Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob, konungar af England och Skottland - Jakob 2. J II, sonson till Jakob 1 - Jakob 3. J III. Se Jakob, engelsk tronkrävare - Jakob, hertig af Kurland - Jakob, konungar af Skottland - Jakob 1. J. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1183
Jakob
1184
(jfr Oat.es), och det ansågs t. o. m. nödvändigt
att för en tid aflägsna J. till Bruxelles
(1679). Om försöken att alldeles utestänga honom
från tronföljden se England, sp. 623. Efter
att under fortgången af denna strid mellan
konungen och parlamentet (1679-81) ha styrt
Skottland, återvände J. 1682 och utöfvade under
Earl II :s sista år ett starkt inflytande
på denne, som förut i allmänhet bemött sin
broder J. tämligen kyligt. Vid Karl II:s död
(5 febr. 1685) besteg J. utan motstånd tronen,
och de misslyckade försök att störta honom, som
kort därefter gjordes i England (af Karl II :s
oäkta son hertigen af Monmouth) och i Skottland
(af hertigen af Argyll) bidrogo endast att öka
tories’ sympatier för J., som f. ö. i början
uppträdde moderat och dolde sina planer att
införa enväldet och ånyo bereda katolicismen
rum i England. Från nov. 1685 började dessa
planer emellertid allt tydligare framträda
(om hans åtgärder därvidlag och det motstånd
de väckte se England, sp. 624). Detta motstånd
tog hösten 1688 form af en revolutionär rörelse,
i spetsen för hvilken J:s mag Vilhelm af Oranien
på uppfordran både från whigs och tories ställde
sig. Till rörelsens framgång bidrogo äfven de
(ogrundade) tvifvel man hyste om legitimiteten
af J:s 10 juni 1688 födde son Jakob ("den äldre
pretendenten", se sp. 1186-87). Då Vilhelm
i nov. 1688 landsteg i England med en här
och t. o. m. konungens närmaste anförvanter
öfvergåfvo honom, förlorade J. besinningen och
flydde (11 dec.) från Whitehall; han igenkändes
och återfördes till London, men flydde definitivt
23 dec. och landsteg juldagen i Frankrike, dit
han redan i förväg sändt gemål och son. J. fick
där årligt underhåll af Ludvig XIV och höll
formligt hof i S:t Germain. J:s försök att
med fransk hjälp återeröfra Irland (1689-90)
misslyckades till följd af Vilhelms seger vid
Boyne-floden (10 juli 1690); Vilhelm och hans
gemål, J:s dotter Maria, erkändes (febr. 1689)
som Englands konung och drottning, och ett
par senare planer på en fransk landstigning i
England till J:s förmån (1692 och 1696) korsades
i tid. Sedan Ludvig XIV i freden i Kijswijk
1697 erkänt den nya styrelsen i England, var J
:s sak hopplös, och han egnade sig under sina
återstående dagar mest åt andaktsöfningar. -
J. var både i politiskt och religiöst hänseende
en bigott natur, men knappast så inskränkt,
som han ofta framställts. Hans enskilda lif var
mycket sedeslöst. J:s döttrar i första giftet,
Maria och Anna; blefvo bägge drottningar i
England. Bland hans oäkta barn märkes fältherren
J. Fitzjames, hertig af Berwick (se d. o.). Jfr
"Life of James II", en på J:s själf biografiska
anteckningar grundad kompilation, som utgifvits
af J. S. Clarke (2 bd, 1816), Macaulays "Englands
historia", hvars af skräckande teckning af J:s
karaktär dock af senare häfdatecknare anses
något öfverdrif-ven, samt O. Klopp, "Der fall
des hauses Stuart" (katolsk, 1875-87).
3. J. III. Se Jakob, engelsk tronkräfvare.
l o. 2. V. S-g.
Jakob, hertig af Kurland, f. 28 okt. 1610,
d. l jan. 1682, var son till hertig Vilhelm,
hvilken af sin länsherre, konungen af Polen,
dömdes for-lustig hertigdömet och därefter
erhöll en tillflyktsort i Sverige. Vilhelms
äldre broder, Fredrik, hvilken vid sin broders
förvisning fick behålla hertigdömet, lyckades
1633 utverka dennes återinsättande
i hans värdigheter samt tronföljdens
öfverflyttande på J. 1638 öfverlämnade Fredrik
hertigdömets förvaltning till brodern, och då
Fredrik 1642 afled, blef J. ensam herre öfver
Kurland. I merkantilsystemets anda (äfven
genom koloniföretag i Afrika och Västindien)
sökte denne befordra sitt lands materiella
upp-blomstring, och han lyckades äfven oaktadt
landets härjningar under de svensk-polska krigen
i hög grad upp-drifva Kurlands industri och
handel. I handelspolitiskt syfte inledde han ett
närmande till Brandenburg (och äktade den store
kurfurstens syster Lovisa Charlotta 1645) liksom
till England, hvars dynasti han visste göra sig
förbunden. Till skydd för handeln skapade han
också en aktningsbjudande örlogsflotta. Under
Karl X Gustafs krig med Polen sökte J. förgäfves
utverka neutralitet; den svenske konungen lät
1658 besätta Kurland och taga hertigen till
fånga. Först efter freden i Oliva (1660) fick
J. återvända till sitt land. Denna katastrofs
efterverkningar förlamade hans fortsatta
merkantila storpolitik. Litt.: Sera-phirn,
"Geschichte Liv-, Est- und Kurlands", II (1896).
H. A-t.
Jakob (eng. James), konungar af Skottland:
1. J. I, son till konung Robert III och
Anna-bella Drummond, f. 1394, blef 1406
på en resa till Frankrike tillfångatagen
af engelsmännen och måste ända till 1424
stanna som fånge på olika slott i England, där
han fick en god uppfostran. Efter långvariga
förhandlingar öfverenskoms om hans fri-gifning
mot en lösepenning af 40,000 pd st. och löfte om
att de skotska hjälptrupperna i Frankrike skulle
återkallas. J. äktade därefter (febr. 1424)
Jane Beaufort, dotter till markisen af Somerset
(se B e au f or t 1), for till Skottland och
kröntes vid Scone (21 maj s. å.). Han fann sitt
rike nära nog i upplösningstillstånd och grep sig
kraftigt an med att, stödd på prästerskapet och
borgarna, söka göra slut på adelns själfrådighet
och uppbygga en stark konungamakt efter
engelsk förebild. Redan 1425 lät han afsätta
den forne riksföreståndaren Murdoch Stuart,
hertig af Albany, samt återställde sedan
ordning och kronans myndighet i högländerna
(1427), hvarjämte han med parlamentet utfärdade
en mängd nyttiga lagar. Med Frankrike afslöt
han 1428 ett fördrag om sin dotter Margaretas
giftermål med dauphin (sedermera Ludvig XI)
och lämnande af hjälptrupper mot England; då
Margareta 1436 sändes till franska hof vet,
utbröt krig med England, och samtidigt gjorde
de skotske baronerna uppror. En sammansvärjning
ingicks mot J. under ledning af hans farbror
earlen af Atholl och sir Robert Gra-ham; den
senare öfverföll nattetid och mördade J. i ett
dominikankloster i Perth, 20 febr. 1437. -
J. var i ungdomen melankolisk och svärmisk,
men blef sedan sträng och hård; hans sträfvan
att tillgodose folkets bästa emot stormännens
godtycke blef ej alldeles utan frukt. Han anses
vanligen vara förf. till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
