Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jerusalem, stad i Israel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egypterna, men sedan Nebukadnessar besegrat Neko
vid Karkemisch, af kaldéerna, som på grund af
upproriska tendenser intogo och förstörde det
586 (se ofvan). 3. Från judarnas återkomst från
Babel till Herodes. Sedan Babels välde störtats
af Cyrus, tillätos judarna återvända hem och
uppbygga sin stad; templet fullbordades dock
först 516 och stadens murar först genom Nehemias
kraftiga ingripande (445). Efter perserväldets
fall kommo judarna under Alexander och efter hans
död först under Egyptens härskare, Ptolemaierna,
och sedan (från 198) under Syriens, Seleuciderna,
då bl. a. en syrisk besättning förlades till
den gamla Davidsborgen och templet vanärades
(se ofvan). Genom stridigheter mellan de
siste makkabéerna fingo romarna anledning att
inblanda sig i judarnas angelägenheter, och år
63 f. Kr. intog Pompejus J. Med romarnas hjälp
kunde så Herodes (se Herodianska dynastien)
blifva judarnas konung och göra J. till sin
residensstad (år 37). 4. Från Herodes till
J:s förstöring genom Titus (70 e. Kr.). Genom
Herodes’ storartade byggnader förvandlades
J. till en hellenisk stad. Om Agrippa I:s
betydelse för staden se ofvan. Först på hans tid
blef ock templet fullt färdigt, sådant det var
vid stadens förstöring. Under kejsar Claudius’
regering (41–51 e. Kr.) förlänades staden ökad
glans därigenom, att drottning Helena från
Adiabene vid öfre Tigris tillika med sin son
och andra medlemmar af hennes familj öfvergick
till judendomen och bosatte sig i J. (se
ofvan). Det är om J. under denna tid, som Josefos
efterlämnat en fullständig, ehuru ingalunda i
allo fullt tydlig beskrifning. Då Titus efter
en lång belägring (maj–sept.) intog staden
(år 70), undergick den en långt fullständigare
förstörelse än 586 f. Kr. (se ofvan). Och då
belägringen börjat, medan staden var full af
besökande påskpilgrimer, yar det långt flera
än de egentlige invånarna, som föllo i striden
eller dogo i följd af hunger eller härjande
sjukdomar. De få öfverlefvande judar, som
ej gjordes till fångar, flyttade till Jabne,
och judarna undveko därefter länge sin heliga
stad. 5. Från år 70 till kejsar Konstantin. De
kristne hade redan före belägringen (70) flytt
från J. till Pella i landet ö. om Jordan, men
efter stadens fall synas de snart ha kommit
tillbaka. Om deras samlingspunkt och första
kyrka på den sydvästra höjden se ofvan. Själfva
staden låg emellertid öde, till dess att kejsar
Hadrianus (117–138) beslöt uppbygga den, men
samtidigt göra den till en romersk koloni,
en åtgärd, som framkallade ett blodigt uppror
(132–135) under anförande af en jude vid namn
Simon, kallad Bar-Kochba ("stjärnson"). Han
lyckades visserligen "befria" J. för en kort
tid, men sedan upproret kväfts i blod, blef
staden förvandlad till en romersk koloni med
namnet Ælia Capitolina (Ælia efter Hadrianus’
familjenamn, Capitolina efter den kapitolinske
Jupiter). Nu blefvo judarna vid dödsstraff
förbjudna att beträda sin gamla stad. Om
Hadrianus’ murar se ofvan. Trots J:s dåmera
hedniska karaktär – Hadrianus hade bl. a. byggt
en helgedom till Jupiters ära på tempelplatsen –
kunde de kristne ej blott besöka det, utan äfven
slå sig ned där. De första pilgrimsfärderna
till J. började redan i 3:e årh. och äro i 4:e
årh. i full gång. Kejsar Konstantins moder,
kejsarinnan Helena, hade, ehuru redan 80 år
