Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Innehafvarpapper, jur. - Innerbark, bot. Se Bark - Innerbotten, skpsb. - Innerbrant, befästningsk. - Innergraf, befästningsk. - Innernberg, köping. Se Eisenerz - Inner-Rhoden. Se Appenzell - Innerstråk, skpsb. - Inner temple, eng. Se Inns of court - Innervation, fysiol. - Innerörat, anat. Se Hörselorgan - Innerösterreich (Inre Österrike) - Inneslutning, befästningsk. - Inness, Georges - Innichen, köping i Tyrolen - Innocence-orden - Innocente, it., mus., oskyldigt - Innocentius. Tretton påfvar - Innocentius 1. I. I (1) - Innocentius 2. I. II (2), Gregorius - Innocentius 3. I. III (3), motpåfve, Lando Sitino - Innocentius 4. I. III (3)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
693
Innerbark-Innocentius
694
het emot honom, därest han inom fyra veckor
efter det. tvånget upphörde eller förledandet
skedde gjort anmälan därom hos domstol
eller»ofverexekutor samt inom lika lång tid
därefter infört bevis om denna anmälan i
allmänna tidningarna (Promulgationslagen
till Nya utsökningslagen § 10). I fråga
om växel, check och konossement gälla
särskilda föreskrifter. Jfr C e s s i o n.
L Afz.
Innerbark, bot. Se B a r k.
Innerbotten, skpsb., kallas en å järn-
(stål-) fartyg förekommande, ofvanpå
bottenstocksplåtar och långskeppsspant lagd
vattentät botten. Jfr D u b-b e l b o 11 e n.
C. K. S.
Innerbrant, befästningsk., detsamma som e skarp
(se d. o. och Graf 2).
Innergraf, befästningsk. Se Graf 2.
Innernberg, köping. Se Eisenerz.
Inner-Rhoden [-råden], halfkanton i Schweiz. Se
Appenzell.
Innerstråk, skpsb., kallas de plåtstråk, som
vid bordläggning med "ytter- och innerstråk"
ligga an mot spanten, till skillnad från de
öfriga stråken, hvilka äro ytterstråk. Mellan
ytterstråken och spanten anbringas
mellanlägg, så att bordläggningen öfverallt
får stöd mot spanten. Jfr Bordläggning 2.
C. K. S.
Inner temple [i’n9 te’mpl], eng. Se I n n s of
c o ur t.
Innervatiön (af lat. in, i, på, till, och
ne’rvus, sena, nerv), fysioL, i allmänhet det
inflytande, som genom nervsystemet utöfvas på
kroppens olika organ och dessas förrättningar.
Innerörat, anal. Se Hörselorgan.
Innerösterreich (Inre Österrike), de österrikiska
länderna Steiermark, Kärnten, Kram, Trieste,
Görz och Gradisca.
Inneslutning, befästningsk. Se C e r n e r i n
g och Fästningskrig.
Inness [irnis], Georges, amerikansk målare,
f. 1825 i Newburgh, d. 1897, blef en amerikansk
representant för det intima landskapet,
tolkadt i de franska Fontainebleau-målarnas
anda. Personligen lärde han närmare känna
dem under sin vistelse i Europa 1871-75;
förut var det hufvudsakligen genom den till
Amerika öfverflyttade E. Gignoux, som han
låtit sig intaga af deras konstlära. I:s
målningar utmärkas för kraftfull teckning och
mäktig stämning, de äro "bredt målade, djupt
stämda och fullklingande tonsymfonier". Med
lika osökt och intim poesi skildrar han vinter
och sommar, morgon och afton, skogens ensamhet
och slättlandskapets oändlighet. Amerikanerna
ära i I. sin förste store landskapsmålare.
G-g N.
rnnichen, köping i Tyrolen, 1,175 m. ö. h.,
i ett vackert läge i öfre Pusterdalen, nära
Draves källor. 1,017 inv. (1900). Omtyckt
sommarvistelseort. I. har ett kapell, som
är en efterbildning af den heliga grafvens
kapell i Jerusalem och som tjänat som förebild
till kejsar Fredrik III:s graf kapell i
Pots-dam. - 3 km. sydligare ligger W i l
d b a d I. (1,315 m. ö. h.) med svafvel-
och järnkällor samt en ny badanstalt.
