Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska litteraturen - Isländska litteraturen 1. Den fornisländska litteraturen - Isländska litteraturen II. Reformationstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
963
Isländska litteraturen
964
utgå, vare sig till nationell eller religiös
pånyttfödelse. Vilda, tungsinta drömmar
fyllde tidens nattdunkel med sina besynnerliga
skepnader. Af urgamla indoeuropeiska sagominnen,
af den från hedenhös ärfda folktron på älf er,
jättar, troll, spöken, trolldom o. s. v. samt
af kyrkans djäfvulstro alstrades, troligtvis
mest på 1400-talet, de viktigaste och mest
karakteristiska af de ofta vackra, men äfven
öfvervägande skräckfulla folksägner och sagor,
som, fortplantade och tillökta under de följande
årh., omsider upptecknats i våra dagar och ha
visat sig vara en af de märkligaste grupperna
i detta slags samgermanska folkdiktning. Under
det att berättandet af dylika historier och af
riddar-romaner trädde i stället för forntidens
historiska sagoförtäljande, sökte den aldrig
utdöende hågen för en i metriskt afseende
konstlad och på omskrif-ningar rik poesi sin
tillfredsställelse i rimurdiktning, det enda
slag af litterär produktion, som fortsattes
från den föregående tiden. Allteftersom folket
mödosamt reste sig, trots biskopsväldet och
det utländska öfverväldet, tillväxte denna
poesi i frodighet. Omkr. 1500 nämnas åter
många "skalder", bland dem särskildt en Sigurd
blinde på östlandet. Slutligen får Island vid
tidehvarfvets utgång en framstående lyriker
i biskop Jon Arason (f. 1484, d. 1550). Med
ej ringa snille och med sant kristlig känsla,
som i förvånande ringa mån rönt inflytande af
katolsk vidskepelse, behandlade han religiösa
ämnen, i synnerhet sådana, som höra till
passionshistorien, i fem stora dikter, en
i gammal drapaform, de öfriga i versmått
med slutrim, hälft sekvensartade, hälft
rimurartade. Dessutom var han en ovanligt
produktiv och fyndig tillfällighetsskald och
improvisatör.
II. Reformationstiden (till omkr. 1720). Den
näring, som katolska kyrkans siste förkämpe hade
gifvit folkets själfkänsla, i synnerhet just
genom sitt skaldskap, gjorde otvifvelaktigt
mycket till, att den lutherska läran en tid
bortåt kändes som en mot folkanden fientlig
makt. Därtill kom emellertid, att de första
försöken att uttrycka denna läras tankar
på modersmålet icke voro lyckade. Ännu
Oddur Gottskålksson (d. 1556) måste i
sina öfversättningar (af N. T., Luthers
katekes, Corvins postilla) kämpa hårdt mot
ett motsträfvigt språk; och när Marteinn
Einarsson ville öfversätta lutherska psalmer
(i "Psålmakver", 1555), dukade han alldeles
under: de ovanliga melodierna och rytmerna,
de många grofva danismerna och germanismerna
kunde allenast stöta ett isländskt öra. Först
då GuÖbrandur Thorlåksson hade fått sitt nya
tryckeri i Hölar upprättadt (1574) och genom
detta utvecklat stor verksamhet som författare
och utgifvare (intill 1624 utgingo från Hölar
85 skrifter, delvis mycket omfångsrika),
trängde den evangeliska andan igenom, och den
visade sig nu, liksom annanstädes i Norden,
mäktig att återväcka de andliga krafterna och
nyskapa litteraturen. Denna fick en alldeles
öfvervägande religiös riktning, som den behöll
till omkr. 1720. Men islänningarna kommo också
med i tidehvarfvets andra hufvud-strömning,
som var riktad på klassisk lärdom, och slutligen
anknytes en ny nationell bildning till de från
forntiden ärfda begynnelserna, i synnerhet till
studiet af den inhemska klassiska litteraturen,
hvari islänningarna blefvo de öfrige nordbornas
lärare,
liksom bysantinska lärda på sin tid hade lärt
italienarna grekiska.
