Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Instruktionstrupp. Se Undervisningstrupp - Instruktionsunderofficer. Se Instruktionsofficer - Instruktiv. Se Instruera - Instruktivus, språkv. Se Kasus - Instruktris. Se Instruera - Instruktör. Se Instruera - Instrument, verktyg - Instrument 1. Mus., tonverktyg - Instrument 2. Jur., skriftlig handling - Instrumental - Instrumentalförlossning, obstetr. - Instrumentalis. Se Kasus - Instrumentalmusik - Instrumentation l. Instrumentering, mus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Instruktionstrupp. Se Undervisningstrupp.
Instruktionsunderofficer. Se Instruktionsofficer.
Instruktiv. Se Instruera.
Instruktivus, språkv., kasus i finska nominas
deklination. Se Kasus.
Instruktris. Se Instruera.
Instruktör. Se Instruera.
Instrument (lat. instrumentum, eg. något
som man är utrustad med), verktyg, redskap
(i synnerhet dels sådana, som äro afsedda
för tonkonstens utöfning, dels sådana,
som använda? vid vetenskapliga iakttagelser,
såsom astronomiska, fysikaliska, kirurgiska
instrument). Se vidare Apparat. - 1. Mus.,
tonverktyg. Musikinstrumenten äro af tre slag:
sträng-, blås- och slaginstrument.
Stränginstrumenten äro antingen stråkinstrument,
hvilka gnidas med stråke (giga, violin,
violoncell, kontrabas, nyckelharpa), eller
knäppinstrument, hvilka knäppas eller anslås
antingen med fingrarna (harpa, luta, gitarr)
eller med plektrum (lyra, kithara, cittra,
mandolin, hackbräde) eller medelst klaviatur
(klaver, klavecin, pianoforte) samt de medelst
mekanik spelade af arterna af detta senare
(t. ex. pianola). Blåsinstrumenten indelas
i träinstrument (flöjt, oboe, klarinett,
fagott och deras äldre stamförvanter) och
bleck- l. mässingsinstrument (horn, trumpet,
o. s. v.). En annan indelning, efter ljudets
alstringssätt, är i labialpipor och tungpipor,
hvilka båda förenas i orgeln (afarter af orgel:
harmonium samt de rent mekaniska, således ej
egentligen musikaliska instrumenten: positiv,
orkestrion). <sp>Slaginstrumenten</spØ> äro antingen stämda
i vissa toner (puka, klockspel) eller blott
rytmiska af obestämd tonhöjd (trumma, tamburin,
bäcken, triangel, kastanjetter m. m.). Till
musikinstrumenten kan knappast räknas
eolsharpan, ej heller återgifningsapparaten
grammofon; däremot må nämnas, bland mera
efemära uppfinningar af olika slag: eufon,
harmonika, stråkpiano m. fl. Instrument
för akustiska undersökningar äro: monokord,
stämgaffel, siren. Se vidare artiklar om de olika
musikinstrumenten, med afbildningar. - 2. Jur.,
skriftlig handling angående vissa åtgärder, som
äro af rättslig betydelse, såsom bouppteckningar,
arfskiften, syner m. m. 1. A. L.*
2. I. Afz.
Instrumental, som utföres af musikinstrument,
utan medverkan af sångröster (motsats: vokal);
som tjänar till eller verkar som redskap.
Instrumentalförlossning, obstetr., med konst
afslutad förlossning, hvarvid instrument,
t. ex. förlossningstång (se d. o.), kommit
till användning. Sådan förlossning får i vårt
land under särskildt trängande omständigheter
(lifsfara för moder eller foster), då läkare
ej hinner komma tillstädes, utföras äfven af
barnmorska (se d. o.). Bvn.
Instrumentalis (lat.; af instrumentum,
verktyg). Se Kasus.
