Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska litteraturen - Isländska litteraturen II. Reformationstiden - Isländska litteraturen III. Upplysningstidehvarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
965
Isländska litteraturen
966
Arngrimur l ae r Ö i, i. 1568, d. 1648) och
Brynjölfur Sveinsson utmärkta stilister och
öfvade därjämte latinskt skaldskap. - 3. Den
nationella strömningen gör sig jämförelsevis
tidigt och kraftigt gällande. I spetsen går
den nyssnämnde Arngrimur Jönsson, som i sin
"Crymogsea" (1503) har lämnat den första
sammanhängande skildring af Islands natur,
folk, språk, författning och historia. Genom
hans brefväxling med Oluf Worm och andra lärda
män utomlands knöts det första bandet mellan
den fornnordisk-isländska och den moderna
nordiska bildningen. Vid Arngrims sida står
bonden Björn Jönsson på Skardså (f. 1574,
d. 1655), nyskaparen af den sedan 1430 hvilande
häfdateck-ningen samt rungranskare, jurist och
kommentator af fornkväden. Samtidigt därmed
vaknar, bl. a. genom bonden Jon Gissursson på N
ii p (i DyrafjörÖur), den gamla afskrifvarfliten,
som ännu länge gjorde tjänst vid sidan af landets
enda tryckeri och till den grad blef en vana,
att man ännu under 1700-talet icke sällan
afskref tryckta böcker. Man går vidare på de
sålunda öppnade banorna. Några, bland dem ej få
bönder, skrifva "annaler", eller berättelser om
samtida händelser, i synnerhet om förstörande
naturtilldragelser; andra kasta sig på isländsk
rättskunskap och skrifva juridiska af handlingar
samt kommentarer till "Jönsbök". Tide-hvarfvets
ypperste juridiske författare är lagmannen
Påll Jönsson Vidalin (f. 1667, d. 1727),
hvars "Skyringar yfir fornyrdi lögbökar"
(tr. i 4 bd, 1846-54) innehålla en stor
lärdomsskatt. Andra åter syssla med Islands
språk och gamla litteratur, samla fornskrifter
och bearbeta forntidens historia. Den äldsta
isländska ordboken (utg. af Worm 1650) skref s af
prästen Magnus Olafsson till Laufåss (d. 1-636),
af hvilken man äfven har en afhandling om den
isländska poesien, R ii n ö l f u r Jönsson
(d. 1654 som rektor i Kristianstad) författade
den första isländska grammatiken (1651), och den
unge, talangfulle GuÖmundur A n-drésson (d. 1654)
öfversatte till latin och kommenterade delar
af Sämunds Edda samt författade en isländsk
ordbok (tr. 1683, aflöst först af Björn
Halldorssonst 1814). Till Sverige öfverbragtes
isländsk fornkunskap 1658 af Jon Eiigmann
(d. 1679), och en hel rad islänningar, bland
hvilka må nämnas GuÖmundur Olafsson (d. 1695),
verkade sedan där som medhjälpare åt Verelius,
Peringskiöld och Olof Eudbeck. Emellertid hade
Brynjölfur Sveinsson som biskop utvecklat
storartad verksamhet med att samla och låta
af-skrifva gamla handskrifter; sålunda bevarades
genom honom den enda pergamentshandskriften
af Sämunds Edda, Codex regins. Vid denna tid
började några att jämväl uppteckna de gamla
dansvisorna. Medan islänningar hjälpte lärde
i- Sverige och Danmark med den i dessa länder
(resp. 1664 och 1665) begynta utgifningen af
fornskrifter, började äfven hemma på Island en
dylik verksamhet (1688-89, genom Skålholtbiskopen
Thöröur Thorlåksson). Det största arbetet med den
gamla litteraturen utfördes inemot tidehvarfvets
slut genom historieskrifvaren T h o r-mööur
Torfason (T or f se u s, f. 1636, d. 1719) och
den utmärkte handskriftkännaren Årni Magnusson
(f. 1663, d. 1730), upphofsmannen till Nordens
rikaste samling af isländska handskrifter och
