Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isplantan - Ispravnik, ry., polischef i ett landtdistrikt - Ispressning. Se Haf. - Israel, patriarken Jakobs nya namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Isplantan, bot., namn på Mesembryanthemum
crystallinum.
Ispravnik, ry., polischef i ett
landtdistrikt.
Ispressning. Se Haf, sp. 987.
Israel är i 1 Mos. det nya namn, som patriarken
Jakob erhåller efter sin kamp med Gud (kap. 32:
24–28, Jahvisten). Namnet (hebr. jisra’el)
tolkas på detta ställe (jfr ock Hos. 12: 4)
som "Guds kämpe", den som strider med Gud;
men analogien med andra teofora nomina propria
talar för, att hebr. ’el (Gud) också här bör
betraktas som subjekt, således "Gud strider",
den, för hvilken Gud strider. Enligt en annan
källa erhåller patriarken namnet I. längre fram
(kap. 35: 10, Prästkodex). I de öfriga skrifterna
är I. sällan namn på en individ, utan uppträder
ofta som benämning på det från patriarken
härstammande folket: Israels barn, Israels folk,
Israels hus, Israels stammar. Sedan Israels folk
efter Salomos död delats i 2 riken (se nedan),
användes namnet I. om det norra riket, därför
att detta var det större och ansågs utgöra den
egentliga fortsättningen af det gamla Israel;
däraf uttrycken: "I:s konung", "I:s konungars
krönika", "hela I.", i betydelsen nordrikets
konung och folk etc. (se 1 Kon. 14: 19; 15: 19,
33 m. fl.). Efter nordrikets fall (722) blir
I. understundom namn på Juda rike, så enstaka
hos profeterna (t. ex. Es. 41: 14, Jer. 10:
1) och sedan ofta hos Kronisten (förf. till 1
och 2 Krön., Esra, Neh.). I N. T. betyder "Guds
Israel" den kristna församlingen, Gal. 6: 16. –
Utanför G. T. förekommer I. som namn på folket
eller, väl rättare, på en del däraf i en år 1896
funnen egyptisk inskrift från Ramses II:s son
Farao Merenptah (mot slutet af 13:e årh.) under
formen Isiraar, som han uppger sig ha besegrat
jämte andra folk i Kanaan. Möjligen åsyftas
också I. med de i Amarna-brefven (se Amarna)
omtalade Chabiri ("hebréer"), som likaledes
befunno sig i Kanaan och där hotade de egyptiske
vasallkonungarna (omkr. 1400 f. Kr.). Dessutom
nämnes I. i konung Mesas (år 1868 i Diban funna)
inskrift (från omridernas tid).
Af gammalt har man antagit, att I:s utvandring
från Egypten under Moses anförande egt rum under
den ofvan nämnde Farao Merenptah, och detta torde
fortfarande vara det sannolikaste, men då måste
de i Egypten bosatte israeliterna ha varit endast
en del af hela folket, t. ex. Josefsstammarna,
under det att en annan del redan befann sig inne
i Kanaan. – Den 1:a perioden af I:s historia räcker
till slutet af den s. k. domartiden (omkr. 1000
f. Kr.). I. har därunder först haft att eröfra
landet, som – äfven om en del af dess stamfränder
redan befann sig där – rymde flera fiender, som måste besegras.
Berättelserna om dessa strider (i Josuab.) stå
alla på ett långt afstånd från verkligheten och
skildra därför händelserna i generella drag,
så att det ser ut, som om eröfringen skett
raskt och utförts af det samlade Israel.
I själfva verket torde den ha försiggått
långsamt och ej aflupit utan kännbara
nederlag, ej heller varit fullständig.
Därom vittna de äldsta urkunderna, de
i Josuab. inflätade notiserna från Jahvisten
och öfversikten i Dom. 1. I verkligheten
hade I. först på Salomos tid blifvit
fullständigt herre i landet (1 Kon. 9: 20 ff.).
