Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacotot, Jean Joseph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1151
Jacotot
1152
sig åt matematik. När revolutionen utbröt,
blef han en af dess entusiastiska anhängare
och tog som officer del i striderna i Belgien
1792. Så blef han assistent i kemi vid
Polytekniska skolan i Paris, sekreterare
vid en militärkommission, lärare i de
vetenskapliga metoderna vid centralskolan i
Dijon, professor i högre matematik (1793), i
romersk rätt (1806) och slutligen åter professor
i matematik (1809). Efter restaurationen
(1815) beröfvades han sitt ämbete och ströks
från advokatlistan, hvarför han med sin familj
flydde till Belgien, där han 1818 utnämndes till
professor i franska språket vid universitetet
i Louvain. Efter revolutionen 1830 återvände
han till Frankrike. - J:s hufvudarbete, Méthode
d’enseignement universel, behandlade i olika
delar undervisningsmetoderna för modersmålet,
främmande språk, musik, teckning och målning,
matematik och juridik (1823-39). Efter hans död
utgafvo hans söner Mélanges poslhumes och Manuel
de Véman-dpation intellectuelle (1841). - J:s
pedagogiska metoder röja i mångt och mycket en
genialisk lärares från den nedärfda slentrianen
frigjorda praktiska grepp; särskildt gäller detta
om metoderna för språkundervisningen. Men hans
teorier lida af oberättigade generalisationer
och andra öfverdrifter, som göra många af dem
till orimliga paradoxer. Detta sistnämnda gäller
redan om de två principer, hvilka han lägger till
grund för sin pedagogik: 1. "Alla intelligenser
äro lika"; 2. "Allt är i allt". Den förra satsen
modifierar han visserligen genom att betona, hur
olika människornas vilja är, och att det bruk,
som den gör af den teoretiska begåfningens
resurser, medför olikheter i intelligensen;
och man kan förstå, att en lärare i praktiken
ej vill låta sina lärjungar skylla på bristande
begåfning, hvad möjligen kan hjälpas genom
viljans ökade energi; men som psykologisk
teori är satsen naturligtvis lika falsk
som i sina pedagogiska konsekvenser skadlig
genom undertryckande af individualitetens
rätt Den andra principen innebar för J.,
att t. ex. all latinkunskap kan inhämtas af
en enda latinsk sida, att all musik finnes i
hvarje enskildt musikstycke, hela aritmetiken
i en enda räkneregel o. s. v. öfverdriften
i påståendet är i ögonen fallande. Större
erkännande kan lämnas åt hans allmänna sträfvan
efter en "emancipation intellectuelle",
en utveckling af lärjungarnas intelligens
genom själf verksamhet. Men utgångspunkten från
språkundervisningen som det ämne, omkring hvilket
alla öfriga koncentreras och hvars metoder
äfven för dem blefvo mönstergifvande, lät ej de
andra ämnenas högre kunskapsvärde och metodiska
själfständighet i hans pedagogiska system komma
till sin rätt. Det är därför egentligen endast
inom språkundervisningens metodik, som hans
uppslag blifvit af betydelse. Framför allt har
han inlagt förtjänster om metoden för den första
undervisningen i modersmålet. Man kunde för de
första läsöfningarna enligt J:s
åsikt taga hvilken bok som helst på modersmålet;
själf valde han för franska barn Fénelons
"Télé-maque". Läraren läser först upp dess
första sats och utpekar däri hvarje enskildt
ord. Så få barnen högt eftersäga hvarje
ord och lära satsen utantill. Därpå utsäger
läraren hvart och ett af de enskilda orden,
dels i samma, dels i annan ordning än bokens,
och barnen leta i texten rätt på hvarje ord
för sig. Därefter utpekar läraren orden, och
barnen uttala dem. Så öfvergår man till analys
af de enskilda orden. I detta syfte uppläser
läraren satsen staf-velsevis och utpekar därvid
de enskilda stafvelserna. Barnen säga efter. Så
uttalar läraren olika stafvel-ser, som barnen
få leta rätt på i texten, hvarefter äfven denna
öfning vändes om, så att läraren utpekar den
enskilda stafvelsen, som barnen ha att uttala. På
analogt sätt upplösas stafvelserna i de olika
bokstäfverna och enskilda språkljuden. Dessa
öf-ningar fortsättas, till dess att lärjungarna
med full säkerhet kunna läsa upp satsen och
väl känna såväl alla orden som stafvelserna
och bokstäfverna i den. Först när detta mål
nåtts, öfvergår man till den andra satsen, i
hvilken barnen till en början skola undersöka,
om i den finnes något för dem redan bekant ord,
någon känd stafvelse eller några förut inlärda
bokstäfver. Börande det nya öfvas på samma sätt
som vid läsningen af den första satsen. Sedan
man på detta grundliga sätt studerat två eller
tre sidor i boken, kunna barnen läsa nästan hvad
som helst. Med denna första läsundervisning
gå skrif-öfningar hand i hand, och J. är
därigenom en af de förste förfäktarna af den
s. k. skrifläsemetoden, liksom han nog ock
i många andra afseenden påverkat de moderna
metoderna för de första läsöfningarna. Det
skulle föra för långt att här redogöra för
det sätt, hvarpå J. vill, att "Télémaque"
skall användas för de fortsatta öfningarna i
modersmålet, särskildt med förståndsbildningen
såsom allmänt syfte. Äfven härvid är hans metod
ej utan förtjänster, särskildt med hänsyn till
den själf verksamhet, i och till hvilken han
vill uppöfva barnen. Därvid går han emellertid
rörande de grammatikaliska studierna ej så långt,
att lärjungarna själfva skulle genom analys
ur det bearbetade språkmaterialet upptäcka de
grammatikaliska formerna och reglerna, utan
han nöjer sig med, att de först få lära känna
dem ur en lärobok för att sedan efter hand
uppleta i "Télémaque" de enskilda exemplen
på deras tillämpning. J:s metod för studiet
af ett främmande språk är i det stora hela
likartad med detta sätt för inhämtandet af
modersmålet. Äfven härvid utgår han från det
detaljerade studiet af en enda bok, för engelskan
"The vicar of Wakefield" och för latinet Houzots
"Epi-tome historia sacrae". Till den begagnas
en öfversättning, och texten läres omsorgsfullt
utantill på båda språken. Äfven här "verifieras"
grammatikens former och regler i den lästa
texten, och till den ansluta sig flitiga öfningar
i efterbildningar och om-bildningar af bokens
tankar och uttryck. - I J:s eget hemland blefvo
hans sträfvanden vida mindre uppmärksammade
än utomlands, särskildt i Tyskland, där hans
metod under 1830- och 1840-talen framkallade
en rätt omfattande litteratur. I England fick
J. stor betydelse genom det inflytande, som hans
skrifter utöfvade på Joseph Payne. Bland nyare
arbeten om J. och hans metod må nämnas: B. Perez,
"J. et sa méthode d’emancipation intellectuelle"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