Instrumentalmusik kallas, i motsats till
vokalmusik, den musik, som utföres endast med
instrument. Huruvida den rena eller den
ledsagande instrumentalmusiken är den äldre, kan
ej afgöras. Hos grekerna finna vi soloflöjtspelet
redan omkr. 585 f. Kr. så utveckladt, att Sakadas
fordrade dess likställighet med öfriga konster
vid de pytiska spelen, och äfven själfständigt
kitharaspel skall omkr. 554 ha kommit till heders
genom Agelaos från Tegea. De gamles ledsagande musik var
kanske ett medspelande i unison eller
oktav. Bleckinstrumenten användes ända
till långt in i medeltiden icke för egentlig
konstmusik, utan blott vid offer, krigssignaler
m. m. Först i "mysterierna" samt vid de furstliga
förmälningarna under medeltiden bildade sig en
flerstämmig instrumental konstmusik. En ny fas
börjar med stråkinstrumentens uppträdande. Af
trubadurer och kringresande spelmän nyttjades
fiolen i sina olika utvecklingsformer (fiddel,
giga), och i början af 16:e årh. finna vi
ett stort antal olika stråkinstrument i flera
storlekar, till sångstämmornas förstärkning
eller ersättning vid utförandet af de store
kontrapunktisternas invecklade vokalsatser. De
äldsta enkom för flera instrument skrifna
tonstycken voro danser. Den instrumentalsatsen
utmärkande rörligheten uppkom först i 16:e
årh. genom solospelet på klaver och luta;
i ersättning för de uthållna tonerna, som
med dessa instrument ej kunde framkallas,
anbragte man "kolorering", figurverk, som
senare öfverflyttades på orgel och andra
instrument. Denna orgelsats, uppkommen genom
fri, utsirad efterbildning af vokalformerna,
utvecklade sig vidare och kulminerade i Bachs
orgel- och klaverfugor. En andra utgångspunkt
har den moderna instrumentalmusiken i solosångens
ledsagning i de första musikdramatiska försöken
omkr. 1600, i början endast bestående af en
besiffrad bas; såsom inledning spelades en
madrigal, och mellanspelen utgjordes blott af
några ackord. Ur denna ringa början uppkom
dock en rik blomstring, i synnerhet sedan
violinen, fullkomnad genom berömda fabrikanter,
uppsvingat sig till härskande och melodiförande
instrument. Såsom former af den rena, absoluta
instrumentalmusiken uppstodo utom de nämnda
redan i 17 :e årh. uvertyren (it. sinfonia),
sviten (en sammanställning af danser) och
slutligen sonaten (hvars första sats, lånad från
uvertyren, utvecklade sig till hvad man numera
kallar sonatform). Hufvudmännen för utvecklingen
äro D. Scarlatti, Kuhnau, Couperin, Seb. och
Em. Bach, Stamitz, Haydn, Mozart och Beethoven,
med hvilken sistnämnde instrumentalmusiken i
de stora cykliska kompositionsarterna (sonat,
kvartett, symfoni) kulminerar. Efter Beethoven
har den ej egentligen frambragt någon ny
form, men väl modifierat de gifna genom en
allt starkare subjektivitet samt äfven på
sitt eget gebit öfverflyttat en egentligen
ledsagningsmusiken tillhörig, med klangfärger
målande karakteristik ("programmusik"
l. illustrationsmusik: främst Berlioz,
Liszt, R. Strauss). A. L.*
Instrumentation
l. Instrumentering (se Instrument), mus.,
ett tonstyckes sättande för ett antal olika
instrument l. dess nedskrifvande i partitur,
vare sig det är ett på förhand gifvet stycke,
såsom en Beethovens sonat, som omklädes
t. ex. i orkesterdräkt, eller det är en
originalkomposition, som skrifves för flera
instrument. I senare fallet bör den musikaliska
idén redan vid konceptionen tänkas i och för det
tillämnade materialet, eljest får orkesterverket
ingen fullt orkestral karaktär, stråkkvartetten
ingen sann stråknatur o. s. v., hvadan det
ock i allmänhet kan sägas vara ett oting,
att en person instrumenterar en annans idéer
(n. b. när det icke är oundvikligt, hvilket det
dock är vid öfverflyttning af ett äldre verk
till moderna instrument, vid arrangemang för
smärre eller specialorkestrar m. m.). I och med
instrumentationen blir det musikaliska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