Intresset att sammansluta de gamla berättelserna
i ett fast schema
har ock satt sin prägel på skildringen
af domartidens händelser i Domareboken (se
d. o. och Domare). Af de däri upptagna äldsta
berättelserna framgår dock tydligt, att folket
ännu icke var samladt under någon gemensam
ledning, utan att vissa grupper sammanslöto
sig omkring någon viss anförare vid en hotande
fara; de äldsta dokumenten från denna tid äro
Dom. 5 och 1 Mos. 49. Att I. kunde bevara sig
och småningom göra sig till herre öfver Kanaans
folk, som i fråga om materiell kultur stod långt
före det, är ett af de bästa bevisen därpå, att
det hade en betydelsefull andlig fostran under
Mose bakom sig. Det enda band, som förmådde
samla folket, var också den gemensamme Guden
(Jahve). Mot slutet af domartiden fick I. en ny
fiende i filistéerna, och under striderna med
dem tvangs det att införa konungadömet. Dess
förste konung, Saul (se denne) regerade
sannolikt blott öfver sin stam, Benjamin, äfven
om andra kände sig manade att vid gemensamma
faror ansluta sig till honom; han fortfor ock
att som förr lefva som en enkel odalman på sin
gård (se 1 Sam. 11). Efter Sauls död erhöll
I. i David (se denne, omkr. 1013–973)
en verkligt nationell konung, som besegrade
filistéerna och flera andra folk och därtill
utvidgade rikets gränser i olika riktningar
samt gaf landet en hufvudstad, Jerusalem (se
d. o.). Salomos (se denne), regering var mera
glänsande utåt än lycklig för folket, som han på
österländska despoters vis betungade med hårdt
arbete för uppförande af sina många byggnader,
och när vid hans död sonen Rehabeam nekade att
villfära folkets bön att lätta på det hårda oket,
ledde detta omkr. 933 f. Kr. till rikets delning
(1 Kon. 12), i två, Israels rike i n. och
Juda rike i s. – det senare omfattade
endast Juda stam och en del af Benjamins –
en händelse af vidt genomgripande betydelse för
båda rikena och farlig för hela I:s bestånd. Juda
rike såg däri ett affall af I. från Juda, I:s
rike betraktade sig själft som den egentlige
arftagaren till det gamla I. (se de betecknande
ställena Es. 7: 17 och 5 Mos. 33: 7). – Tiden
från rikets delning till Samarias fall och
I:s rikes undergång (722 f. Kr.) kännetecknas
alltså däraf, att I:s folk nu är fördeladt på
två riken, med hvar sina konungar. Juda hade
fördelen att ega en ärftlig dynasti i Davids hus,
under det att I:s rike ofta led af upprifvande
tronstrider. Medan Juda rike under denna tid
regerades af 12 konungar, hade I:s rike icke
mindre än 19, af hvilka 9 voro troninkräktare
och 7 mördade sina närmaste föregångare. I:s
förste konung, Jerobeam I, befäste schismen med
Juda rike genom att införa dyrkan af Jahve under
bilden af en tjurkalf. De förnämsta dynastierna
i nord-riket efter hans tid voro Omris och
Jehus. Under den första tiden (intill Omri)
rådde en bitter fiendskap mellan de båda rikena,
därefter förbättrades ställningen i det hela,
och under Omris son Ahab ledde vänskapen
t. o. m. till giftermålsförbindelser mellan
dennes dotter Atalja och tronföljaren Joram
(Josafats son) i Juda. Omri utvalde åt sig en
ny residensstad, Samaria (förut hade Sikem och
Tirsa haft denna värdighet). Ahab hade gift
sig med en konungadotter från Tyrus, Isebel,
som tilläts göra propaganda för sitt folks gudar
genom inkallade Baals-präster och -profeter. Och
genom den sålunda uppkomna religionssynkretismen
uppstod för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
