ett själfständigt välde öfver hela Kyushu. Men
till samma rangklass hörde äfven två mäktiga
Tokugawa-linjer, Echizen (i mellersta J. vid
västkusten) och Aizu (i nordöstra J.). Ingendera
fick likväl föra det högre släktnamnet (ehuru
den förra härstammade från en äldre broder till
Hidetada), utan måste nöja sig med det lägre
Matsudaira, som lyeyasu tilldelat omkr. 50
andra daimyo-ätter af olika Tång, som voro
närmare eller f j armare med honom befryn-dade
genom blodsband eller svågerlag. Han hade gjort
ett mycket skickligt politiskt bruk af dylika
förbindelser för att såväl anknyta betydande
vasaller till sin ätts intressen som af van
väcka en viss rivalitet dem emellan. Men
sin förnämsta omsorg hade han nedla~gt på
furstelänens geografiska fördelning och sålunda
satt i system den politik, som redan Hideyoshi
inledt, i det att alla tozama skildes åt genom
grupper af fudai, som å sin sida sammanfördes
och förlades med hänsyn till sina särskilda
intressen, traditioner och anspråk. Efter
liknande kontrollmetoder organiserades äfven
själfva regeringen, hvars högsta ledning tillkom
två ministerråd med olika funktioner och växlande
benämningar under olika tider, äfvensom ett med
dem jämställdt censorsråd. De 5 ledamöterna af
det öfre ministerrådet måste alla vara fudai
i inskränkt mening, d. v. s. sådana, som icke
innehade någon högre rangställning och när som
helst kunde beröfvas sina län eller tvingas
till omflyttning. De samlades dagligen till
öfverläggningar under riksfältherren själf eller,
om han var omyndig eller icke kunde eller ville
befatta sig personligen med styrelsen, under en
regent (tatro), som alltid måste utses ur någon
af 4 bestämda fudai-ätter. Löpande ärenden
ombesörjdes turvis af en ledamot för hvarje
månad. Dessa ministrar utsagos vanligen bland
mindre förmögna daimyo och ombyttes åtminstone
under de första regeringarna ganska ofta. De 6
ledamöterna af det nedre ministerrådet, hvars
arbetsordning var ungefär af samma art, kunde
vara såväl hatamoto som fudai; äfven de förre
kunde befordras till det öfre rådet och fingo i
så fall något ledigt furstelän. Censorsrådet,
som bestod af 5 högre och 16 lägre censorer
(ometsuke och metsuke), var en från Kina hämtad
granskningsrätt, men utvecklades till en verklig
polisöfverstyrelse, som med sina talrika
agenter öfver hela riket utöfvade en mycket
genomgripande och sträng verksamhet. Under dessa
tre rådkamrar stodo närmast två mindre kollegier,
det ena för alla ärenden rörande templen och
prästerskapet, det andra för finanserna, äfvensom
tvä öfverståthållare för hufvudstaden. Högsta
domstolen bestod af förordnade ledamöter ur
kollegierna och råden. Dessutom funnos många
under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
