Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Islam, det arabiska namnet på muhammedanismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ismailiterna, som fått sitt namn efter en ättling
af Ali vid namn Isma`il ibn Dja`far,
ehuru den egentlige stiftaren af denna sekt var
Abdallah ibn Meimun. Under olika namn ha dessa
spelat en synnerligen viktig roll i det arabiska
kalifatets historia. Deras förnämsta trossats
var, att koranen bör tolkas allegoriskt och
att endast de af gudomlig ingifvelse vägledde,
successivt uppträdande imamerna af Alis släkt
ha nyckeln till dess rätta förstånd. Genom
sin teori, att den ofvannämnde Ismails son
Muhammed vore den siste imamen (se d. o.), efter
hvars bortgång imamerna skulle vara fördolda och
ersättas af missionärer, ända tills den af Gud
utlofvade mahdi ("den vägledde") uppenbarade sig,
kunde de proklamera hvem som helst bland Alis
ättlingar som mahdi, och då den af Gud utlofvade
mahdin identifierades både med gamla testamentets
Messias och nya testamentets Paraklet, vunno de
många anhängare äfven bland judar, kristna och
parser. En af dessa ismailitiska missionärer var
Karmat, hvars anhängare, de s. k. karmaterna,
hade sitt hufvudsäte i Bahrein. Därifrån
företogo de i slutet af 800-talet väldiga
plundringståg till Mesopotamien, Syrien, Arabien
och Egypten. Hufvudstaden Bagdad föll för en tid
i deras våld, själfva Mekka plundrades, och det
dröjde nära hundra år, innan deras vilda horder
underkufvades. En annan ismailitisk missionär
grundade fatimidernas dynasti (se d. o.),
och då den fatimidiske kalifen Mu`izz förlade
sitt välde till det nyanlagda Kairo, blef denna
stad den ismailitiska missionens förnämsta härd;
den regerande kalifen betraktades som mahdi
och erhöll efter Hakims tronbestigning 996
gudomlig dyrkan. Ännu i dag fortlefver tron på
Hakims gudom bland druserna (se d. o.). Under
den följande tidens strider splittrades äfven
ismailiternas samfund, men gaf i sin tur upphof
åt en ny sekt, de s. k. assassinerna (se d. o.,
där emellertid deras arabiska namn oriktigt
uppgifves vara hasjisjin i st. f. <i>haššašijin). I
sina läror skiljer sig denna föga från de båda
ännu fortbestående sekterna mutawile
och nusairier i norra Syrien. – Äfven hos
charidjiterna ("separatister", af charadja,
"utgå") var det politiska intresset hufvudsaken,
men i motsats till schiiterna bestodo de
till största delen af arabiska element. Denna
fanatiska sekt representerade en mera demokratisk
riktning och ansåg det för en helig plikt
att uppträda mot hvarje kalif, som icke fullt
motsvarade deras stränga fordringar på fromhet
och laglydnad. Af detta skäl ogillade de äfven
Alis anspråk på kalifatet, emedan de ansågo,
att han kämpade för sin egen maktställning och
icke för gudomlig rätt. Något fast organiseradt
parti bildade de aldrig, utan uppträdde än här,
än där, ofto nog i de mest aflägsna provinserna,
och beredde de omajjadiske kaliferna många
svårigheter. I Afrika finnas ännu i våra dagar
några kvarlefvor af charidjiterna, hvilka
dock för länge sedan förlorat hvarje spår af
politisk betydelse och i stället utmärka sig
genom vissa egendomliga religiösa åsikter. –
Murdjiterna (namnet förklaras olika) uppträdde
under senare hälften af 600-talet och riktade
sig hufvudsakligen mot den oblidkeliga hårdhet,
som till följd af koranens straffhotelser i
förening med den deterministiska grundåskådningen
blef allt mera utmärkande för islam. Deras
förnämsta trossats var, att Gud erkänner människans goda
gärningar och att sinnesförfattningen
och den inre öfvertygelsen är viktigare än
den yttre verkligheten. För öfrigt kom det
aldrig till någon öppen brytning mellan denna
sekt och de ortodoxe. – Murdjiterna kunna
betraktas som föregångare till en sekt af
vida större betydelse, nämligen mu`taziliterna
("dissidenter", af `azala, "afskilja"). Dessa
äro islams rationalister, som försökt förmedla
den sunnitiska trosläran med förnuftets
kraf. Ursprungligen kallades de kadariter, emedan
de tillerkände människan, kadar, fri vilja, men
efter Wasil ibn Ata`s (d. 748) uppträdande
erhöllo de namnet mutaziliter. Denne kan
betraktas som sektens egentlige stiftare. Wasils
opposition var riktad hufvudsakligen mot den
ortodoxa uppfattningen af Gud som en med blindt
godtycke härskande österländsk despot. Tillika
förkastade han den traditionella åsikten, att
Guds olika egenskaper bestå af evighet, emedan
han befarade, att antagandet af en mångfald eviga
egenskaper skulle kunna leda till polyteism. De
senare mutaziliterna åter sökte komma ifrån
saken antingen genom att förklara, att hvarje
egenskap hos Gud tillika utgör hans hela väsen,
eller genom att förneka egenskapernas realitet
och fatta dem blott som olika uppenbarelseformer
(modi) af Guds verksamhet. Vidare uppträdde
Wasil mot den absoluta predestinationsläran
och lärde, att människan själf är fullständigt
herre öfver sina handlingar och därför också
i fullt mått ansvarig för dem, och slutligen
förkastade mutaziliterna de ortodoxes åsikt,
att koranen som Guds rena ord icke är skapad,
utan funnits till af evighet i likhet med
skaparen själf. Dessa frisinnade idéer spredo
sig raskt i bildade kretsar och vunno genklang
äfven vid det abbasidiska hofvet; 827 utfärdade
kalifen Mamun en förordning, hvarigenom den
mutazilitiska åsikten om koranen förklarades
för den enda riktiga och denna riktning
formligen upphöjdes till statsreligion, men
på den stora massan utöfvade de nya idéerna
ringa inflytande, och efter föga mer än ett par
årtionden gick den blinda bokstafstron segrande
ur striden. Ehuru mutaziliterna sålunda måste
gifva vika för ortodoxien, egde de dock bestånd
som en vetenskaplig skola, hvilken slutligen gaf
upphof till en förmedlingsteologi, som i främsta
rummet representeras af Asch`ari. Denne
lefde under förra hälften af 900-talet och är den
egentlige skaparen af den ortodoxa muhammedanska
dogmatiken. Sedan hans tid erkännes allmänt i
fråga om de ofvannämnda tvistepunkterna, att
förmågan att handla gifves af Gud, vare sig det
gäller godt eller ondt, under det sträfvandet
och beslutet tillhöra människan, hvarigenom
viljandet således blir människans och utförandet
Guds verk, att koranen är evig och oskapad och
att Guds egenskaper äro verkliga, ehuru af annan
art än motsvarande egenskaper hos människan. När
koranen tillägger Gud sådana bestämningar som
anlete, hand, vrede, välbehag o. s. v., måste man
alltså taga för gifvet, att sådana bestämningar
tillkomma Gud, utan att söka utreda, huru detta
kan vara möjligt. – Bland mera märkliga rörelser
inom islam märkes äfven den mystisk-teosofiska
riktning, som är känd under namnet sufism. Ordet
sufi betyder eg. "klädd i yllemantel" (af suf,
"ylle") och blef sedan den vanliga benämningen
på en klass af botgörare, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
