Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
975
Isländska språket
976
snabbt uppblomstrande litteraturen. Som
litteraturspråk står den främst bland de
fornnordiska språken, icke blott på grund
af rikedom på ovärderliga litteraturalster,
utan äfven genom smidighet, uttrycksfullhet
och stilistisk elegans. Tack vare dess rika och
mångsidiga litteratur ega vi en mera vidsträckt
och ingående kännedom om fornisländskan än om
något af de andra fornnordiska språken. Då den
därtill i de flesta fall företer ålderdomligare
former än dessa, är den af grundläggande
betydelse för den nordiska språk- och
litteraturforskningens alla grenar. Härtill
bidrar äfven i ej ringa mån, att de forntida
islänningarna själfva började vetenskapligt
undersöka sitt språk, och frukten af deras arbete
har bevarats till vår tid. Äldst och värdefullast
är den afhandling om de fornisländska språkljuden
och deras beteckning i skrift, som en okänd
klerk i midten af 1100-talet författat och som
är känd under namnet "den första grammatiska
af-handlingen i Snorra-Edda’’. Vida underlägsen
denna är "den andra gramm. afh. i Sn.-E.",
äfven den anonym och äfven den behandlande
bokstäfverna och deras uttal; den förskrifver
sig från tiden efter 1220. Mångsidigast är "den
tredje gramm. afh. i Sn.-E.", som till författare
har Ölåfr T hör-Öarson Hvitaskåld och är skrifven
på 1240-eller 1250-talet. Den handlar om både
bokstäfverna (med intressanta upplysningar om
runorna), stafvel-serna och orden; Priscianus’
latinska verk är dess förebild härutinnan. Vidare
innehåller den en lärobok i retorik, stödjande
sig på Donatus, men belyst med en stor mängd
exempel ur isländska kväden. En fortsättning
däraf, ehuru af vida mindre värde, är "den
fjärde gramm. afh. i Sn.-E.", skrifven af en
anonym andlig på 1300-talet - Medelisländskan
kännetecknas främst af en del ljudförändringar,
som innebära en öfvergång till det för ny
isländskan karakteristiska uttalet. Stilen
i de medelisländska skrifterna är oftast vida
kraftlösare, schablonmässigare och klumpigare än
i det klassiska språket; och lånord i af sevärd
t antal börja intränga från såväl franskan och
tyskan som danskan. - Nyisländskan skiljer sig
som skriftspråk icke mycket från fornisländskan,
utan har i hufvudsak bibehållit den klassiska
periodens rättskrifning och uppträder sålunda
i en i många afseenden ålderdomligare dräkt än
medelisländskan. Detta gäller dock främst om
det senaste århundradets och vår tids starkt
arkai-serande isländska; den äldre nyisländskan
har en mera vacklande, men ofta mera uttalsenlig
ortografi. Det nyisländska uttalet af viker
däremot starkt från det fornisländska. Viktigast
bland afvikelserna är den för samtliga nynordiska
språk gemensamma förlängningen af starktonig kort
stafvelse; under det att i fornisl. (liksom i
fornsv.) t. ex. tala uttalades med kort såväl a
som l, har nyisl. (liksom nysv.) härvid långt
a. För nyisländskt uttal gälla i hufvudsak
följande regler: a är "europeiskt" ( =
finländskt) kort eller långt a; d betecknar
diftongljudet au, utom framför tt, där det
konsonantiska w-ljudet öfvergår till en stark
aspiration, så att att uttalas nästan som tyska
acht, samt framför ng och nk, där det uttalas
diftongiskt som sv. au och stundom i skriften
ersattes med d; i Västfjordarna har denna
diftongisering dock ej inträdt; e är kort eller
långt öppet e-ljud, men får framför r ungefär
samma ljud som sv. ä; framför ng och nk ljuder
det som ei\ i ordet
hver, hvem, hvarje, och dess afledningar
uttalas det som isl. u, d. v. s. med slutet
ö-ljud; i ordet kveld, . kväll, ljuder det som
isl. (d. v. s. öppet) ö, och skrifningen kvöld
är mycket vanlig; é uttalas je och skrifves af
flera författare så; i har ett mycket öppet,
mellan i och e sväfvande ljud, och framför enkel
konsonant låter det nästan som sv. e (isl. lifa
och sv. lefva uttalas så godt som lika); endast
framför ng och nk har det skarpt i-ljud; i är
slutet i\
0 ljuder som sv. å; ö är diftongiskt och ljuder
som slutet o + konsonantiskt u, utom framför
tt: bok-stafsförbindelsen ött uttalas ocht;
u låter som slutet ö eller mycket öppet y, utom
framför ng och tik, där det är "europeiskt" w;
samt i ändeisen -unum (dat. pl. af sbst. med
best. art.), där det första u ljuder som å; M är
"europeiskt" u; y sammanfaller
1 uttalet med i, y med i; cz ljuder som sv. aj,
cett uttalas a + tyskt tcfe-ljud + t [aicht];
ö är öppet ö, men ljuder framför ng som sv.
