Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördrag till egyptiska trupper, d. v. s.
till engelsmännen, 25 dec. 1897.
Under Rudini undergick I:s yttre politik en
förändring äfven i Europa. Utrikesministern
Visconti-Venosta (sedan 20 juli 1896) sökte
minska spänningen mellan I. och Frankrike genom
ett handelsfördrag med Tunisien 30 sept. s. å.,
hvarigenom det franska protektoratet där
erkändes, och kronprinsen Viktor Emanuels
giftermål med prinsessan Helena af Montenegro
24 okt. medförde ett bättre förhållande till
Ryssland. Under förvecklingarna på Kreta
och turkisk-grekiska kriget 1896–97 deltog
I. i stormakternas gemensamma åtgärder;
vid operationerna på och vid Kreta 1897
tillföll befälet den italienske amiralen
Canevaro. – Nyval 1897 gåfvo Rudini majoritet
i kammaren, och nu antogs i juni en armélag,
som med bibehållande af armékårernas antal
oförminskadt bestämde utgifterna för hären
till 246 mill. lire. På hösten inträffade
emellertid en ministerkris med anledning af
ett regeringsförslag om befordringarna i armén;
krigsministern Pelloux ersattes af San Marzano,
och Zanardelli blef justitieminister. – Under de
första månaderna af 1898 (jan.–maj) hemsöktes
I. än en gång af svåra inre oroligheter till
följd af nöd, skattetryck och höga spannmålspris,
som föranledde spannmålstullarnas upphäfvande
för viss tid. Äfven nu började oron på Sicilien
och spred sig under socialistisk ledning öfver
stora delar af fastlandet; särskildt föreföllo
svåra gatustrider i Milano (7–9 maj), som
kostade 82 människor lifvet. Åtgärderna mot
denna rörelse drogo med sig en ministerkris,
och 29 juni bildade general Pelloux ett nytt
kabinett. Redan Rudini hade i maj 1898 inledt
underhandlingar med Frankrike om ett slut på det
sedan 1888 fortgående tullkriget, och nu slöts
genom Luzzatti 21 nov. ett handelsfördrag med
denna makt, som stadgade ömsesidig behandling
som mest gynnad nation från 12 febr. 1899;
härmed bereddes också väg för ett politiskt
närmande. F. ö. arbetade Pelloux å ena sidan
för en skattereform till de lägre klassernas
båtnad, å den andra framlade han mot den
socialistiska och republikanska agitationen
förslag om reglering af tryck-, förenings-
och församlingsfriheten samt mot strejker vid
järnvägar, post och telegraf, af hvilka det sista
antogs. – Regeringens ställning försämrades i
mars 1899, då dess försök att efter Rysslands,
Englands, Tysklands och Frankrikes föredöme
förvärfva ett hamnområde i Kina misslyckades,
i det dess begäran om arrende af Sanmunbukten
afvisades af kinesiska regeringen, utan att den
italienska med hänsyn till stämningen i eget land
kunde tillgripa några kraftåtgärder. Härtill kom
underrättelsen om det engelsk-franska fördraget
om Nord-Afrika 21 mars, som öfverlämnade
åt Frankrike landet innanför Tripolis, som
numera liksom tidigare Tunisien var föremål
för italienska förhoppningar. Pelloux måste
underkasta sin ministär en grundlig ombildning
i högerriktning (14 maj); Visconti-Venosta blef
åter utrikesminister, Sonnino öfvertog ledningen
af regeringsmajoriteten i kammaren. Då delar af
vänstern genom obstruktion hindrade antagandet
af regeringens lagförslag om förenings-,
församlings- och tryckfriheten, utfärdades dessa
23 juni tills vidare såsom kunglig förordning
(decreto-legge), under förutsättning af
parlamentets senare bifall, och kammarens
sammanträden inställdes till nov. En
omfattande politisk amnesti utfärdades 1
jan. 1900 för att lugna stämningen i landet,
men efter nya häftiga parlamentariska strider
från slutet af febr. såg sig regeringen 5
april föranlåten att återtaga den kungliga
förordningen. Nya val i juni gåfvo öfligt flertal
för regeringen, men stärkte yttersta vänstern,
och tvister om arbetsordningen, som ändrats
3 april för att hindra obstruktion, medförde
kabinettets afgång. Den nya moderatliberala
ministären bildades af Saracco 24 juni,
hvarvid Visconti-Venosta kvarstod, och en ny
arbetsordning antogs.
Italienska anarkister hade tidigare mördat
franske presidenten Carnot (1894) och
österrikiska kejsarinnan Elisabet (1898), och
en internationell konferens mot anarkismen hade
nov.–dec. 1898 hållits i Rom; nu föll Italiens
egen konung 29 juli 1900 i Monza offer för en
anarkistisk mördare. Umberto efterträddes af
sonen Viktor Emanuel III (1900–). En ny ministär
under Zanardelli kom till styret 15 febr. 1901,
öfvervägande sammansatt af vänstermän; till
högern hörde likväl utrikesministern Prinetti
och skattkammarministern di Broglio. Kabinettet
bröt den opposition, som mötte det i senaten,
genom utnämning af nya senatorer. I dec. 1901
antog kammaren en lag om afskaffande af
de tryckande kommunalskatterna på mjöl och
produkter af mjöl i alla kommuner utom 59
större orter. I:s finansiella läge i det hela
och därmed också statsfinanserna undergingo
vid denna tid en öfverraskande och varaktig
förbättring: finansåret 1900–01 slutade med
ett öfverskott af 45 mill. lire, öfverskottet
höll sig 1901–02 med 32,5 mill. och steg
1902–03 till 69,7 mill. lire. De italienska
statspapperen uppnådde nu parikurs, och guldagiot
på italienska sedlar försvann. Mindre glädjande
var afslöjandet (1901–03) af svåra missbruk i
kommunalförvaltningen i Neapel under camorrans
(se d. o.) inflytande. – Det förut inledda
närmandet till Frankrike fortsattes genom en
italiensk flottas besök i Toulon i april 1901,
och i dec. s. å. träffades en öfverenskommelse
med Frankrike om Tripolis. Samtidigt
vidmakthöllos dock förbindelserna med Tyskland
och Österrike genom minister- och härskarbesök,
och trippelalliansen förnyades i juni 1902. 1900
hade I. med 2,000 man deltagit i stormakternas
expedition till Peking (se Kina, historia); nu
medverkade det vid deras verksamhet för ordnande
af förhållandena i Macedonien (se Turkiet,
historia). I april och maj 1903 aflades besök i
Rom först af Englands konung Edvard VII, sedan
af kejsar Vilhelm II; ett tilltänkt besök af
tsaren gick om intet till följd af socialisternas
agitation. Påfven Leo XIII dog 20 juli s. å. och
efterträddes 4 aug. af Pius X (1903–),
hvarefter spänningen mellan påfvestolen och
konungariket I. har något minskats. I okt. afgick
Zanardelli, och Giolitti, som själf varit
medlem af hans ministär till 12 juni, bildade 2
nov. det nya kabinettet, i det han tog nya män
ur väsentligen samma grupper, som understödt
föregångaren; skattkammar- och snart äfven
finansminister blef Luzzatti, utrikesminister
Tittoni. Finansöfverskottet möjliggjorde nya
nedsättningar af skatter och tullar, och genom
nya lagar sökte man främja södra I:s industriella
utveckling, höja folkundervisningen o. s. v. Det
goda förhållandet till Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
