Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Innocentius. Tretton påfvar - Innocentius 4. I. III (3) - Innocentius 5. I. IV (4), Sinibaldo Fiesco - Innocentius 6. I. V (5), Petrus - Innocentius 7. I. VI (6), Étienne Aubert - Innocentius 8. I. VII (7), Cosimo de Migliorati - Innocentius 9. I. VIII (8), Giovanni Battista Cibo - Innocentius 10. I. IX (9), Antonio Fachinetto - Innocentius 11. I. X (10), Giovanni Battista Pam - Innocentius 12. I. XI (11), Benedeto Odescalchi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erik Knutsson och Sverker d. y. inblandade
sig I. till den senares förmån (bulla
13 nov. 1208). I. var en nitisk ifrare
för korstågsidéerna och framkallade det
s. k. fjärde korståget (1201–1204), som
ledde till Konstantinopels eröfring och
det latinska kejsardömets upprättande i
st. f. till Heliga landets befrielse från
de otrogne. Äfven korstågen mot de hedniske
esterna uppmuntrades af I. Genom det korståg
I. lät predika mot albigenserna (se d. o.) gaf
han korstågsidén en ny riktning; de grymheter,
som under albigenserkrigen begingos, äro dock
mindre att återföra på I. personligen än på
ett system, som under och genom honom nådde
sin fulla utveckling. De af I. utfärdade
bestämmelserna mot kättarna stadfästes på
fjärde Laterankonsiliet (1215), som äfven vidtog
andra viktiga beslut, såsom fastställandet af
transubstantiationsdogmen, påbudet om öronbikten,
förbudet mot stiftandet af nya klosterordnar
o. s. v. I kyrkans inre förvaltning ingrep
I. i strängt centraliserande riktning. Hans
allmänna uppfattning af påfvedömets ställning och
uppgift utgör ett fullföljande af Gregorius VII:s
idéer. På sig själf tillämpade han Kristi ord:
"Mig är gifven all makt i himmelen och på
jorden"; blott kyrkan hade för honom gudomligt
ursprung; staten var uppkommen ur mänsklig
vrånghet. I. författade äfven åtskilliga
teologiska arbeten, bland dem – karakteristiskt
nog – en under medeltiden mycket populär
traktat De contemtu mundi; hans bref utgåfvos
första gången af Baluze 1682. I. var icke en
idéernas hänförde tolk såsom Gregorius VII,
utan en viljemänniska, en skarpsinnig jurist,
en öfverlägsen organisatör, som med klar blick
och fast hand gjorde sig världen underdånig.
5. I. IV (1243–54) hette eg.
Sinibaldo Fiesco, f. i Genua, studerade
rättsvetenskap i Bologna, blef 1227 kardinal
och valdes efter en lång sedisvakans 25 juni
1243 till påfve. Från sin företrädare ärfde han
striden med kejsar Fredrik II. På våren (31 mars)
1244 slöts visserligen fred, men redan några
månader senare begaf sig I. till Frankrike,
samlade i Lyon ett konsilium och förklarade
Fredrik afsatt. I. lät därpå predika korståg
mot kejsaren och uppsatte mot honom motkonungar
i Tyskland (Henrik Raspe, Vilhelm af Holland).
Fredrik hade i början öfvermakten i Italien,
men med Parmas eröfring af guelferna 1247 vände
sig lyckan, och kejsaren dog 1250, utan att ha
återvunnit sin maktställning. I. fortsatte
kampen mot hans son Konrad, utan att dock
vinna några afgörande framgångar, tills den
unge konungen 21 maj 1254 bortrycktes af döden.
Till sin sons förmyndare hade han insatt I.,
som i okt. 1254 tog Sicilien och Kalabrien
i besittning. Kort därefter höjde Manfred
upprorsfanan, och detta påskyndade I:s död,
som inträffade 7 dec. 1254. I. var en
af medeltidens förnämsta kanonister.
6. I. V (21 jan.–22 juni 1276) hette förut
Petrus och var bördig från Tarentaise,
inträdde i dominikanorden, blef 1273
kardinal samt spelade en betydande roll på
Lyon-konsiliet 1274. Han åtnjöt stort anseende
för lärdom och författade bl. a. kommentarer
öfver de paulinska brefven och Petrus Lombardus’
"Sententiæ". Under sitt korta pontifikat
arbetade han ifrigt för ett korståg.
7. I. VI (1352–62) hette eg. Étienne Aubert,
f. i Mons, d. 12 sept. 1362, blef professor
i rättsvetenskap i Toulouse samt
(1342) kardinal. I. var en af de bäste
af Avignonpåfvarna, reformvänlig och
fredsälskande. Särskildt förtjäna att omnämnas
hans sträfvanden att återupprätta påfvestyrelsen
i Kyrkostaten.
8. I. VII (1404–06) hette eg. Cosimo de
Migliorati, d. 6 nov. 1406, blef 1389 kardinal
och utöfvade som sådan stort inflytande. Vald
till motpåfve mot Benedikt XIII 17 okt. 1404,
sammankallade I. för schismens biläggande ett
konsilium, som dock förhindrades genom hans
fördrifvande från Rom 1405. Några allvarliga
försök till enhetens återställande inom kyrkan
företog I. ej.
9. I. VIII (1484–92) hette eg. Giovanni
Battista Gibo, f. 1432 i Genua, d. 25 juli
1492, blef 1473 kardinal och besteg 24 aug. 1484
påfvestolen med hjälp af kardinal Rovere, den
senare påfven Julius II. Svag och ytterligt
sedeslös, nedsatte han påfvestolens anseende
genom den oförsyntaste handel med ämbeten
och genom att emot en årlig summa af 40,000
dukater åtaga sig fångvaktarskapet öfver
sultan Bajasid II:s broder Djem, under det
han samtidigt predikade korståg mot turkarna.
En herostratisk ryktbarhet vann I. genom att
åt häxeriprocesserna gifva kyrkans sanktion
(1484). Tillståndet i Rom under I:s tid
beskrifves som fullständigt anarkiskt.
10. I. IX (29 okt.–30 dec. 1591) hette
eg. Antonio Fachinetto, f. 22 juli 1519 i
Bologna, deltog i tridentinska mötet 1561 och
blef 1583 kardinal. Han umgicks under sitt
korta pontifikat med stora reformplaner, som
döden hindrade honom att utföra.
 |
| Innocentius X. Efter Velasquez’ målning. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
