Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Insektätande växter, Insektivorer, Karnivora växter - Insektätarna, Insectivora, zool. - Insel, Die, månadstidskrift - Inselverlag - Inseparabel, oskiljaktig - Inserat, notis - Insessores, zool. Se Sittfåglar - Insidiös, försåtlig - Insifvad, om granit - Insignier, utmärkelsetecken - Insignifikant, fr., oansenlig - Insignore cum laude (l. Cum insignore laude) approbatur, lat. Se Betyg - Insinuera, antyda - Insipid, smaklös - Insistera, enträget yrka - In situ, lat., på stället - Insjö l. Sjö, en vattensamling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känner numera genom Darwins och andras
undersökningar rätt många "insektätande"
växter. Dessa växter höra alla till familjerna
Cephalotaceæ, Droseraceæ, Nepenthaceæ,
Sarraceniaceæ och Utriculariaceæ. Smådjuren
fångas på olika sätt. Bladen af Drosera och
Pinguicula äro besatta med slemafsöndrande
glandelhår, på hvilka djuren fastna, hvarefter
bladen långsamt omsluta dem; äfven Drosophyllum
har liknande fånghår, men dess blad sluta sig
ej. Bladen af Dionæa och Aldrovandia, som sakna
dylika hår, sluta sig plötsligt vid beröring af
insidan. De öfriga insektätande växternas blad
äro försedda med håligheter, i hvilka djuren
fångas. Hos Cephalotus follicularis Lab., som
växer i kärr i Väst-Australien, äro de nedersta,
rosettställda bladen omdanade till krukliknande
bildningar med en kant af inåt böjda hakar och
täckta af ett halföppet lock; i bladkrukorna
finnes en vätska, i hvilken djuren upplösas. Hos
Nepenthes, Darlingtonia och Sarracenia, som ha
blad af liknande byggnad, finnes afsöndring af
honung, som lockar insekterna till bladen. Bladen
af Utricularia äro besatta med blåsor, hvilkas
öppning är täckt med en klaff, som vid ett svagt
tryck öppnar sig inåt, men sedan trycket upphört
åter tillsluter blåsan. Fermentet, som upplöser
de fångade djuren, afsöndras hos de insektätande
växterna af glandelhår, s. k. digestionshår;
i dessa :. cellinnehåll försiggå egendomliga
förändringar, s. k. aggregation. Litt.:
Ch. Darwin, "Insectivorous plants" (1875), och
K. Göbel, "Pflanzenbiologische schilderungen",
II (1893). Se vidare Aldrovandia, Dionæa,
Drosera, Nepenthes, Pinguicula, Sarraceniaceæ
och Utricularia.
Insektätarna, Insectivora, zool., en
däggdjursordning, som omfattar ett antal
sinsemellan rätt olikartade djur, som anpassat
sig till mycket olika lefnadssätt (det finnes
bland dem träddjur, gräfvare af olika slag,
vattendjur, andra föra råttors lefnadssätt
o. s. v.) och därför förete en växlande yttre
habitus. De förenas genom en del ursprungliga
organisationsförhållanden, hvilka stämpla dem
som de lägst stående Placentalia. I sammanhang
härmed står, att några af hithörande släkten
redan uppträda i eocen-perioden. Alla lifnära
sig helt eller företrädesvis af insekter och
lägre djur, och det öfvervägande flertalet
för ett nattligt lefnadssätt. Ingen uppnår
någon betydligare storlek, det minsta nu
lefvande däggdjuret (Croddura etrusca;
hufvudets och bålens längd utgör 4 cm.) hör
hit. Alla äro hälgångare. Moderkakan är
hos alla skifformig. Kännetecknande för
flertalet är vidare: trumhålans skelett är
ofullständigt utbildadt, öfverensstämmande med
pungdjurens; liksom hos dessa är hårda gommen
ofta ofullständigt förbenad; nyckelben saknas
blott hos en form; storhjärnan betäcker ofta ej
fyrhögarna. De äkta kindtänderna äro flerspetsiga
och bilda antingen ett V eller W; ofta äro
af de framför de äkta kindtänderna stående
tänderna de främsta framtänderna och den bakersta
oäkta kindtanden de starkaste, medan de mellan
sistnämnda tänder stående äro mer eller mindre
försvagade; sålunda har hörntanden ofta mist sin
typiska form. Vanligen födes ett större antal
ungar samtidigt; hos somliga uppgår antalet till
10. Flera arter ligga i vinterdvala. Insektätarna
förekomma i alla delar af jorden med undantag
af Australien och Syd-Amerika.
