Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska språket - Isländsk kalkspat, på Island förekommande dubbelspat - Islänningasagan, Stora. Se Sturlungasagan - Ismael - Ismael 1. Enligt G. T. en son af Abraham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
977
Isländsk kalkspat-Ismael
978
icke-isländska läsare). När tre konsonanter
sammanstöta, bortfaller i uttalet vanligen
den mellersta, stundom den första, det senare
särskildt om denna är r eller t samt följes
af s. Så t. ex. uttalas lands, ålpt, jyrst,
vatns, hests som lans, ault, fist, vass, hess. -
Tonvikten ligger i nyisländ-skan undantagslöst på
första stafvelsen, och tonfallet påminner närmast
om finländsk svenska. - Ordens böjning skiljer
sig visserligen i åtskilliga punkter från den
fornisländska, men i de flesta af-seenden är den
dock föga eller alls icke förändrad. - Satsläran
visar nog spår af främmande inflytelser, men
har likväl bibehållit sin nordiska karaktär
långt bättre än i något af f rändespråken. -
Ordförrådet har särskildt på de senaste hundra
åren riktats genom nybildning i stor skala,
på samma gång som man med flammande ifver
sträfvat att utrota alla lånord. Denna med
järnhård konsekvens tillämpade purism har
gifvit som resultat, att den nutida isländskan
troligen har färre lånord än något annat
europeiskt språk. I många fall har man lyckats
skapa utmärkta isländska ord i stället för
de främmande (t. ex. bökasafnj bibliotek,
verkfall, strejk, gjörfia-bök, protokoll,
wmrcefta, diskussion), men i andra fall äro
nybildningarna af tvifvelaktigt värde (svce-fill,
en liten dunkudde, borde väl snarare betyda
bedöfningsapparat, jafnaftarmaftur, socialist,
betyder egentligen en rättrådig och fridsam
man). Stundom har man för att undvika lån
tillgripit den dåliga utvägen att låta ett och
samma ord beteckna tvenne ingalunda identiska
begrepp (riki betyder både rike och stat). Ofta
är det omöjligt att af isländskt språkmaterial
skapa ord för nya begrepp, och hellre än att
låna ett ord afstår islänningen då från att
uttrycka begreppet eller tillgriper ett rent
missvisande uttryck (aristokrat återges med
stör-menni eller höföingjasinni). Samtalspråket
mellan de bildade islänningarna, särskildt
i Köpenhamn ("Hafnar-islenzka"), är likväl
ingalunda så pu-ristiskt: där kan man få höra
ord som eremiti, kom-promis, opportunismi,
praktiskur m. fl. (praktiskur påträffas
t. o. m. stundom i skriftspråket i st. f. det
puristiska håg feldur). - I stilistiskt af
seende är nyisländskan ett högt upparbetadt
språk, smidigt, nyansrikt, fullt af egenartade
vändningar och åskådliga uttryck, ofta med
rötter redan i fornis-ländskan. Sammanhanget
mellan det moderna och det forna språket är
visserligen icke så starkt, som man ofta hör
påstås, men i hvarje fall långt starkare och
innerligare än i svenskan. Detta fornspråkets
kvarlefvande i nyisländskan ger denna en prägel
af på samma gång ålderdomlighet, styrka och
friskhet samt nedärfd litterär kultur. Det är
ett språk, som lämpar sig synnerligen väl för
skaldskap i såväl obunden som bunden form; men
den moderna kulturens företeelser har det ofta
svårt att finna fullgoda uttryck för. På grund af
sin stränga purism och sin högt utvecklade, men
fullt folkliga stil är det i hög grad lärorikt
för forskare i andra nynor-diska språk: det
visar oss bättre än något annat, hur rikt det
nordiska språkmaterialet är och hur långt man
därmed kan komma inom språkskötselns område - men
