Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Insjö l. Sjö, en vattensamling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördjupningsbäckena kunna ha uppstått på olika
sätt. Antingen äro de bildade genom 1) erosion
(erosionsbäcken), såsom många sjöar i gamla
nedisningsområden, 2) vulkaniska inverkningar,
såsom genom jordytans instörtande (vulkaniska
instörtningsbäcken) eller genom vulkaniska
explosioner (explosionsbäcken), eller slutligen
genom 3) rörelser i jordskorpan, vare sig genom
dess sjunkande eller genom dess veckningar
(grafsänkor, t. ex. Vätterns bäcken,
veckningsbäcken). – Med reliktsjöar förstås sjöar,
som fordom utgjort en del af hafvet, men genom
landets höjning afskurits därifrån, ehuru de ännu
ha en med hafvet besläktad fauna (reliktfauna).
Arealen af alla jordens sjöar beräknar Penck
till 2,5 mill. kvkm., alltså blott 1,8 proc. af
hela landarealen. Störst är Kaspiska hafvet
med 438,690 kvkm., således nästan så stort
som hela Sverige. Närmast kommer Öfre sjön i
Nord-Amerika (80,800 kvkm.); därpå följa fyra
sjöar med omkr. 68,000–62,000 kvkm. hvardera
(Victoria-Nyansa, Aral-, Michigan- och
Huronsjöarna), därefter Tanganika (35,130
kvkm.), Baikal (34,180 kvkm.), Tsad (27,000
kvkm.) o. s. v. Europas största insjö är Ladoga
(18,129 kvkm.), Sveriges är Vänern (5,568
kvkm.). Många sjöar ha så växlande vattenstånd,
att arealen blir mycket olika vid olika årstider,
t. ex. Tsad, Lake Eyre m. fl. Såvidt kändt är,
ha endast två sjöar ett högsta djup på öfver
1,000 m., nämligen Baikalsjön, där man nu funnit
ett djup på 1,688 m., och Kaspiska hafvet (1,098
m.). Af alpsjöarna är Comosjön djupast (414 m.),
af de svenska Hornavan (221 m.). Många sjöars
botten ligger lägre än hafsytan, ehuru deras
yta ligger högt öfver den. Sådana bäcken kallas
kryptodepressioner. I Europa finnas 61 sådana
(bl. a. Vättern, Mjösen). Om däremot äfven sjöns
yta ligger lägre än hafsytan, kallas bäckenet
en depression. (Naturligtvis kan äfven jordytan
vara en depression, t. ex. nära hälften af
Nederländerna.) Den vidsträcktaste depressionen
på jorden är den, som i sin djupaste del är täckt
af Kaspiska hafvet, hvars yta ligger 26 m. under
hafsytan; den djupaste depressionen är El-Ghor, i
hvars södra del Döda hafvet ligger, med sin yta
394 m. under hafvet. Den djupaste insänkningen
i fastlandet är Baikal (1,219 m.). Närmast följa
Kaspiska hafvet (1,157 m.), Döda hafvet (793
m.) och de två norska sjöarna Hornindalsvand
(430 m.) n. om Nordfjord och Salsvand (432
m.) nära Foldenfjord, allt under hafsytan.
Kikast på sjöar äro gamla nedisningsområden. Inom
det nordeuropeiska nedisningsområdet upptaga de
161,000 kvkm. eller 4 proc. af landet. Allra
talrikast äro de i Finland (omkr. 10 proc. af
ytan), därnäst kommer den skandinaviska
halfön. Men äfven i norra Tyskland äro de
talrika; ensamt i Mecklenburg finnas öfver
650. Ett annat, än väldigare sjöområde är
Canada och norra delen af Förenta staterna;
i Minnesota stiger sjöarnas antal till öfver
10,000. Huruledes inlandsisen dels genom sina
morän bildningar, dels genom sin eroderande
verksamhet orsakat dessa sjöbildningar är
förr nämndt.
