Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inula L., bot. (växt Ålandsrot) - Inulin l. Alantstärkelse, kem. - Inunktion. Se Smörjkur - In usu, lat., i bruk - Inuus ecuadatus, Magoten, Berbiska l. Vanliga apan, zool. - inv., förkortning för lat. invenit - Invagination l. Intussusceotion, med., tarminvagination - Invalid, i allmänhet svag, bräcklig - Invalid, (Invalidhotellet i Paris)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
813
Inulin-Invalid
814
Inula Helenium. Växtens
öfre del och ett stycke af
rotstocken.
artad brottyta, å hvilken finnas strödda
glänsande s. k. "hartspunkter" (oljerum). Smaken
är egen, bittert kryddartad, och lukten
egendomlig, något erinrande om kamfer. I roten
finnas l-2 proc. a l a n t o l j a, innehållande
h e l e n i n (ålands-cller alantkamfer),
samt i betydligare mängd det kolhydrat, som
efter denna växt benämnes i n u l i n (se
d. o.). Alantol-cigarretter, som användas mot
heshet, bestå af nikotinsvag tobak ge-nomdränkt
af tinktur och destillat af ålandsrot. I Sverige
finnas 2 arter vilda, af hvilka L sali-cina L.,
en 25-70 cm. hög, flerårig ört med smala, styfva,
vanligen utböjda blad, förekommer mindre allmänt
på skogsängar upp till Gästrikland. Jfr P u l
i c a-r i a. O. T. S. (G. L-m.)
Inulin 1. A länt-stärkelse, kem., ett i
ålandsrot (se Inula), cikoria, jordärtskockor,
ZÄHa-knölar och en mängd andra upplagsorgan af
kompositéer rikligt förekommande, gummiliknande
kolhydrat. Inulin bildar ett hvitt pulver, som
är föga lösligt i kallt vatten, men lättlösligt
i varmt vatten utan klisterbildning; det smakar
ej sött. I växtceller upplöst inulin af skilj er
sig i sfärokristallcr, om växtdelarna inläggas
i stark alkohol. Af jod färgas det till skillnad
från stärkelse endast gult. Inulinets lösning är
vänstervridande. Genom inverkan af utspädda syror
spjälkas inulin till uteslutande fruktsocker.
H. E.
Inunktiön (lat. inu’nctio, insmörjning). Se Sm
ö r j ku r.
In USU, lat., i bruk, bruklig, vanlig. - In usum
dclphini, lat. Se D e l p h i n u s.
1’nuus ecaudätus (1. Ma’cacus ecaudätus),
Ma-goten, Berbiska 1. Vanliga apan, zool.,
hör till hundaporna bland smalnäsiga apor
och ordningen Primates bland däggdjuren. Den
är kraftigt byggd och långbent, med tämligen
rik, på undre sidan glesare hårbeklädnad och
tjockt kindskägg; saknar yttre svans. Det
skrynkliga ansiktet, öronen och händerna äro
köttfärgade, sittvalkarna blekröda, pälsen
rödaktigt olivfärgad (hos äldre djur svartaktig),
undre kroppsdelarna ljusare, mera grågula eller
hvit-aktiga. Kroppslängden stiger till 75.cm. Den
är hemma i norra Afrikas västra del samt vid
Gibraltar; där lefver den i stora sällskap
under anförande af gamla hannar. Den vistas i
bergstrakter, men kan äfven klättra i träd; den
är mycket klok, listig, behändig och stark samt
kan försvara sig bra med sina tänder. Magoten
är den enda apa, som ännu finnes vild i Europa;
men huruvida den bör betraktas som en inföding i
vår världsdel eller blifvit ditförd af människan,
är ej afgjordt. Den var känd redan af de gamle
grekerna, och dess anatomi beskrefs af Galenos.
De vid Gibraltar befintliga individerna hålla
sig i lä bakom klipporna, äro mycket lifliga
och välja till sin bostad branta klippväggar
med många hål och grottor. Någon svårighet att
finna föda tyckas de
ej ha, ty de äro alltid vid godt hull. Oaktadt
de skyddas omsorgsfullt, hade de för några
år sedan nedgått till ett fåtal. Sedermera
ha flera individer införts från Afrika,
och på senare tider har deras antal ökats.
C. R. S. (L-e.)
inv., på gravyrer (efter konstnärens namn)
förkortning för lat. invénit, (N. N.) har
uppfunnit det, kompositionen (originalmålningen
o. s. v.) är af N. N.
Invaginatiön (af lat. in, i, och vagma, slida)
1. Intussusception, med., tarminvagination,
tarminstjälpning. Se Förstoppning och 11 e u s.
Invalid (af lat. invaflidus, kraftlös, svag),
i allmänhet svag, bräcklig (mest till följd af
yttre skada); krigsman eller f. d. krigsman, som
till följd af ålder eller skada, som han ådragit
sig under tjänste-utöfning, blifvit oförmögen
till krigstjänst. Redan greker och romare drogo
försorg om sina under krig skadade krigsmän. Så
gjorde man äfven i Frankrike, England och Spanien
redan under den senare medeltiden: invaliderna
intogos i kloster och utgjorde där en särskild
klass af invånarna. Under 1600-talet började man
i flera länder anlägga storartade invalidhus,
i hvilka gamla och skadade krigsmän erhöllo god
vård. Den förnämsta inrättning af sådant slag var
Hotel des invalides (Invalidhotellet) i Paris,
hvilket upprättades af Ludvig XIV, fullbordades
1675 och tillökades af Napoleon I. Det rymde
ända till 5,000 invalider, men upplöstes 1903,
då de få kvarvarande utackorderades. I den stora
byggnaden äro nu inrymda artilleri-museum,
historiskt krigsmuseum och staden Paris’
militärstyrelse. Hotellets kyrka, Invaliddomen
(se fig.), ett mästerverk af J. H. Mansard
(se vidare d. o.), prydes af en mängd fanor,
eröfrade under Napoleon I:s krig, och innehåller
i en särskild afdelning en vacker krypta, som
innesluter nämnde kejsares lik. Stora invalidhus
finnas äfven i andra länder, särskildt ett för
Preussen, i Berlin. - I samma mån tjänstetiden
minskats, har antalet invalider nedgått. Då
därtill kommer, att största delen af dem utgöres
endast af i krig skadade* personer, hvilka
merendels föredraga att lefva för sig själfva
på sitt årliga underhåll, stå invalidhusen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
