Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. II. Den japanska medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och som inkyo helst i spetsen för något kloster
med dess maktmedel, vunnit friare händer till
inverkan på sina späda efterträdare och till
omväxlande förbindelser med partimännen. Den
märkligaste af dessa ex-kejsare är den ränkfulle
Go-Shiraka-wa (= Shirakawa II; innehade tronen
1156-59; d. 1192), som spelade en betydande
roll, än på den ena sidan, än på den andra,
under det afgörandé inbördeskriget (det ryktbara
Gem-Pei-kassen, "kampen emellan Genji och Heike",
med dess ännu af den nationella traditionen
firade hjältedater och äfventyr). Först hade
Taira öfverhanden under den hänsynslöse
Kiyomori, som tillvällade sig en nästan
diktatorisk makt öfver större delen af riket
(1159-81). Minamoto förföljdes grymt; en af
deras främste män, den frejdade bågskytten
Tametomo, förvisades till en aflägsen ö s. om
Kwanto (hvarifrån han enligt den japanska sägnen
lär ha flytt till Riukiu-arkipelagen och där
stiftat en ny dynasti i detta lilla af ålder
under Kina lydande konungarike), hans broder
Yoshitomo undanröjdes genom lönnmord jämte
flera söner och andra fränder. En brorson,
Yoshinaka, jämte Yoshitomos yngre uppvuxna
söner, Yoritomo och den som det fulländade
japanska riddaridealet prisade Yoshitsune,
ställde sig omsider i spetsen för en väldig
resning af Minamoto och hela deras anhang emot
Kiyomoris son Munemori. Denne besegrades
och fördrefs från Kyoto (1182) af Yoshinaka,
som där upprättade en särskild regeringsmakt för
egen räkning under den nya af kejsaren förlänade
(1184) titeln sei-i-tai-shogun (generalissimus
eller riksfältherre, ung. motsvarande det
latinska imperator under Augustus och hans
efterträdare; eg. "öfverfältherre för att
kufva barbarerna"), medan Yoritomo åt sig själf
byggde residensstaden Kamakura i Kwanto (nära
det nuv. Tokyo). Redan samma år utbröt uppenbar
fejd emellan de båda fränderna. Yoshitsune, som
af sin broder ombetroddes med öfverbefälet, slog
först Yoshinaka, som antingen stupade i striden
eller begick själfmord, och vände sig sedan mot
Munemori och hela den samlade Taira-makten,
som fullständigt upprefs (1185) i sjöslaget
vid Dannoura (nära Shimonoseki). Kiyomoris änka
störtade sig i hafvet med den 8-årige kejsar
Antoku; den tillfångatagne Munemori afrättades
af Yoritomo, som i det närmaste utrotade hela
den fientliga ätten (från hvilken dock ännu
några adelssläkter, äfven bland de f. d. kuge,
leda sina anor). Yoshitsune själf föll offer
för broderns misstro; på sin äfventyrliga flykt
undan förföljelsen mördades han af en förrädisk
gästvän eller, enligt en annan uppgift, nödgades
att själf beröfva sig lifvet (enligt en senare
folksägen skulle han ha räddat sig öfver till
fastlandet och där förvärfvat sig världsrykte
under namn af Djingis-kan). Yoritomo betryggade
omsorgsfullt sitt välde öfver hela riket och
höll sedan, festligt mottagen af kejsaren,
hofvet och den buddistiska hierarkien, sitt
intåg i Kyoto (1190), hvarifrån han dock efter
en månad återvände till sitt eget regeringssäte
Kamakura. Där mottog han (1192) af en kejserlig
beskickning sin utnämning till samma höga
ämbete, som blifvit instiftadt för Yoshinakas
räkning, men som i hans hand och till hans död
(1199) fick en genomgripande betydelse för
statsskickets hela efterföljande utveckling. -
Från Minamoto-no-Yoritomo härledes såväl
den japanska "dualismen",
d. v. s. suveränitetens delning emellan det
af urminnes helgd omgärdade, men maktlösa
kejsardömet och den verkliga styrelsemakten
under det ärftliga riksfältherredömet
("shogunatet"), som den japanska "feodalismen",
d. v. s. statsplikternas upplösning i
personliga med jordupplåtelser förknippade
trohetsband. I själfva verket äro båda dessa
termer alltför abstrakta och tillika oklara för
att rätt karakterisera J:s vare sig rättsliga
eller faktiska samhällslif. De innebära just
ingenting mer, än att där återfinnas vissa
öfverallt under olika tider förekommande drag:
kontraster emellan härskarmaktens sken och
dess utöfning, förväxling af offentlig plikt
och enskild rätt, ämbetsmyndighetens och den
undersåtliga lydnadens fördunkling genom
jordaflöningens och naturalhushållningens
inverkan. Men sådana drag framträda i J. äfven
före Yoritomos seger. Ett nytt politiskt
och socialt system har han icke grundlagt,
så mäktigt han än ingripit i sitt lands öden,
hvilkas väsentliga innebörd öfver hufvud länge
varit skeft uppfattad i Europa. Kejsardömets
allena berättigade suveränitet förnekades aldrig,
de växlande maktinnehafvarnas förhållanden
till hvarandra voro långt mer invecklade än
hvad som kan betecknas genom fiktionen af en
dubbel härskarställning, och för så vidt som
det, för mer kortfattade och lättare begripliga
jämförelsers skull, kan talas om länsherrar och
vasaller i det gamla J., måste därvid helt andra
åskådningar af deras inbördes förpliktelser än
i Europa antydas och underförstås. - Yoritomo
upprättade på grund af sin riksfältherrefullmakt
i Kamakura en (eg. privat) militärisk
landsregering (sinojap. bakufu, "styrelse bakom
tältförhänget", ett "högkvarterskommando")
i motsats till den traditionella civila
administrationen i Kyoto (som dessutom bevakades
af en garnison från högkvarteret) med dess organ
i olika landsändar. Den senare upphäfdes ej
h. o. h., men inskränktes och öfvervakades
af den militära, hvars representanter,
fr. o. m. riksfältherren själf, stundom genom
särskilda kejserliga utnämningar hedrades med
officiella höga värdigheter, för så vidt som
dessa ej genom häfd voro förbehållna vissa ätter
(t. ex. Fujiwara, som fortfarande behöllo titeln
och vissa funktioner som kwambaku). I allmänhet
var det därvid blott fråga om personliga
utmärkelser, men efter omständigheterna kunde
ämbetsmyndigheten återupplifvas till stöd
för den nya regeringens åtgärder. För öfrigt
sattes t. ex. vid de officiella sysslolösa
landsdomarnas och deras afgiftsindrifvande
ställföreträdares sida särskilda militära
kommissarier (shugo, "protektorer") och
domänintendenter (jito, "landsöfverstar") med
olika slags jurisdiktion. Hela denna militära
förvaltning förknippades med en omdaning af
jordbesittningsrätten. Som riksfältherre ansåg
sig Yoritomo ha återeröfrat rikets jord åt
kejsaren såsom dess ende rätte herre, som åt
honom uppdrog dess skötsel i första hand. Det
var alltså riksfältherren, som i sitt eget namn
utfärdade förläningsbref (goge-bun) på lifstid
till sina officerare och soldater, militära
ämbetsmän och klienter. Ehuru omfattande
konfiskationer företogos, genomfördes dock
icke denna länsfördelning fullständigt;
de äldre jordbesittningsformerna och deras
innehafvare lämnades mångenstädes tills vidare
i fred. Men öfver hela rikets jordreglering och
styrelseordning sväfvade, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
