Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob, konungar af England och Skottland - Jakob 1. J. I, son till Maria Stuart - Jakob 2. J II, sonson till Jakob 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alexander Erskine, med den lärde humanisten George
Buchanan som lärare. Kegentskapet under J:s
minderårighet fördes under ständiga strider
mellan stormännen efter hvartannat af earlerna
af Moray, Len-nox, Mar och Morton till
1578, då J. vid tolf års ålder förklarades
myndig. Styrelsemakten kom emellertid att
utöfvas af Guisernas förtroendemän Esmé Stuart,
hertig af Lennox, och James Stuart, earl af
Ärran, till dess en af presbyterianska präster
och adelsmän tillställd sammansvärjning ledde
till J:s bortröfvande genom earlen af Gowrie
(se Ruthven) 29 aug. 1582 och de katolske
rådgifvarnas aflägsnande (denna händelse plägar
kallas Raid of Ruthven). J. tröttnade snart på
det presbyterianska partiets förmynderskap
och tog i juni 1583 sin tillflykt till
höglandslorderna Huntly och Argyll, hvarefter
Ärran åter kom i gunst, lät svekfullt aflifva
Gowrie (1584) och gjorde konungen benägen för
att med fransk hjälp söka befria Maria Stuart ur
fångenskapen. J. närmade sig emellertid redan
1585 England, aflägsnade Ärran och vann genom
fördraget i Berwick (1586) engelska subsidier
samt ett hälft löfte om tronföljden, efter
Elisabet (han var dottersons dotterson till
Henrik VII). Då Maria Stuart nu testamenterade
sina skotska tronanspråk till Filip II af
Spanien, bröt J. fullständigt med det katolska
partiet och inskränkte sig vid dödsdomen
öfver Maria till en mycket lam protest. Mot
presbyterianerna sökte han under 1590-talet till
en viss grad stöd hos de katolske stormännen
i högländerna. - Efter Elisabets död, 24 mars
1603, erkändes J. som hennes efterträdare och
förenade sålunda på sitt hufvud Skottlands,
Englands och Irlands konungakronor. I England
förmådde emellertid J. ej att emot parlamentets
växande styrka bevara den starka konungamakt
Tudorerna uppbyggt. Som skotte hade han svårt
att fatta det engelska nationallynnet, och hans
öfverdrifna föreställningar om sin konungamakt
såsom direkt förlänad af Gud och ställd öfver
lagen motsvarades ej hos J. af målmedveten
kraft. Hans lärda pedanteri, vankelmod, högdragna
låter och svaghet för ovärdiga gunstlingar
(Carr, Buckingham) beröfvade honom snart hans nya
undersåtars aktning ocri förtroende. Hans ideal
var att uppträda såsom den vise fridsstiftaren
ej blott mellan de kyrkliga partierna inoin
landet, utan äfven i de religionsstrider, som
på hans tid söndrade Europa i två läger. För
denna höga uppgift egde han emellertid ej nödiga
förutsättningar; med det till stor del puritanskt
sinnade parlamentet stötte han sig ohjälpligt
och hade därför ej bakom sig nationens samlade
kraft, då han tid efter annan grep sig an med
sitt själf-tagna mäklarvärf mellan Europas
katoliker och protestanter. Om J:s regering i
England och hans vacklande utrikespolitik se
närmare England, sp. 620. Ej blott i Tyskland,
där J. i det längsta sökte åt sin mag, kurfursten
Fredrik V af Pfalz, rädda dennes arfland,
uppträdde J. förmedlande, utan han
sökte äfven i Norden främja de evangeliskes
sammanhållning och styrka samt deltog därför
genom utsända fredsmäklare i Sveriges
fredsförhandlingar med Danmark i Knäred
(1613) och med Ryssland i Stolbova (1617),
hvarjämte han, sedan tronföljaren Karls
spanska giftermålsplaner definitivt uppgifvits
1623, förhandlade med Gustaf II Adolf om en
mot Spanien och kejsaren riktad evangelisk
allians. – J. egde ganska grundliga kunskaper,
särskildt i teologi, där han bl. a. polemiserade
med jesuiten Bel-larmin. Bland hans skrifter
märkas för öfrigt Basilikan dör ön (1599; mot
prästerliga anspråk att som folktribuner mästra
konungamakten), The true law of free monarchies
(s. å.; en framställning af hans uppfattning af
konungamakten), den mot det begynnande bruket
af tobak som njutningsmedel riktade lilla
skriften A counterllast to tobacco (1604) och
den politiska programskriften The peacemaker
(1618). – J. förmälde sig 23 nov. 1589 i Oslo
med Anna af Danmark, konung Kristian IV:s
syster (f. 1574, d. 1619). Deras äldste son
Henrik, prins af Wales, f. 1594, afled 1614,
då den yngre, Karl, blef tronföljare (sedermera
konung Karl I). Om deras äldre dotter, Elisabet,
se d. o., sp. 412. Jfr Burton, "History of
Scotland", V-VI, Gardiner, "History of England
1603–1642", I–V, och Hendersson, "James I and VI" (1904).
2. J. II, den föregåendes sonson, andre son till
Karl I och Henriette Marie af Frankrike, f. 14
(ej 15) okt. 1633 i London, d. 6 sept. 1701 i
S:t Ger-main, fick som helt ung titeln hertig
af York, tillfångatogs af parlaments-hären vid
Oxfords kapitulation (juni 1646), men lyckades i
april 1648 fly öfver till Holland och vistades
sedan tidtals hos sin moder i Paris. 1652-55
tjänade han i franska hären under Turenne och
1657 i den spanska. Då hans broder Karl II 1660
besteg Englands tron, blef J. storamiral. Han
vinnlade sig mycket om flottans förvaltning
och var som befälhafvare ej utan lycka (en
seger öfver holländske amiralen Opdam vid
Solebay 3 juni 1665 och en annan, dock ej
fullständig, öfver De Euyter vid Southwold
bay 28 maj 1672). J. hade 3 sept. 1660 låtit
viga sig vid Anna Hyde (se Hyde 2) och
anslöt sig under restaurationens första tid
till det af hennes fader, lordkansleren lord
Clarendon, ledda högkyrkliga partiet, men
öfvergick senare – liksom förut hans maka –
i hemlighet till katolicismen, troligen kort
efter hennes frånfälle 1671, tillkännagaf 1672
sin omvändelse, trädde 1673 i äktenskap med den
katolska prinsessan Maria Beatrix af Modena
samt nedlade s. å. storamirals-ämbetet, då
parlamentet, uppskrämdt af J:s öfvergång till
katolicismen och konungens till katolikernas
fördel bedrifna religiösa toleranspolitik,
afpressade denne sanktion på den s. k. testakten,
som utestängde dissenters från alla civila och militära
ämbeten. Misstroendet mot J. ökades efter upptäckten
(1678) af den s. k. papistiska sammansvärjningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
