Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jansen, Jens Jonas Elstrand - Jansen der Enenkel, tysk skald. Se Enenkel - Jansenism. Se Jansenius, Cornelius - Janseniststil. Se Bokbinderi - Jansenius, Cornelius - Jansson, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvor meget tro vi? (1893), Personlig kristendom
(s. å.; sv. öfv. 1894), Hvorledes bör der
prædikes? (s. å), Fra hjertets verden (1896)
m. fl. äro anknutna till samtalets vanliga
former, behandla moderna lifsproblem med glödande
människokärlek, optimistisk syn på tingen och
en djupt personlig uppfattning. Som predikant
var han en af Norges mest uppskattade, tills
han af hälsoskäl tvangs att inskränka sig till
den skriftliga förkunnelsen. Af J:s arbeten äro
vidare öfversatta till sv. "Strödda predikningar"
(1898; 2:a uppl. 1900), "Den stora frågan"
(1900; 2:a uppl. 1904), "Sök Gud!" (1903;
2:a uppl. 1904) och "Plats för Jesus"
(1906).
Jansen der Enenkel, tysk skald. Se Enenkel.
Jansenism, Cornelius Jansenius’ lära. Se Jansenius.
– Jansenist, anhängare af
jansenismen. Se Jansenius.
Janseniststil. Se Bokbinderi.
Jansenius, Cornelius (eg. Cornelis
Jansen), nederländsk teolog, f. 28 okt. 1585
i byn Acquoi, grefsk. Leerdam, i nederländska
prov. Nord-Holland, d. 6 maj 1638 i Ypern. Vid
Louvains universitet (i Belgien) studerade
han teologi, vistades därefter en tid hos sin
studentkamrat Jean Duvergier de Hauranne i
Bayonne, återvände till Louvain och blef 1617
lärare vid universitetet, där han började flitigt
studera kyrkofadern Augustinus’ skrifter och
tillegnade sig hans uppfattning af synd och
nåd. 1621 uppgjorde han med den ofvannämnde
Duvergier, som då besökte honom i Louvain, en
plan att reformera den katolska kyrkan. J. skulle
arbeta på lärans förbättring, Duvergier på
författningens och lifvets. Nederländerna lydde
denna tid under Spanien, och J. reste till Madrid
i universitetets angelägenheter. Jesuiterna
sökte hos inkvisitionen därstädes göra honom
misstänkt för hans augustinska idéer, men han
undgick deras stämplingar och utnämndes 1630
till professor i den hel. skrift vid Louvains
universitet. De båda vännerna sökte intressera
kardinal Richelieu för sina reformplaner,
men det mellan Frankrike och Spanien 1635
utbrytande kriget lade hinder i vägen därför. I
en politisk broschyr angrep J. den franska
politiken och kardinal Richelieus förbindelse
med de protestantiske kättarna, hvilket hade
till följd, att han (1636) upphöjdes på Yperns
biskopsstol. Vid sin död testamenterade han åt
sina vänner utgifvandet af sina i augustinsk
anda författade skrifter, och 1640 utgaf hans
vän Libertus Fromond hans samlade arbeten under
titeln Augustinus, seu doctrina S. Augustini de
humanæ naturæ sanitate, ægritudine, medicina
adversus Pelagianos et Massilienses (3 bd),
jansenismens religiösa urkund. Emot skolastiken
skiljes i detta arbete strängt på filosofi och
teologi. Filosofien har tänkandet till sin grund,
teologien uppenbarelsen, d. v. s. skriften och
traditionen. Människan, så lärde J., skapades
ursprungligen god som änglarna, men i kraft af
sin frihet kunde hon älska sig själf för sin
fullkomlighets skull. Däri låg fallets
möjlighet. Efter fallet är hennes natur
ond; arfsynden är en sig fortplantande ond
onatur. Människan kan visserligen i frihet
bestämma sig emot en enstaka ond handling, men
hon kan icke hindra, att alla hennes gärningar
äro syndbesmittade och därför onda. Några
verkliga dygder finnas därför icke hos en
oomvänd, endast skendygder. Människans affall
från hennes ursprungliga gudsnatur innesluter
i sig osaligheten, som till sitt väsen just
består i den syndiga onaturen. (J. fattade
således hvarken arfsynden eller osaligheten
på ett yttre sätt såsom en af Gud tillräknad
skuld eller ett ådömdt straff, utan på ett inre
sätt såsom en själens sjukdom och död, hvilken
människan själf genom sitt fall ådragit sig.) I
öfverensstämmelse med uppfattningen af synden
fattade han nåden som ett läkemedel och frälsaren
som frälsaren-läkaren. Rättfärdiggörelsen är
enligt honom icke ett nådens tillräknande,
utan ett kraftigt nådens inneboende (emot
protestanterna). Men blott ett ringare antal
människor, de, som Gud i sin viljas fria val
därtill bestämmer, blir delaktigt af denna
nådens läkedom; de öfriga bestämmer han till
fördömelse (predestinationsläran). Fördömelsen
är visserligen icke något godt för den fördömde,
men i och för sig är den dock något godt, ty den
är rättvis. Gud älskar fördömelsen lika väl som
saligheten, ty han älskar rättvisan. Syndafallets
fria handling gör fördömelsen rättvis och
Guds fria val till en rättvisa (J. är en
s. k. infralapsarius). "Augustinus" uppväckte
en häftig storm bland jesuiterna. En bulla
(In eminenti) af Urban VIII fördömde 1642
J:s bok som kättersk; men många hyllade hans
åsikter, och särskildt i Frankrike bildade
sig ett starkt jansenistiskt parti, som efter
Duvergiers död (1643) fick till sin hufvudman
Antoine Arnauld d. y. (se Arnauld 3) och hvars
strid mot jesuiterna hade sin egentliga härd
i klostret Port Royal (nära Versailles), där
Antoines syster Angélique var abbedissa. Till
det jansenistiska partiet slöt sig också
den bekante tänkaren och matematikern Blaise
Pascal, som i "Lettres provinciales"
(1656–57) gaf dödsstöten åt jesuiternas rykte genom
att blotta den afskyvärda moralen i deras
grundsatser. Jesuiterna hade emellertid utverkat
en bulla (1653) af Innocentius X, i hvilken
fem jansenistiska satser afgjordt fördömdes som
kätterska. Jansenisterna förklarade sig väl vilja
underordna sig påfvens dom i dogmatiska frågor,
men påstodo, att de fördömda satserna ej hade
den mening påfven inlade i dem. Till följd
däraf utspann sig en strid om påfvens rätt
att fördöma en lära (droit) och om hvad som
faktiskt lärdes (fait). Påfvarna Innocentius
X och Alexander VII fordrade (i bullor 1654,
1656 och 1665) obetingad underkastelse vid
kyrkliga ämbetens och värdigheters förlust, men
många biskopar förklarade sig ej vilja gå längre
än till en "respectueux silence" (vördnadsfull
tystnad). Frankrikes konung, Ludvig XIV, ställde
sig 1660 på påfvens sida. Flera andlige blefvo
utsatta för förföljelser på grund af sin vägran
att lyda påfven och konungen. Omsider måste
dock påfven Klemens IX 1668 förklara sig nöjd
med en "respectueux silence". Denna "paix de
Clément IX" betecknar jansenismens seger öfver
påfliga kurian och jesuiterna. En i klostret
Port Royal af flera jansenistiska lärde utarbetad
bibelöversättning förbjöds visserligen af påfven;
men när Innocentius XI (1679) utgaf en bulla,
som fördömde 65 jesuitiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