Denna ordning innefattar följande familjer:
1) Chrysochloridæ. 2) Centetidæ. 3)
Solenodontidæ. 4) Leptictidæ. 5)
Erinaceidæ. 6) Soricidæ. 7) Talpidæ. 8)
Macroscelididæ och 9) Tupaiidæ.
Litt.: G. E. Dobson, "Monograph of the
insecti-vora, systematic and anatomical".
Insel [i’nåel], D i e, en 1899-1902 i Leipzig af
0. J. Bierbaum, A. W. Heymel och 0. A. Schröder
utgifven månadsskrift, organ för moderna
sträfvan-den inom litteraturen och kännetecknad
af en ovanligt stilfull bokkonst.
Inselverläg [inselfer-], ett 1899 i Leipzig
grundlagdt förlag, ledt af filos. doktor
H. Kippenbergr hvilket särskildt lägger an på
stilfull bokutstyrsel. Se "Inselalmanach auf
das jahr 1910" (1909).
Inseparäbel (af fr. inséparable), oskiljaktig.
Inserät (af lat. insefrere, infoga), i en
tidning in-fördt meddelande, notis; förut ofta
i bet. annons.
Insessöres, zool. Se S i 11 f å g l a r.
InsidiÖS (lat. insidiösus, al insifdi<z, forsat),
försåtlig.
Insifvad säges en granit vara, då densamma
likt fina ådror genomsvärmat en annan
bergart. Man talar om den granitgenomsif vade
(= ärteritiska) kvart-sitformatipnen (t. ex. i
Västervikstrakten). E. E.
lnsi’gnier (lat. insVgnia), utmärkelsetecken,
värdighetstecken.
lnsignifia’nt, fr., oansenlig, intetsägande.
Insigniöre cum la’ude (I. Gum insigniore laude)
approbätur, lat. Se Betyg, sp. 177.
Insinuera (af lat. insinuäre, sticka ned i
barmen, insmyga), i förtäckta ordalag framställa,
vilja låta första, antyda. - Insinuera sig, smyga
sig in, nästla sig in, ställa sig in. - I n s i
n u a’n t, inställsam; som gör insinuationer. -
I n s i n u a-t i ö n, antydning (vanligen af
elak art).
Insipid (lat. insVpidus), smaklös, dum.
Insistera (lat. insifstere), enträget yrka,
envist
In 81’tu, lat., på stället, på platsen.
Insjö l. Sjö, en vattensamling, som antingen är
innesluten i ett naturligt bäcken eller samlat
sig på det djupaste stället af en yta. Dessa
senare sjöar förekomma särskildt på stäpper och
ha kallats mynningssjöar. Ett typiskt exempel
på en sådan är Lop-nor i Central-Asien, öfver
hvilken S. Hedin gjort ingående forskningar. Att
denna sjö icke fyller något verkligt bäcken,
utan blott är Tarimflodens slut, visas däraf,
att den är grundare än floden ofvan sin
mynning. Liksom alla mynningssjöar växlar den
till läge, storlek, form och djup. Liknande
sjöar finnas äfven annorstädes i Asien samt i
Australien. – Det vanliga är likväl, att sjön
fyller ett bäcken (bäckensjöar). Dessa
bäcken äro af två slag: de kunna vara antingen
fördjupningar i marken eller bildade därigenom,
att en damm afspärrat ett flodlopp eller en
hafsarm (dammbäcken), eller därigenom,
att en vall bildas, som på alla sidor omsluter
sjön (vallbäcken). Till den förra gruppen höra
de sjöar, som finnas i gamla nedisningsområden
och ha moräner att tacka för sin tillkomst,
sålunda de flesta sjöar i Skandinavien, Finland
och Canada, likaså de s. k. strandsjöar (laguner,
haff o. d.), som genom dyner eller aflagringar
äro skilda från hafvet, till den senare gruppen
kratersjöar d. v. s. vattensamlingar i slocknade
kratrar. De verkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