gammal, besökt J. (326–327) och byggt kyrkor på
Oljeberget och i Betlehem, och sonen byggde
helgedomar öfver Kristi graf (se ofvan); därjämte
sökte han mildra de stränga bestämmelserna
ang. judarnas tillträde till staden. 6. Från
Konstantin till arabernas eröfring. Kejsar
Julianus ("affällingen") sökte vinna judarnas
förtroende och gaf dem t. o. m. tillåtelse
att återuppbygga sitt tempel, ehuru företaget
snart afstannade, men efter hans död inträdde de
gamla hårda villkoren för judarnas tillträde. I
senare hälften af 4:e årh. kommo de förste
eremiterna och munkarna (från Egypten) och slogo
sig ned i J. och i den närgränsande Juda öken,
och under 5:e årh. byggdes de första klostren;
451 upphöjdes J. från ett enkelt biskopsdöme till
ett själfständigt patriarkat. Staden vann vidare
ökad betydelse som medelpunkt för den kristna
världen framför allt genom kejsarinnan Eudokia,
kejsar Theodosios II:s gemål, som slog sig ned
i J. 444 och lät uppbygga stadsmuren i s. och en
mängd kyrkor på olika heliga platser. En stor del
af dessa byggnader förstördes, då perserna under
Chosrev 614 eröfrade J. Kejsar Herakleios kunde
visserligen 628 som segrare intåga i staden, men
638 måste J. gifva sig åt kalifen Omar. 7. Från
638 till korsfararnas eröfring. Genom ett fördrag
med kalifen Omar hade de kristne, mot det att de
underkastade sig och förklarade sig villiga att
betala tribut, tillförsäkrats skydd till lif och
egendom, äfven den kyrkliga, och detta fördrag
hölls, med undantag af vissa våldsbragder 812,
i 200 år. Araberna betraktade J. som en helig
stad (arab. Bet el-Makdis, "helgedomens stad",
l. el-Kuds, "helgedomen"), men gjorde den icke
till hufvudstad i den eröfrade provinsen – denna
värdighet tillföll först Lydda, sedan Ramle (nära
Jafa). Sålunda kunde de kristnes vallfärder till
J. fortgå obehindradt. Kalifen Harun er-Raschid
skall t. o. m. ha gifvit kejsar Karl den store
nycklarna till Heliga grafvens kyrka. Med
10:e årh. förändrades emellertid de kristnes
ställning till det sämre; sedan fatimiderna
(969) blifvit landets herrar, hade det med
kalifen Omar ingångna fördraget ingenting mera
att betyda, och när seldschukerna 1077 eröfrat
J., blef de kristnes läge där odrägligt, då till
penningutpressning och skymf lades personlig
misshandling af prästerna och förstörandet af
kyrkorna. Dessa missförhållanden framkallade
korstågen. 15 juli 1099 intogo korsfararna
under Gottfrid af Bouillon efter en veckas
belägring J., där muhammedaner och judar då
utan försköning nedgjordes och de muhammedanska
moskéerna förvandlades till kyrkor. Därefter
grepo sig korsfararna an med att återställa de
gamla förstörda kristna helgedomarna och uppbygga
en mängd nya kyrkor, kloster, pilgrimshus,
sjukhus etc. Under ingen annan föregående period
har J. liksom hela Palestina varit skådeplatsen
för ett så ifrigt och framgångsrikt sträfvande
att uppföra storartade byggnader till Kristi ära
(se vidare Jerusalem, kristet konungarike). 8.
Från korsfararna till 1841. Sedan korsfararna vid
Hattin (v. om sjön Genesaret) lidit sitt stora
nederlag mot Saladin (juli 1187), föll äfven
J. i okt. i dennes hand, och då förvandlades de
kristna kyrkorna därstädes till muhammedanska
helgedomar eller skolor, endast Heliga
grafvens kyrka fick stå kvar orörd. 1229 lyckades
emellertid kejsar Fredrik II genom fördrag (på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
