Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strafflagen af 1889, 1865 års civillag, civil-
och kriminalprocessordning samt 1872 års
handelsordning och 1869 års strafflagar för
armén och flottan. Lägsta rättsinstansen bilda
freds- l. förlikningsdomare (conciliatori,
8,476 till antalet), hvilka hufvudsakligen ha
till uppgift att förlika parter i tvistemål,
men som dessutom ega domsrätt i mål rörande
mindre värde än 30 lire. Inskränkt är äfven
den domsrätt, som utöfvas af pretorerna
(pretori, i 1,535 mandamenti), hvilka kunna
döma till högst 3 månaders fängelse eller
till 1,000 lire i böter. Dessutom finnas i
de 13 största städerna pretori urbani, som
döma endast i brottmål. I andra mål utgöra de
162 civil-och kriminaldomstolarna (tribunali)
första instans, dock är äfven deras kriminella
domsrätt begränsad till brott, för hvilka
lagen stadgar ett minimistraff, som icke
öfverstiger 5 år, och ett maximistraff, som
icke öfverstiger 10 år. För alla svårare brott,
där straffet kan blifva lifstids fängelse
eller dess lagstadgade minimum öfverstiger
5 år och dess maximum 10 års fängelse, äro
assisdomstolarna (corti d’assise, 162 till
antalet), vid hvilka oftast jury användes,
forum. De af döma dessutom alla tryckfrihetsmål
och brott mot staten. Slutligen finnas 20
appellationsdomstolar (corti d’appello)
för olika distrikt och 5 kassationsdomstolar
(corti di cassazione, i Rom, Turin, Florens,
Neapel och Palermo), af hvilka endast den i Rom
har kompetens i brottmål. Vad äro tillåtna
från pretori till tribunali och från dessa till
appellationsdomstolarna. Från assisdomstolarna
däremot får icke vädjas. Kassationsdomstolarna
ha makt att annullera olaga domar, men af
göra själfva endast frågor om jurisdiktion och
domstolars kompetens.
I:s vapen är Savojens silfverkors i rödt fält,
omgifvet af de italienska ordnarnas kedjor
och band. Skölden hålles af två tillbakaseende
gyllene lejon och bär en öppen med gyllene täcke
försedd hjälm, som prydes af den lombardiska
"järnkronan", öfver det hela hvälfver sig en med
hermelin fodrad, guldstickad purpurbaldakin,
krönt med den italienska konungakronan. Öfver
baldakinen fladdrar I:s baner med blå slejf,
fäst vid den med en gyllene, krönt örn smyckade
stången. Krigsflaggan består af tre vertikala
fält: grönt, hvitt, rödt, i det mellersta en
med blå rand kantad, krönt sköld med hvitt kors
i rödt fält. Handelsflaggan är lika, utom att
skölden icke har krona (se Flagga). I. har
6 riddarordnar (se Ordnar).
Kolonier. I. eger i nordöstra Afrika kolonien
Eritrea (se d. o.) och utöfvar protektorat
öfver Somali-landet (se Somali) mellan Juba i
s. och Adenviken i n. ö. Mellan dessa områden
och Abessinien bestämdes gränsen genom ett
fördrag af 16 maj 1908. Hela arealen beräknas
till 510,000 kvkm. med 680,000 inv. Till den
förra koloniens underhåll bidrog I. året 1908–09
med 5,6 mill. lire och till den senares med 1,9
mill. lire. – Genom öfverenskommelse med Kina
7 juni 1902 erhöll I. koncession på ett litet
område vid vänstra stranden af Peiho (45,87
kvkm.) med omkr. 17,000 inv. och saliner.