det visar oss också, Har gränsen går, där detta
inhemska material upphör att räcka till. Litt.:
A. Fornisländska: A. Noreen, "Altislän-dische
und altnorwegische grammatik" (3:e uppl., 1903;
den utförligaste och tidsenligaste grammati-
ken) och "Abriss der altisländischen
grammatik" (2:a uppl., 1905), F. Holthausen,
"Altisländisches elementar buch" (1895), Finnur
Jönsson, "Det norsk-islandske skjaldesprog
omtr. 800-1300" (1901), B. Kahle, "Die
altnordische sprache im dienste des christentums"
(1890) och "Die sprache der skalden" (1892),
L. F. A. Wimmer, "Fornnordisk formlära"
(1874; innehåller äfven framställning af det
nyisl. uttalet), M. Nygaard, "Eddasprogets
syntax" (2 dlr, 1865 o. 1867) och "Norren syntax"
(1905), M. Hsegstad, "Det norske maalet f yre
1350", och A. Torp, "Gamalnorsk ordavleiding"
(bägge utg. under den gemensamma titeln
"Innlei-ding til gamalnorsk ordbog", 1909),
vidare en mängd af handlingar och uppsatser i
"Arkiv för nordisk filologi"; se f. ö. denna
tidskrifts årliga bibliografi. - Ordböcker: Björn
Halldörsson, "Lexicon islandico-latino-danicum"
(1811), Svein-björn Egilsson, "Lexicon poeticum
antiquse linguse septentrionalis" (1860), Erik
Jonsson, "Oldnordisk ordbog" (1863), GuÖbrandur
Vigfusson, "An Ice-landic-English dictionary"
(1874), J. Fritzner, "Ordbog över det gamle
norske sprog" (2:a uppl., 1896; den bästa
fornisländska ordboken), Jon T hor-kelsson,
"Supplementer til isländske ordboger" (1876,
1879-85 o. 1890-97), L. Larsson, "Ordförrådet
i de äldsta isländska handskrifterna" (1891),
M. Hsegstad och A. Torp, "Gammalnorsk ordbok
med nynorsk tyding" (1909). - B. Ny-isländska:
\V. H. Carpenter, "Grundriss der neu-isländischen
grammatik" (1881), Björn Magnusson Ölsen, "Zur
neuisländischen grammatik" (i "Germa-nia", bd
XXVII), Finnur Jönsson, "Isländsk sprog-laere"
(1905), E. Arpi, "Islands yngre litteratur
och språk" (i "Språkvetenskapliga sällsk:s
förh.", 1882-85, ingående i Uppsala universitets
årsskrift 1886), "Förslag till ändringar i den
isländska ortografin" (i "Nystavaren", bd 3)
och "Anmärkningar till ny-isländsk grammatik"
(i "Nordiska studier tillegnade Adolf Noreen",
1904), H. Buergel Good-win, "Det moderna
isländska ljudsystemet" (i "Svenska landsmålen",
1905) och "Utkast till systematisk framställning
af det moderna isländska uttalet" (ibidem, 1908),
Påll Thorkelsson, "Bey-gingarreglur i islenzku
meÖ frönsk-um skyringum. Systéme grammatical pour
tous les möts islandais avec des explications
francaises" (1902). - Ordböcker: K. Gislason,
"Dönsk orÖabök meÖ islenzk-um skyringum" (1851),
Jonas Jonasson och Björn Jönsson, "Dönsk oröabök"
(1896), G. T. Zoega, "is-lenzk-ensk oröabök
(Icelandic-English dictionary)" (1904).
R.N-g.
Isländsk kalkspat, på Island förekommande
dub-belspat (se d. o.).
Islänningasagan, Stora. Se Sturlunga-sa g a n.
Ismael (hebr. Jismä^él, Gud hör). 1. Enligt
G. T. en son af Abraham och af Saras
egyptiska tjänstekvinna Hagar, som själf
flyr eller på Saras uppmaning fördrifves
med sin son. Berättelsen finnes i l Mos. 16
(hufvudsakligen Jahvisten) och kap. 21
(hufvudsakligen Elohisten, jfr ock 17: 23
ff. Präst-kodex). Enligt den ursprungliga texten
i kap. 21 är I. vid sin moders fördrifvande
blott ett litet barn (v. 14 ff., 18, 20),
enligt Prästkodex däremot en yngling på omkr. 16
år. I. är stamfader för i sm a eliterna, hvilka
alltså enligt G. T. äro besläktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
