Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. II. Den japanska medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillföll underordnade och dolda krafter. Sålunda
inristades allt djupare det typiska draget
i J:s historia, att hvarje segrande makt
på sin höjdpunkt upplöses i ett skimrande
omhölje kring sina egna arftagande
redskap. Därtill bidrogo äfven mäktigt de
buddistiska åskådningar, som inträngde i
aristokratien icke blott genom kulten och
konsten, utan äfven genom skriftstudier och
kommenterande undervisning. Kinesisk-indiska
sekter, som särskildt betonade vissa sidor
af den ofantliga lärokomplexen, öfverfördes
till J. af återvändande pilgrimer. Den
inflytelserikaste var den mystiska lära, som
kallades Shin-gon ("sanningens ord") och i början
af 9:e årh. predikades af den helige abboten
Kobo-daishi ("den store lagförkunnande läraren";
postumt namn). Han begagnade sig däraf för att
uppställa ett synkretistiskt religionssystem,
som under namn af Ryobu-shinto ("den dubbla
gudavägen") identifierade de inhemska myternas
gudaväsen med buddistiska inkarnationer och
begreppssymboler. Den i öfverensstämmelse
därmed ombildade kulten har bibehållit sig
som den officiellt mest omhuldade intill de
modernaste reformerna, och de idealistiska
förvandlingsdoktriner, som stiftaren därjämte
förkunnade, vunno varma anhängare inom samtidens
högsta kretsar. Det blef åtminstone en formlig
adelssed att visa ringaktning för fåfängligt
sken, att så snart som möjligt afskudda sig sina
världsliga bestyr och, inom eller utom klostret,
iefva som inkyo (eg. "ensling"), hvilket
dock ingalunda behöfde betyda en sannskyldig
asketism. Hofvet i Kyoto förvandlades slutligen
själft till ett slags högestetiskt kloster,
ett afsöndradt och förvekligadt samfund af
grubblare och natursvärmare, konstdilettanter
och vitterlekare, som under ständigt ombytta
förklädnader af värdigheter och titlar läto
statens ärenden ha sin gång ute i världen,
blott de själfva ej stördes i sina fester
och drömmar. - Under tiden förbereddes en ny
omhvälfning genom kolonisationens utbredning
och de väpnade följenas uppkomst. Ståthållarna
och fogdarna i de aflägsnare provinserna hade
blifvit ärftliga innehafvare af de statsgods,
som voro anslagna till deras aflöning, och
de ökade sina besittningar genom nyodlingar,
till hvilka de med lätthet för skattefrihetens
skull fingo arbetskrafter från folköfverskottet
i trakterna omkring hufvudstaden. De frigjorde
sig alltmer från sitt beroende af regeringen och
hofvet och organiserade sitt arbetsfolk till
afsöndrade samhällen under enskild husbondemakt
(han; ofta i Europa oriktigt öfversatt med
"klaner"). Förhållandet emellan husbonden och
hans underhafvande bestämdes af de senares
personliga förpliktelser, icke af ömsesidiga
släktskapsband, ehuru äfven inom dessa samfund
sedermera ärftliga sysslor och institutioner
uppstodo. Han uttog bland den stora jordbrukande
massan, som mer eller mindre frivilligt fästes
vid torfvan, väpnade följesmän (samurai,
"vaktmanskap"), som antingen underhöllos på
hans gård eller försörjdes med uppbörden från
särskildt anvisade byalag. Under det att den
offentliga härordningen förföll och t. o. m. det
kejserliga gardet nästan försvann, växte de
koloniserande stormännens följen i antal och
styrka. De måste kufva de barbariska yemishi,
vare sig därmed menades ainu-stammar eller
japanernas egna ännu af kulturen icke berörda
fränder. Äfven måste de, ehuru mera sällan,
afvärja några plundringsanfall från krigiska
fastlandsnomader och från det omsider förenade
Korea. Emellan höfdingarna själfva uppstod
en ifrig täflan om anseende och makt, som
kunde vinnas endast med stöd af allt större
krigarskaror. Deras exempel följdes af andra
högättade män, som äfven oberoende af formliga
ämbetsfullmakter utverkade sig jorddonationer och
rätt till nybyggen af regeringen i Kyoto. Själfva
de buddistiska klostren uppsatte och värfvade
krigare för att skydda sina tempelgods och vinna
bättre gehör för sina ansökningar vid hofvet
om deras utvidgning. Sålunda fylldes landet
af stridbara män, som hade ringa sinne för den
öfverförfinade kulturen, men oaktadt sin låga
härkomst, sin ursprungligen beroende ställning
och sina inbördes motsatser i olika herretjänst
förenades genom en stigande korporativ själfkänsla
och likartade hedersbegrepp. Emot den
vapenlösa hofadeln (kuge) häfdades den dugande
mannakraftens anspråk af ett allt trotsigare
ridderskap (buke, bushi). - Förgäfves sökte
regeringen hämma denna utveckling genom
upprepade påbud mot öfverflödiga nyodlingar
och godsafsöndringar till vare sig templen
eller stormännen. Sådana inskränkningar kunde ej
upprätthållas, när den verkliga makten gled undan
från Fujiwara-herrarna, som för sitt eget och
hofvets underhåll blefvo alltmer hänvisade till
de väpnade höfdingarnas goda vilja och måste
nöja sig med ett slags jämviktsdiplomati under
deras inbördes tvister. De mäktigaste och i de
efterkommandes minne mest frejdade krigarätterna
voro Taira (sinojap. hei, heike, "frid") och
Minamoto (sinojap. gen, genji, "källsprång"), som
båda utgrenat sig från yngre söner af dynastien
i början af 9:e årh. och af sina kejserliga
stamfäder undfått såväl namn som gods, men sedan
under inbördes täflan oupphörligt ökat sin makt
på olika håll. För öfrigt voro de hvar för sig
fördelade i åtskilliga sidolinjer, som ej heller
alltid sinsemellan kunde sämjas. Många af deras
medlemmar hedrades omväxlande af regeringen,
på grund af ett slags häfd, med generalstiteln
(sinojap. sho-gun). Taira-ätten tog försteget i
öfvermod och högtflygande planer. En af dess
hufvudmän, Masa-kado, djärfdes t. o. m. som
ståthållare i Kwanto (nordöstra J., "öster om
porten", näml. högvakten på den stora stråkvägen
till hufvudstaden) låta utropa sig till kejsare
och grundlägga ett nytt residens. Fujiwara-ätten,
som själf var inom sig söndrad, kunde, oaktadt
dess ledare utmärktes med den ståtliga titeln
sei-to-tai-shogun ("öfverfältherre för att kufva
östern"), endast med bistånd af flera höfdingar
af såväl Taira som Minamoto kufva detta farliga
revolutionsförsök, som var riktadt omedelbart
mot tronen och efteråt betecknats som ett af
skräckande undantag i J:s häfder (939-941). Alla
partihöfdingar ha sedan respekterat åtminstone
den kejserliga hufvudlinjens oantastlighet
och inskränkt sig till att ur denna utvälja
lämpliga pretendenter för att legitimera sina
egna maktintressen och politiska planer. Under
det sjunkande Fujiwara-väldet, i 11:e och 12:e
årh., sökte Taira och Minamoto, på samma gång som
de utvidgade sina besittningar i olika landsdelar
(de förra mest i v. och s., de senare i n. och
ö.), vinna allt större inflytande omedelbart
öfver regeringen i hufvudstaden. Deras täflan
uppmuntrade några mera begåfvade kejsare till
personligt ingripande, dock egentligen först
sedan de genom tronafsägelse emanciperat sig
från hofetiketten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
