Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jansenius, Cornelius - Janson, Paul - Janson, Kristofer Nagel - Janson, Agnes Sofia Charlotta - Janson, Amanda Karolina. Se Personne 3. - Janson van Ceulen. Se Ceulen - Janssen, Zakarias - Janssen, Pierre Jules César - Jansson, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moralgrundsatser, hade jansenismen vunnit
en ännu mer afgörande seger. I en bulla af
1705 upptog emellertid jesuitvännen Klemens
XI striden mot jansenisterna. Port Royal
stängdes (1709) och förstördes (1710), och i
bullan "Unigenitus" (1713) fördömde påfven 101
satser i en af jansenistprästen Pasquier Quesnel
utarbetad bibelkommentar ("Réflexions morales
sur le nouveau testament"). Jansenisterna
protesterade mot bullan eller, såsom den
också kallades, "konstitutionen" samt vädjade
(appellerade) till ett allmänt kyrkomöte,
hvaraf de erhöllo partinamnet appellanter,
medan de, som antogo (accepterade) bullan, fingo
namnet acceptanter. 1718 bannlyste Klemens XI
alla motspänstiga. Detta hade i början inga
märkliga följder; men när franska regeringen,
under kardinal Fleury, afgjordt slöt sig
till Rom, blefvo appellanterna förföljda,
och 1730 inregistrerades "Unigenitus" som
rikslag. Såsom ofta är fallet med förföljda
religiösa partier, slog jansenismen nu öfver
till svärmeri, fanatism och excesser. Sträng
asketism, syner, uppenbarelser, underverk och
profetior om yttersta domen utmärkte jansenismen
i dess senare stadium. Särskildt bekant är en
ung jansenist, Frans af Paris (d. 1727), genom
sitt själfpinande. Han blef af jansenisterna
ansedd som helgon. En af hans anhängare var
biskopen af Montpellier C. J. Colbert (se
Colbert 4). Påfven Benedikt XIV sökte genom
ett mildt herdabref 1756 göra slut på den
långvariga striden; fullständigt lyckades det
dock icke. – 1723 bildades i Nederländerna en
jansenistisk-katolsk separatkyrka, som ännu eger
bestånd, den s. k. Utrechtkyrkan, styrd af en
ärkebiskop i Utrecht samt biskoparna i Haarlem
och Deventer. Hvarje biskopsval underställes
påfven, som brukar svara med bannlysning. Ty
det må anmärkas, att trots likheterna mellan
protestantismens och jansenismens reformatoriska
rörelser, den senare var en katolsk rörelse,
som i den förra såg ett okyrkligt kätteri. Under
upplysningstidehvarfvet (senare hälften af
1700-talet) missbrukades namnet jansenister
som benämning på politiska och religiösa
revolutionärer. Vid franska revolutionen
uppträdde jansenister emellertid kraftigt
mot excesserna. De s. k. gammalkatolikerna
(se d. o.) stå det jansenistiska partiet nära.
J. P.
Janson [Jaså’], Paul, belgisk politiker,
f. 11 april 1840, till yrket advokat, har
som yttersta vänsterns ledare med ljungande
vältalighet bekämpat de klerikale och än
mera Frére-Orbans moderatliberala parti. Han
var medlem af deputeradekammaren 1877-84 och
1889-94. I agitationen för allmän rösträtt
och dennas slutliga genomdrifvande med vissa
inskränkningar 1890-93 (se Belgien, sp. 1260-61)
spelade J. en mycket framträdande roll på den
liberala sidan. Han valdes 1894 till medlem
af senaten, men återgick vid 1900 års val till
deputeradekammaren.
Janson, Kristofer Nagel, norsk författare,
f. 5 maj 1841 i Bergen, blef student 1859,
tog teol. examen 1865 och utgaf 1866 under
titeln Fraa byg-dom två noveller, som väckte
uppmärksamhet, i synnerhet därigenom, att de
voro skrifna på s. k. lands-maal. Därefter
offentliggjordes Norske dikt (1867),
berättelserna Ei slaastkjempa (1868), Han og
ho (s. å.; "Han och hon", 1869), Marit Skjölte
(s. å.), Torgrim (1872) och Den bergtekne (1876;
"Den bergtagne", 1879), Smaastykka (s. å.,
sv. öfv. af V. E.