Litt.: "Annuario statistico italiano" (sedan
1878), "L’Italia economica. Annuario statistico"
(Milano, årligen), Amati Amato, "Dizionario
corografico dell’ Italia" (8 dlr, 1868–80),
Lampani, "L’Italia sotto l’aspetto idrografico"
(1878–81), Strafforello, "La Patria geografica
illustrata" (1889 ff.), Premoli,
"L’Italia geografica illustrata" (1891),
Th. Fischer, "Das halbinselland Italien" (i
Kirchhoffs "Unser wissen von der erde", 11,2,
1893) och "Mittelmeerbilder" (1906, 1908),
Gregorovius, "Wanderjahre in I." (5 bd 1857–77),
Deecke, "Italien" (1896), Hehn, "I. Ansichten
und streiflichter" (10:e uppl. 1908), King och
Okey, "Italy to-day" (1901), Nissen, "Italische
landeskunde" (2 dlr, 1883, 1902), Ghio, "Notes
sur l’I. contemporaine" (1902), Hutton, "Italy
and the italians" (1902), Larousse, "L’Italie"
(1903), Reclus och Brunialti, "L’Italia nella
natura, nella storia, negli abitanti" etc. (2
bd, 1902–04), Burckhardt, "Der cicerone" (9:e
uppl. 1904), Nitti, "La ricchessa dell’ Italia"
(1904), Philippson, "Das mittelmeergebiet"
(2:a uppl. 1907). Resehandböcker af
Bædeker, Macmillan, Murray m. fl.
J. F. N.
Historia. Gamla tiden. I. en del af romerska
riket (till 476 e. Kr.). Redan i förhistorisk
tid (jfr Hallstatt-tiden) beboddes I. till
större delen af italiska folk (se d. o.), som
tillhörde den indoeuropeiska språkstammen och
voro delade i två grenar, den latinska och
den umbrisk-sabelliska. I Etrurien, vid Po
och sedan äfven i Kampanien bodde etrusker, i
nordöstra I. veneter, troligen af illyrisk
härstamning, liksom sannolikt äfven japygerna
i nuv. Apulien; i nordvästra I. lefde liguriska
stammar. På södra I:s kuster slogo sig grekiska
nybyggare ned till så stort antal, att landet
erhöll namnet Græcia magna (Stor-Grekland),
likaså på Sicilien, som f. ö. innehades dels af
(troligen italiska) sikuler och sikaner, dels,
i v., af elymer. På Sardinien och Corsica bodde
sarder och korser, af ovisst ursprung. Omkr. 400
f. Kr. trängde galler öfver Alperna och kufvade
eller fördrefvo etruskerna ifrån nejderna
kring Po, hvarefter det af dem intagna landet
kallades Gallia cisalpina. I. var i äldre tider
söndradt i en mängd stater och statsförbund,
hvilkas historia är höljd i dunkel, men efter
hand lyckades den af latinerna vid Tiber anlagda
staden Rom att efter hårda strider underkufva
först sina stamfränder, sedan de öfriga folken,
så att 265 f. Kr. hela halfön till de små
gränsströmmarna i n., Macra och Rubico, var
förenad under dess välde. Som vinst af det
första puniska kriget (264–241 f. Kr.) fick
Rom Sicilien, och några år därefter besatte
det Sardinien och Corsica (238 f. Kr.). I:s
politiska enhet erhöll ett uttryck i namnet
Italia, som ursprungligen betecknade endast
det nuv. Kalabrien, men sedermera hela halfön
till Rubico och Macra. Småningom utbredde sig
romerskt språk och romerska seder öfver hela I.,
romersk medborgarrätt förlänades nästan alla
I:s fria inbyggare s. om Po 90 och 89 f. Kr.,
och i början af kejsartiden fullbordades
dess romanisering. 225–222 f. Kr. eröfrades
Gallia cisalpina af Rom, men behandlades som
provins: dess invånare n. om Po fingo romersk
medborgarrätt först genom Cæsar (49 f. Kr.). I:s
historia under gamla tiden är på det närmaste
förenad med Romerska rikets (se d. o.) och efter
dettas delning, 395 e. Kr., med den västra delens
däraf, det Västromerska rikets.
Medeltiden. Då Västromerska riket 476 föll för
de germanska legotruppernas vapen, blef dessas
anförare, Odovakar, I:s konung, men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