Sjöar med aflopp ha sött vatten, medan
afloppslösa sjöar ha salt. Afloppet kan
understundom vara underjordiskt, såsom hos Lac
de Joux i Jura;
det kan vara permanent eller blott periodiskt,
såsom hos Tanganika. Där aflopp ej finnes, afgår
vattnet genom afdunstning, hvarvid dess salter
stanna kvar och med tiden göra sjöns vatten
salt. Dock finnas några undantag från denna
regel: Tsad, Balkasj, Lop-nor ha sött vatten,
ehuru de äro afloppslösa. Sannolikt beror detta,
såsom uppenbarligen i fråga om Lop-nor, på
sjöns ungdom eller därpå, att den först sent
förlorat sitt aflopp, såsom Tsad, som förr
hade ett aflopp i Bahr el-gasal. Tsad håller
f. n. på att öfvergå till saltsjö. Salthalten
växlar icke blott i olika sjöar, utan i skilda
delar af samma sjö. Kaspiska hafvets salthalt är
14 pro mille, men i dess grunda vik Kara Bugas
är den 170 pro mille. I Döda hafvet stiger
salthalten till 278 pro mille, i Eltonsjön
till 270,6 och i Güsgundag vid Lilla Ararat,
jordens saltaste sjö, till 368 pro mille. Med
hänsyn till salternas art skiljer man mellan
egentliga saltsjöar, som äro de talrikaste,
natron- och boraxsjöar.
Sjöar kunna försvinna af flera
anledningar. Därigenom att afloppsfloden
gräfver sig djupare ned, kan sjön till sist
alldeles aftappas; på detta sätt har en mängd
alpsjöar försvunnit. Sjöar i torra områden,
där afdunstningen öfverstiger nederbörden, äro
också till spillo gifna. I Turkestan och västra
Sibirien ha i historisk tid stora förändringar
inträffat af denna anledning. Å andra sidan kan
under en följd af våta år sjöns yta åter stiga
eller ett uttorkadt bäcken åter fyllas. Medföra
en sjös tillflöden en myckenhet slam, som
aflagrar sig i sjön, kan detta förorsaka dennas
undergång. Breda alluvialslätter ligga nu vid de
öfre ändarna af flera alpsjöar, hvilkas vatten
förr betäckt dessa områden. "Sjöar", säger
Davis, "böra betraktas endast som öfvergående
skapelser i det flodsystems långa lif, som de
tillhöra. Floderna kunna fortfara länge, sedan
sjön försvunnit".
I insjöar af alla storlekar förekommer det
understundom, att vattnet utan synbar orsak
stiger vid stränderna. Detta fenomen beror
därpå, att lufttrycket undergår någon plötslig
förändring. Det kallas efter ett vid Genèvesjön
användt namn seiches (se d. o.). Den våldsammaste
kända seiche i nämnda sjö inträffade 3 okt. 1841
i Genève, då vattnet steg 1,83 m. öfver den
vanliga höjden.
Då sjöarna mottaga sin värme från luften,
måste deras temperatur stiga under sommaren
och på dagen, men sjunka under vintern och på
natten. Solens direkta inflytande når dock blott
till de öfversta vattenlagren (i sept. till
12 m. i alpsjöarna); det är genom vertikal
cirkulation, som värmen föres ned till de djupare
lagren. Då ytvattnet afsvalnar, blir det tätare,
tyngre och sjunker, till dess det nått ett
skikt af samma täthet och temperatur. Varmare
djupvatten pressas då upp till ytan, svalna där
och sjunka igen, till dess den störda jämvikten
återställts. Men då sötvatten når sin största
täthet och tyngd vid + 4°, så kan nyssnämnda
cirkulation ej ega rum längre än till dess
hela vattenmassan fått denna temperatur. Detta
gradtal är därför det normala i de djupare
insjöarna. Då under vintern de öfre vattenlagren
bli kallare, kunna de följaktligen icke sjunka,
och temperaturen i de djupare delarna faller
icke under + 4°. Isbildningen försiggår därför
på ytan, men kan aldrig tränga ned till bottnen
af djupare sjöar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
