Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Javanska språket och litteraturen - Javari, Jacarara, Jaquirana l. Yacarara, biflod till Amasonfloden - Javea, stad i Spanien - Javeline, fr. mindre kastspjut - Jawl, skpsb. Se Yawl - Javorina, gränsberg mellan Ungern och Mähren - Javornik, gränsberg mellan Ungern och Mähren - Jaworow, stad i Galizien - Javorskij, Stefan - Jered (Bibeln)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1319
Javari-Javorskij
1320
språk, skiljer man mellan flera språkarter:
1) boso kromo, "regelbundet språk", det
vördnadsfulla språk, hvarmed de ringare tilltala
de högre, och därför ock det bland bildade
allmänna höfliga umgänges- och litteraturspråket,
holländarnas "hoog-javaansch"; 2) boso ngoko,
"duande språket", det mindre höfliga, som nyttjas
af de högre stående till de lägre. Skillnaden
mellan dessa båda språkarter visar sig
förnämligast i pronomina, där de ursprungliga och
ännu i ngokoarten använda formerna i högjavanskan
fullkomligt undanträngts af en mängd rent
konventionella höflighetsord, och vidare i en
mängd ändelser och ord, som uteslutande tillhöra
hvarje språkart. En tredje sådan är 3) boso
inodjo, "medelspråket", hufvudsakligen det lägre,
med upptagande af vissa till det högre hörande
bildningar. Som fjärde språkart räknas slutligen
4) boso kadaton, "palatsspråket", högjavanska
med tillägg af flera blott för högt stående
personer passande ord och bildningsformer. En
sådan åtskillnad skulle f. ö. kunna till en
icke obetydlig del genomföras äfven i flera
europeiska språk, såsom antydes genom uttrycken:
juridiskt språkbruk, predikostil, samtalsspråk
o. s. v. I afseende på de mest karakteristiska
drag inom ljudläran, ordböjningen o. s. v.,
genom hvilka javanskan skiljer sig från våra
europeiska språk och hvilka alla äro gemensamma
för de till denna grupp hörande språken,
hänvisas till M a l a-jiska språk. De bästa
hjälpmedlen för javan-skans studium äro: Eoorda,
"Javaansche gramma-tica, benevens een leesboek"
(1855, 4:e uppl. utg. af Vreede 1893), Koorda
van Eysinga, "Algemeen nederduitsch-javaansch
en javaansch-nederduitsch woordenboek in de
kromo-, ngoko-, modjo- en kawische taal" (1835,
ny uppl. 1855, flera gånger utg. i förkortad form
under titeln: "Nood-zakelijk hand woordenboek"),
Gericke, "Javaansch-nederduitsch woordenboek"
(1847, omarb. af Koorda, efter dennes död utg. af
Vreede 1871-75; sista uppl. under medverkan af
Gunning, 1901), Favre, "Grammaire javanaise,
accompagnée d’exer-cices de lecture" (1866),
"Dictionnaire javanais-franpais" (1870),
Jansz, "Kleene Javaansche spraak-kunst" (3:e
uppl., Semarang, 1880), Walbeehm, "Javaansche
spraakkunst" (1905).
