Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Islam, det arabiska namnet på muhammedanismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underkasta sig den besvärliga vallfärden till
profetens födelsestad, ehuru hvarje muhammedan
egentligen är skyldig att åtminstone en gång i
sitt lif uppfylla denna betungande plikt. För
öfrigt innehåller koranen åtskilliga från
judarna lånade spisstadgar och ett absolut
förbud mot vindrickning. Omskärelsen var allmänt
bruklig i Arabien redan under den hedniska
tiden och bibehölls af islam. Den muhammedanska
äktenskapslagstiftningen betecknar visserligen
ett betydande framsteg i förhållande till den
otyglade friheten under den hedniska tiden, men
har dock genom sanktionerandet af polygamien
utöfvat ett mycket skadligt inflytande. Utom sina
fyra lagliga hustrur eger muhammedanen rätt att
ingå förbindelse med så många slafvinnor han
vill. Den muhammedanska kulten är synnerligen
enkel. Fredagen är veckans heligaste dag och
firas med gudstjänst i moskéerna (se Chatib
och Imam), men har icke karaktären af
allmän hvilodag. Årliga högtider äro de båda
bairamsfesterna (se Bairam), arab. `id el-adha
("offerfesten") eller el-`id el-kebir ("den
stora festen") den 10 Du-l-hiddja och `id el-fitr
("fasteafslutningsfesten") eller el-`id es-sagir
("den lilla festen") den 1 Schauwal omedelbart
efter fastemånaden Ramadans utgång.
Genom Muhammeds död inträdde islam i ett nytt
stadium. Under hans närmaste efterträdare, de
fyra "legitima" kaliferna, utbreddes den nya
läran allt mera, och under den omajjadiska
dynastien (661–750) uppnådde islam sin
högsta blomstring. I samma mån som de yttre
förhållandena förändrades, visade sig emellertid
koranen alltmer otillräcklig för sin uppgift att
tjäna som rättesnöre för alla de teologiska,
rituella, juridiska och praktiska spörsmål,
som kunna förekomma i det offentliga eller
enskilda lifvet. För den konservative araben,
som i alla tider hyst den största vördnad för
det fäderneärfdas auktoritet, var det alldeles
naturligt att i tvifvelaktiga fall rätta sig
efter hvad som varit brukligt under islams äldsta
tid, och i främsta rummet blefvo den arabiske
religionsstiftarens egna ord och handlingar,
sådana de af hans fromme följeslagare räddats
från glömska, det bestämmande. Dessa traditioner,
hadith, hvilka man omsorgsfullt sökte bevara
oförfalskade och rena från främmande tillsatser,
blefvo af den allra största betydelse för
islams vidare utveckling, och småningom började
man uppteckna dem i skrift och på dem grunda
särskilda lagbud. Sammanfattningen af de på
traditionen grundade lagbuden kallas sunna,
"norm". Det visade sig emellertid snart nog,
att dessa traditionssamlingar, som med tiden
svällde ut till ett oerhördt omfång, innehöllo
många förfalskade tillsatser, och det blef
därför nödvändigt att kritiskt sofra det rika
materialet. Så uppstodo på 800-talet sex dylika
samlingar, som allmänt erkännas som "kanoniska",
ehuru det säger sig själft, att den kritiska
metod, som användes, icke motsvarar några större
anspråk på vetenskaplighet i modern mening. De
berömdaste af dessa digra kompilationer äro de
båda samlingar, som under namnet sahih ("äkta",
d. ä. "äkta traditioner") föranstaltades af
Buchari (d. 870) och Muslim (d. 874) och sedan
flitigt kommenterades af yngre muhammedanska
lärde (det förra arbetet ofta utg., t. ex. i
Kairo 1887, det senare i Calcutta 1849). Inom
den sunnitiska muhammedanismen har
man f. ö. att skilja mellan fyra ortodoxa
ritusformer, hvilka stiftats af de
s. k. fyra stora imamerna Abu Hanifa, Malik
ibn Anas, Schafi`i och Ahmed ibn Hanbal (se
Imam). Sunniterna, såsom de muhammedaner kallas,
hvilka tillerkänna sunna lika stor auktoritet
som koranen, representera den muhammedanska
ortodoxien och utgöra det stora flertalet af
islams bekännare. Till dem hör den muhammedanska
befolkningen i Turkiet, Arabien, Turkestan,
Afganistan, Indien och östra Asien samt Egypten
och hela norra Afrika. Den sunnitiska ortodoxiens
slutliga seger öfver de friare riktningarna inom
islam blef ock med tiden en af de viktigaste
orsakerna till den muhammedanska kulturens
förstelning. Som en ytterligare faktor i
den islamitiska lärobyggnadens utveckling må
slutligen nämnas idjma` ("öfverensstämmelse",
consensus ecclesiæ), den allmänt erkända
praxis i fråga om tolkningen af koranen och
sunna. De grundvalar, på hvilka den muhammedanska
dogmatiken ytterst hvilar, äro således koranen,
sunna och idjma`. De abbasidiske kaliferna
(750–1258) intogo i religiöst afseende en
helt annan ställning än deras föregångare
omajjaderna. Genom kalifatets förflyttning
till Bagdad ökades det persiska inflytandet,
och en af de närmaste följderna häraf blef en
fanatism mot olika tänkande, som förut varit
alldeles okänd. Tillika började kaliferna
inblanda sig i de dogmatiska tvisterna, och
religiösa stridigheter stodo på dagordningen
vid det islamitiska hofvet i Bagdad. Genom
studiet af den grekiska filosofien, som af
abbasiderna ifrigt protegerades, tillkom mö
nya synpunkter för bedömande af de teologiska
frågorna, och samtidigt utvecklades inom de
olika skolorna en rent juridisk metod med stor
benägenhet för dialektiska spetsfundigheter, som
icke var fördelaktig för det religiösa lifvets
utveckling. Under denna period antog islam i
allt väsentligt den form, som ännu är bestående.
De viktigaste muhammedanska sekterna i äldre
tid voro schiiter, charidjiter, murdjiter
och mu`taziliter. Schiiterna (af schi`a,
"parti", "sekt", således "sekterister")
voro ursprungligen ett politiskt parti, som
betraktade Muhammeds måg Ali, den fjärde kalifen,
som den rättmätige arftagaren till kalifatet,
emedan han af profeten själf utsetts därtill,
och följaktligen uppfattade Alis tre företrädare
som usurpatorer. Detta parti, som erhöll namnet
"schiiter" af sina motståndare sunniterna,
uppstod ganska snart efter Muhammeds död och
anstiftade sedermera ständiga uppror mot de
härskande omajjaderna. Sitt förnämsta stöd
hade de bland den ariska befolkningen i de
östliga provinserna. Under tidernas lopp uppstod
mellan de båda stridande partierna en väsentlig
skillnad äfven med afseende på vissa bland de
viktigaste troslärorna inom den muhammedanska
religionen, och år 1502 upphöjdes schiismen
till statsreligion i Persien. Schiiterna
erkänna endast koranens bud, men icke sunna,
betrakta den persiske schahen icke som profetens
ställföreträdare, utan endast som den schiitiska
religionens högste beskyddare och tillerkänna
icke heller den turkiske sultanen något andligt
öfverherrskap öfver islam såsom kalifernas
efterföljare. Bland schiiterna i Persien, där den
sunnitiska islam och den abbasidiska dynastien
voro lika hatade, uppstod under senare hälften
af 700-talet en ny sekt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