oj-, au uttalas som sv. oj, ei och ey båda
likt sv. ej, fast med mindre tydligt f-ljud,
snarast som eng. a i grape, tale
0. s. v.; b och d äro tonlösa som i danskan;
Ö är det eng. th i father; f ljuder som i
svenskan i uddljud samt framför k, s och
t, men framför Ö, l och n låter det som b;
bokstafsförbindelserna fnd och fnt uttalas md
och mt; i alla andra fall har / ljudvärdet v,
g är hårdt och tonlöst i uddljud samt i inljud
efter konsonant äfvensom framför Ö, n och /,
men eljest efter vokal spirantiskt (som i
danskan); är den föregående vokalen i, låter
g som j (t. ex. magi, mage, uttalas majji);
framför e, é, i, i, y, y och o? får g ett svagt
/-likt glidljud efter sig (gera uttalas gjära);
h är något svagare aspireradt än i svenskan
och torde sammanfalla med det finska h-, men
framför j öfvergår det till tyskt icfe-ljud,
och framför v i större delen af landet till k,
i några trakter till tyskt ac/i-ljud; framför
l, n och r ljuder h som tonlöst l, n, r; j är
spirantiskt som i rikssvenskan (ej konsonantiskt
i som i finländskan); k är alltid hårdt och
aspireradt (som i rikssv.), men får framför e, é,
1, i, y, y och ce ett svagt efterslag af j
(kenna uttalas nästan som kjenna); kn uttalas
som lin, och ortografien vacklar mellan båda
skrif sätten; l uttalas som vanligt tunt l
(aldrig tjockt); II har mellan två vokaler samt i
utljud ett egendomligt uttal, i förra fallet
som tonlöst d + tonande l, i senare fallet
som tonlöst d + tonlöst Z; framför konsonant
återgår detta ljud till l (t. ex. fjäll,
fjäll, uttalas fjaddl, men genit. fjälls
utläses som den skrif ves, genit. plur. fjälla
läses fjaddla); i ett dussin ord, där det är
oursprungligt, och en del personnamn (smeknamn)
ljuder U likväl som långt 1; rl har
alltid samma ddl-uttal, äfven framför konsonant
(t. ex. karls, genit. af karl, uttalas kaddls);
m ljuder som i svenskan, likaledes w; men nn
efter accentuerad vokal eller diftong låter som
tonlöst d + n, och rn har i alla ställningar
samma ljud (t. ex. beinn, ben, dunn, dun,
barn, barn uttalas bejddn, duddn och baddn]; p
är aspireradt som i rikssvenskan, men framför t
och s öfvergår det till /, t. ex. skapt, krapsa
uttalas skaft, krafsa; r är alltid tungspets-r,
aldrig skorrande; s, t och v ha samma ljud som
i svenskan; x ljuder snarast som ac/i-ljud + s;
z ljuder nu som s; f) är det engelska th i think.
(I art. Island och Isländska litteraturen samt
på kartan är f> ersatt med Th, som islänningarna
ej sällan nyttja i stafningen af namn, då de
vända sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