Javanska litteraturen eger, utan att i något
afseende kunna kallas rik, ett rätt betydande
antal arbeten af egendomligt värde i olika
riktningar. Dit höra "Adji-saka", ön Javas med
fabler uppblandade äldsta historia (utg. af Gaal
1857), de vidlyftiga, på vers och prosa skrifna
krönikorna, babad, dels öfver hela ön, dels öfver
särskilda javanska furstehus, af hvilka flera äro
utgifna ("Babad Damak", "Babad Padjang", "Babad
Mataram"), lefvernesbeskrifningar öfver berömda
javanska män i romanform, sådana som "Hangling
darmo" (utg. af Winter 1853), och de javanska
lagböckerna, Angger (utgifna af T. Roorda,
1844, och Keyzer, 1858). Ett allmänt spridt
arbete af religiöst innehåll är "Manik Maja"
(utg. af Kolländer, 1852). Bland de skönlitterära
alstren intaga de s. k. Lampahan ett särskildt
rum. Dessa, som utgöra texterna till ett visst
slags under namn af vana-fangan 1. vajang
bekanta teatraliska föreställningar, liknande
våra skuggspel, äro af episkt innehåll och hvila
på gamla indiska, i javansk smak ombildade myter
och sagor. De indiske hjältarna uppträda där
på samma sätt som de klassiska myternas
personligheter i den europeiska litteraturens
fabler och dikter. Alla dessa voro först
skrifna på kavi, öfversattes sedan på javanska
och därefter mestadels på malajiska. De mest
bekanta äro "Eama" (utg. 1884), "Bhä-rata-Yuddha"
(utg. af Gunning, 1903) och "Ard-juna-Sasrabahu"
(utg. af Palmer van den Broek, 1872, och alla
tre i prosaisk bearbetning af Winter, 1845)
samt den mycket populära "Vivaha" (utg. af
Gericke, 1849, och Palmer van den Broek,
1868). Genom missionärernas bemödanden ha äfven
många arbeten af kristligt innehåll framträdt
inom den javanska litteraturen. Den första
öfv. af nya testamentet gjordes af Briickner
(Serampore, 1817); mera allmänt bruklig är den
nyare af Gericke (1852). Den bästa källan för
underrättelser om den javanska litteraturen
är den i Batavia utkommande "Tijd-schrift
voor indische taal-, land- en volken-kunde".
H. A. (K. V. Z.)
Javari [chavari’], Jacarara,
Jaquiranal. Yacarana, biflod till Amasonfloden
(fr. h.), i sitt öfre lopp kallad Aruita,
bildar från 7° s. br. gräns mellan Peru och
Brasilien. J. är segelbar nästan under hela
sitt lopp. J. F. N.
Jåvea [cha’-], stad i spanska prov. Alicante
(Valencia), vid en vik af Medelhafvet,
s. om Cabo de S. Antonio. 6,606
inv. (1900). J. har gamla murar och
torn; export af russin, vin och mandlar.
J. F. N.
Javeline [javl^n], fr., ett slags fordom brukligt
mindre kastspjut af 3 cm. tjocklek och minst
l m. längd, med järnspets och en vidfäst rem,
medelst hvilken den kastande kunde åter draga
det till sig.
Jawl [ja7!], skpsb. Se Yawl.
Javorina, gränsberg mellan Ungern och
Mähren, en del af Hvita Karpaterna
med en topp med samma namn (963 m.).
J. F. N.
Javornik, gränsberg mellan Ungern och Mähren,
n. ö. om Javorina, mellan Liszapasset och
Beskider-na. Högsta toppen heter ock J. (1,071
m.). J. F. N.
Jaworöw, stad i västra Galizien, n. v. om
Lem-berg. 10,202 inv. (1900). Staden var polske
konungen Johan Sobieskis älsklingsresidens. I
J. gifte sig Peter den store med Katarina
I. (J. F. N.)
Javo’rskij, Stefan, rysk prelat och predikant,
f. 1658 i polska byn Jawor, d. 1722 i Moskva,
tillhörde en ortodox släkt och uppfostrades vid
Mogilas kollegium i Kiev, men sympatiserade
med katolicismen och studerade under namnet
Stanislaw Simon vid katolska skolor i Lemberg,
Lublin, Posen och Vilna. Han återgick dock till
den ortodoxa kyrkan och blef munk i Kiev 1689,
utnämndes 1697 till igu-men vid Svjato-Nikolska
klostret och metropolitens närmaste medhjälpare
i de kyrkliga förhandlingarna med patriarken i
Moskva. Ett graftal öfver voje-voden Schein ådrog
honom uppmärksamhet af tsar Peter, som gjorde
honom till metropolit af Ejazan och Murom. Vän
af den västerländska, katolska bildningen,
beundrade J. tsar Peters reformsträfvanden,
men förlorade i inflytande, ju mer Feofan
Proko-povitjs protestantiska tendenser fingo
insteg hos tsaren. Mot dessa skref J. en ortodox,
men på katolsk skolastik grundad stridsskrift
Kamen vjery (Trons sten, 1718, tr. 1728), som
framkallade den polemiska pamfletten "Molotok
na kamen vjery" (Hammare på trons sten). Mot
sin vilja blef J. 1721 den förste presidenten
för den nyinrättade synoden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