J. F. N.
Innocence-orden [-näsans-; af fr. innocence,
oskyldighet], en 7 nov. 1765 i Stockholm stiftad
sällskapsorden, som en gång hvarannan vinter
samlas till intagande af nya ledamöter och bal.
Innocente [-åtjä7nte], it., mus., oskyldigt,
menlöst, okonstladt.
Innocentius [-tsius]. Tretton påfvar ha burit
detta namn.
1. I. I (401 l. 402–417) häfdade med kraft
och skicklighet den romerska stolens primat
och lyckades ytterligare utsträcka detsamma;
bl. a. insatte han en påflig vikarie i
Öst-Illyrien. Äfven i tidens lärostrider
ingrep han och fördömde Pelagius. Han antages
äfven vara upphofsman till kejsar Honorius’
stränga edikt (407) mot manikéer, montanister
och priscillianer.
2. I. II (1130–43) hette förut Gregorius,
användes som kardinal i viktiga uppdrag
bl. a. vid förhandlingarna före konkordatet i
Worms, valdes 14 febr. 1130 af en minoritet
bland kardinalerna till påfve, under det
majoriteten valde Petrus Pierleoni, som antog
namnet Anacletus II. I. måste undan sin
motståndare fly till Frankrike och erkändes där
samt i England och Tyskland. Lothar återförde
I. till Rom 1133, men efter den tyske
konungens aftåg måste han fly till Pisa,
där han på en synod bannlyste sin motståndare.
1137 företog Lothar ett nytt tåg till Italien och
fördref Anacletus. Sedan denne 1138 aflidit
och hans efterträdare, Viktor IV, abdikerat,
blef I. allmänt erkänd som påfve. På 1139 års
Laterankonsilium bannlyste han konung Roger af
Sicilien, ledde själf ett krigståg mot honom,
men blef tillfångatagen och måste erkänna honom
som konung. I. afled 23 sept. 1143.
3. I. III, motpåfve 1179–80, hette eg.
Lando Sitino, uppsattes som motpåfve
mot Alexander III, men blef tillfångatagen och
förvisad till klostret La Cava.
4. I. III (1198–1216), en af medeltidens
största påfvar, son af grefve Trasimund af
Segni, f. omkr. 1160 i Anagni, d. 16 juli
1216 i Perugia, studerade i Paris och Bologna,
blef 1190 kardinal och valdes samma dag, som
Celestinus III afled, 8 jan. 1198, till påfve.
Hans första omsorg blef att återställa
påfvestolens inflytande i Rom och Italien,
hvilket skedde med en förvånande hastighet,
och ett gunstigt öde förskaffade honom
hufvudinflytandet i Neapel: Henrik VI:s änka,
Konstantia, erkände påfvestolens länsöfverhöghet
och insatte I. till förmyndare för sin son,
sedermera kejsar Fredrik II. I. förde därefter
sina planer ut på ett vidare fält. Genom ett
skickligt begagnande af striderna om den tyska
tronen lyckades I. af de olika pretendenterna
betinga sig vidtgående medgifvanden – den första
af dessa urkunder var kapitulationen i Neuss 1201
– som dels bilda den rättsliga grundvalen för
senare påfliga anspråk på Kyrkostaten,
dels innebära ett uppgifvande af de
fördelar de tyske konungarna erhållit genom
Wormskonkordatet. Genom att lysa interdikt
öfver Frankrike tvang I. konung Filip II August
att bryta sitt äktenskap med hertiginnan
Agnes af Meran och återtaga sin förskjutna
gemål Ingeborg af Danmark. Han tvang Alfons IX
af Leon att skilja sig från sin gemål Berengaria
och förmådde konungen af Aragonien att mottaga
sitt rike som län af påfvestolen. Sin kanske
mest lysande seger vann I. öfver den engelske
konungen Johan utan land, som tvangs att
erkänna den påflige kandidaten till ärkestolen
i Canterbury, Stephen Langton, och att
mottaga sitt land som skattskyldigt län
under påfvestolen. Äfven i tronstriden mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