stiftaren af arnamagngeanska legatet till utgif-
vande af handskrifter. - Sitt fylligaste uttryck
fick dock den nationella andliga odlingen i
den världsliga diktningen, dels den från 15 :e
årh. ärfda oskrifna prosadiktningen (sägner
och sagor), som i 16:e-17:e årh. skjutit
många nya rotskott, dels en skrifven, men
blott undantagsvis tryckt diktning på vers,
hvilken, i motsats till den samtida poesien i
det öfriga Norden, var allt igenom hemmavuxen
och märkvärdigt formfulländad samt därtill
synnerligen rik. Den mest omtyckta diktarten var
en episk, nämligen rimur och andra förtäljande
kväden (visor med omkväde). Äfven rimurdiktningen
låg tämligen nere under reformationstidens
första mansålder; men från omkr. 1570 tog
den ny fart och nådde sin största frodighet
omkr. 1700: af 78 världsliga skalder, som
Hålfdån Einarsson nämner mellan 1500 och 1777,
hörde blott ett tjog till tiden efter 1720
och 4 eller 5 till 16:e årh., återstoden till
17:e. De allra fleste af hela skaran diktade
rimur, och ämnen för diktningen erbjöd öfver
hufvud allt, som kunde förtäljas på vers. Den
sammantagna massan af isländska rimur stiger
upp till många tusental. Det största anseendet
som rimurskald vann GuÖmundur Bergt hörsson
(f. 1655, d. 1705), som diktade 252 rimur. Icke
mindre frodig var lyriken. De fleste idkade båda
slagen af skaldskap; och man kan nästan säga,
att hvad helst en man hade för händer, så gjorde
han vers samtidigt. Jämförelsevis sällsynta
äro kärleksdikter (märkligast som skapare
af sådana var T h o r l å-kur GuÖbrandsson
Vidalin, d. 1707), dess vanligare minnesdikter
öfver aflidna, äredikter till lefvande, skämt-
och hånverser, hvari juristen Påll Vidalin
gäller för att vara mästare, lärodikter,
skildringar af hvardagslifvet, tidsbetraktelser
o. s. v. Grundtonen är mörk. Eätt ofta ljuder
klagan öfver nutidens uselhet i motsats mot
forntidens kraft; men det saknas ej heller humor,
än munter, än bitande kvick. Dikter i nästan alla
riktningar finnas af prästen Stefan Olafsson på V
a 11 a n e s’ (d. 1688), Islands störste lyriker
mellan Sturla T hordsson och Bjarni Thorarensen.
III. Upplysningstidehvarfvet. Eeformationen
och humanismen hade i 17:e årh. väckt en i
förhållande till Islands folkmängd och materiella
villkor förvånande stor andlig lifaktighet, som
i de flesta riktningar kom till mognad inemot
eller omkr. 1700. Ett stycke in på 1700-talet
synes folket för en tid sjunka i dvala. De
nästan öfverväldigande natur-upproren och öfriga
olyckor, i synnerhet koppepidemien 1707, hvilken
nedbragte folkmängden till omkr. 32,000, samt
befolkningens, af handelsmonopolet härflytande,
ständiga utarmning vållade ett försvagande af
folkanden, hvilket bland annat visade sig i
språkets, i synnerhet rätts- och affärsspråkets
tilltagande uppblandning med danska, dansk-tyska
och dansk-franska ord. Men under allt detta
uppväxte ett nytt släkte, som, å den ena
sidan på-verkadt af den allmän-europeiska
tidsströmning, som kallas "upplysningen",
å den andra sidan alltjämt starkare gripet
af fosterlandets tilltagande nöd, kände det
som sin hufvuduppgift att få islänningarna
frigjorda från handelsoket och uppfostrade till
att fullt tillgodogöra sig landets naturliga
näringskällor. Från århundradets midt trädde
dessa sträfvanden i förgrunden och gåfvo både
det praktisk-politiska och det litterära lifvet
dess prägel; dock gingo hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