Tryckt den 25/i 10
öman, 1880), den episka dikten Sigmund Bresteson
(1872), dramerna Jon Arason (1867) och Austanfyre
sol og vestanfyre maane (1879) samt (på vanligt
norskt skriftspråk) En kvindeskjabne (1879). Hans
stora historiska romaner Fraa dansketidi (1875)
och (likaledes på vanligt norskt skriftspråk)
Vore bedste-forceldre (1882} ha förträffliga
detaljer (efter lefvande tradition), men
bristfällig komposition och kolorit. De
flesta af J:s skrifter på landsmål äro af hans
hustru, Drude Janson, född Krog, återgifna på
skriftspråket. 1872 flyttade han till Follabu i
Gausdal, där han en tid var lärare vid Vonheims
folkhögskola. 1876 beviljade stortinget honom ett
"digtergage", hvilket han 1882 af sade sig, då
han som unitarisk präst flyttade till Amerika. I
Minneapolis utgaf han 1886 stridsskriften Har
ortodoxien ret? och sedan 1887 tidskriften
"Saamanden". Hans skildringar af de utvandrade
landsmännens lif i västern göra ett allt annat
än tilltalande intryck, såsom det framställes i
Prceriens saga (1885), Nordmamd i Amerika (1887),
Et ar-beidsdyr (1889) m. fl. 1892 återvände han
till Norge, där han 1895 stiftade en af staten
erkänd unitarisk församling, Broderskabets
kirke. Efter sin nya bosättning i Norge har han
utgifvit romanen Sara (1891), berättelsen De
fredlöse (1894), romanscykeln Kjcerlighedshoffet
i Narbona (s. å.), berättelserna Liv (1897),
Ensom (1903), Alv Påve (1904) samt sagospelet
Asgeir Kongsson (1902). O. A. ö.
Janson, Agnes Sofia Charlotta, operasångerska,
f. 20 juni 1861 i Stockholm, utbildades vid
konservatoriet där och var 1882-85 anställd vid
K. operan, där hon utförde sådana partier som
Amneris, Fidés och Azucena. Efter ytterligare
studier, bl. a. i London, vann hon där inom
få år, genom sin klangfulla altröst och
sitt breda, varma föredrag, mycket anseende
som konsertsångerska vid de stora årliga
konserterna och var under två år anställd
vid operan i Covent-garden-teatern, där hon
särskildt genom sitt utförande af Carmens roll
skördade rikligt beröm. Hon blef 1896 gift med en
konsul Fischer i Skottland. 1900 fästes hon som
primadonna vid ett operasällskap, som i flera
år gjorde rundresa genom Australiens stater
och Nya Zeeland. Hon är numera professor
i sång vid konservatoriet i Melbourne.
E. F-t.
Janson, Amanda Karolina, skådespelerska. Se
Personne 3.
Janson van Ceulen [fann kolen], holländsk
målare. Se Ceulen.
Janssen, Zacharias, holländsk glasögons-fabrikant
i slutet af 1500-talet, föddes antagligen i
Middelburg, där han ock utöfvade sitt yrke. Han
är efter all sannolikhet den, som konstruerat det
första mikroskopet (troligen redan 1590). Som
ofta är fallet med viktiga uppfinningar, har
dock äran af denna tillskrifvits äfven andra.
Janssen [jase’nn], Pierre Jules César, fransk
astrofysiker, f. 22 febr. 1824 i Paris,
d. 23 dec. 1907 i Meudon, sändes 1857 till
Peru för att studera jordmagnetismen. 1860
förelade han Franska vet. akad. resultaten af
sina undersökningar öfver värmets absorption
i ögats medier. 1862 tilldrog han sig stor
uppmärksamhet genom en afh. öfver de mörka
linjerna i solspektrum; han påvisade, att vissa
af dessa linjer uppstå vid solljusets gång genom
jordatmosfären, och han gaf
12 b. 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