1. Främst i den religiösa prosalitteraturen
står Guöbrands kyrkobibel (1584), i alla
afseenden ett värdigt motstycke till Gustaf
I:s och Kristian III:s. Den är grundstenen
för den nyisländska litteraturens byggnad,
och de senare bibelupplagorna äro blott
obetydligt ändrade editioner af den. Under 17
:e årh. var Island rikt på teologiska verk och
upp-byggelseskrifter. En stor del af dessa
utgjordes af öfversättningar från de bästa
tyska och danska författare; men stor var äfven
mängden af inhemska andaktsskrifter, i synnerhet
predikningar. Alla Islands predikanter och
uppbyggelseförfattare öfver-glänsas af biskop
Jon Thorkelsson Vidalin (f. 1666, d. 1720), som
står i jämnhöjd med ordets yppersta förkunnare
i Norden. - På liknande sätt utvecklar sig den
religiösa poesien, som är förvånansvärdt rik,
äfven om man bortser från den vida öfvervägande
massan otryckta dikter. Hålfdån Einarsson,
som i sin "Sciagraphia historise litterarise
Islandise" (1777) namngifver 80 författare till
andliga dikter efter reformationen, försäkrar,
att han har sett psalmer af hundratals
andra. Biskop Guöbrands "Psålmabök" (1589,
1617) innehåller ännu mest öfversättnmgar
och röjer trycket af de med melodierna gifna,
främmande formerna. Efter hand lär man att röra
sig friare i dessa, och folkliga egenheter få
insteg; äfven gamla versmått, såsom drottkväde
och hrynhenda, upptagas. I synnerhet yttra sig
smaken för episk framställning och kärleken
till rimurformen, i det att större eller
mindre stycken af den heliga skrift omskrifvas
till sådana romans-cykler, t. ex. af prästen
G u 5-mundur Erlendsson (d. 1668), äfvensom
historisk-exegetiska psalmer diktas," t. ex. af
Jon Thorsteinsson martyr (dödad af turkiska
sjöröfvare 1627), hvilken äfven intager ett
framstående rum bland de många bearbetarna af
Davids psalmer. Emellertid uppstodo oupphörligt
fritt diktade lyriska och didaktiska sånger,
i synnerhet många morgon- och afton- samt
veckodagspsalmer, äfvensom andra psalmer för
särskilda tider och tillfällen, till hvilka må
räknas de i sin art egendomliga psalmerna för
döende samt graf psalmer. Den af Hölarbiskopen
Gisli Thorlåksson på nytt utgifna kyrkopsalmboken
(1671) var redan icke på långt när i stånd att
rymma det förråd, som fanns att tillgå; likväl
växte det alltjämt, bl. a. genom att man satte
på vers andaktsskrifter (t. ex. Johann Gerhards
"Meditationes sacrgo", ja t. o. m. Luthers
katekes) samt genom öfversättningar, såsom
af Kingos "Sjungekor". Sin högsta utveckling
nådde den religiösa poesien med Spegels och
Kingos äldre samtida, Hallgrimur Pétursson
(f. 1614, d. 1674), bland hvilkens andliga
sånger samlingen "50 passiu-psälmar" än i dag
är islänningarnas käraste andaktsbok. - 2. Den
humanistisk-vetenskapliga bildningen åtnjöt,
under ogynnsamma villkor, en aktningsvärd
omvårdnad i de två latinskolorna, hvarjämte
det mer och mer blef sedvänja att låta unga män
studera utomlands, ej blott i Köpenhamn, utan
också emellanåt i Eostock eller Wittenberg. I
synnerhet främjades de lärda studierna af
biskop Brynjölfur S vein ss ön (f. 1605,
d. 1674). Island fick en icke obetydlig latinsk
prosalitteratur: framför alla voro Arngrimur
Jönsson Vidalfn (kallad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
