- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
673-674

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkorporerande språk. Se Polysyndetiska språk - Inkorporering. Se Inkorporation - Inkorrekt, oriktig - Inkorrigibel, oförbätterlig - Inkorrupt, ofördärfvad - Inkrement, mat. - Inkrementmetoden, mat. Se Inkrement - Inkrustation, Petrifikation l. Förkalkning - Inkrustera - Inkrusterad, bot. Se Inkrustera - Inkubation l. Inkubationsstadium, med. - Inkubationsstadium, med. Se Inkubation - Inkubationstid - Inkunabler l. Paleotyper

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

673

Inkorporerande språk-Inkunabler

674

Inkorporerande språk. Se Polysyndetiska språk.

Inkorporering. Se Inkorporation.

lnkorre’kt (af lat. nekande in och corrifgere,
rätta), oriktig, felaktig. Jfr Korrekt.

Inkorrigibel (af lat. nekande in och corrtfgere,
rätta), som ej kan rättas, oförbätterlig.

lnkorru’pt (af lat. nekande in och corrufmpere,
besticka, fördärfva), ofördärfvad, oförfalskad. -
Inkorruptibel, obesticklig. - Inkorrup-t i b i
l i t e t, obesticklighet. Jfr Korrumpera.

Inkreme^t (lat. increme’ntum, tillväxt),
mat., kallas den tillväxt en föränderlig
storhet erhåller, då den oberoende variabeln
ökas med en viss storhet. Alltefter som denna
sistnämnda storhet antages ändlig eller oändligt
liten, blir inkrementet en differens eller en
differential. - Med inkrementmeto-d e n förstår
man läran om sättet att bestämma inkrementet,
då storheten är gifven, och tvärtom storheten,
då inkrementet är gifvet. Inkrementmetoden
innefattar således i sig dels differensräkningen,
dels differential- och integralräkningen. Den
framställdes först af Taylor (1715). Sedermera
erhöll inkrement-metoden en inskränktare
bemärkelse och blef liktydig med differensräkning
samt behandlades under denna form utförligt af
W. Emerson (1763). Termen är dock numera så godt
som alldeles obruklig. (I. F.)

Inkrementmetoden, mat. So Inkrement.

Inkrustcitiön (af lat. in, i, till, och crusta,
skorpa), Petrifikation 1. Förkalkning kallar
man organiska väfnaders genomträngande eller
öfverdra-gande med kalksalter, så att de blifva
stenhårda {petrificerade).

Inkrustera (af lat. in, i, till, och crusta,
skal, skorpa) betyder eg. öfverdraga (helt
och hållet eller delvis) med en hård eller
hårdnande betäckning. Ordet har därför användts
om murytors öfverdragning med stuck eller
puts, metallytors med emalj, träytors med
faner. Detta är dock numera ej dess vanliga
användning, utan det nyttjas hufvudsakligen
om mångfaldiga förfaringssätt af olika namn,
då prydnader, figurer o. d. af ett ämne
inpassas uti motsvarande fördjupningar i ett
annat. Inkrustering skiljer sig från mosaik
därigenom, att i den senare såväl mönstret som
bottnen sammansättes af ungefär lika stora och
likformiga stycken. Inkrustering i här angifven
mening nyttjas i synnerhet på metallteknikens
område. Sålunda kan silfver inkrusteras med guld
eller tvärtom. Järn och brons kunna inkrusteras
med guld eller silfver (jfr Damaskera), koppar
med silfver, mässing med koppar, tenn med
mässing o. s. v. I synnerhet är den österländska
konstslöjden fyndig i bruket af hithörande
prydnadssätt. Kinesiska och japanska bronser äro
inkrusterade med guld och silfver, som framträda
i relief därigenom, att den kringliggande
ytan etsas ned. Indiska s. k. kuftarbeten äro
inkrusterade med guld på stål, bidriarbeten
med silfver på en svärtad metall-legering af
koppar, bly och tenn. Själfva ordet damaskering
(af Damaskus) antyder teknikens orientaliska
ursprung. – Vidare talas, i motsats till målad
emalj, om inkrusterad emalj (guldsmedsemalj),
där emaljen utan schattering ligger likformigt
utbredd i fördjupningar af metall (jfr Emalj). –
Marmorarbeten äro inkrusterade, då ett figuralt
eller ornamentalt mönster af en eller flera
färger är inpassad i en enfärgad botten. Af
detta slag är den
s. k. florentinmosaiken samt de indiska
agraarbetena (jfr Inlagdt arbete). – Trä kan
inkrusteras på mångfaldiga sätt: med elfenben,
ben, horn, sköldpadd, pärlemor, med marmor och
andra stenarter, med metall, vare sig i form
af skifvor eller som smala ränder, slutligen
med trä af olika arter eller med flera olika
slag af material samtidigt (jfr Boule,
A. Ch.
, Inlagdt arbete, Intarsia och
Marketeri). Åt marmor- och träinkrustering, där de
inkrusterade styckena i allmänhet måste tänkas på
fri hand formade, brukar man dock vanligen gifva
namnet inlagdt arbete (se d. o.).
Upk.*

Inkrusterad (se Inkrustera), bot., säges om en
växtdel, som är försedd med ett kalköfver-drag;
exempel härpå äro Chara- och Potamogeton-arter.
G. L-m.

Inkubatiön 1. Inkubationsstädium (af
lat. incubäre, ligga inne), med., kallas den
period i en smittsam sjukdom, som förflyter
mellan den tid, då smittämnet inkommer i kroppen,
och den, då de första sjukdomstecknen visa
sig. Denna period, som äfven kallas sjukdomens
latenta stadium, emedan giftet ännu ligger
doldt (latent) i kroppen, kan ha ganska olika
varaktighet vid olika sjukdomar, ja äfven i
olika fall af samma sjukdom. Vid de vanliga
smittsamma sjukdomarna räcker inkubationstiden
från några dagar till 3, högst 4 veckor; vid
hos oss mindre vanliga sjukdomar kan den vara
betydligt längre, så t. ex. vid vattuskräck (ett
förhållande, som är af största betydelse för
denna sjukdoms behandling; jfr Bakteriologi,
sp. 734). I regel är den smittade under en
sjukdoms inkuba-tionsstadium välmående; ibland
uppträda dock redan under detta stadium lindriga
sjukdomstecken, trötthet, olustighet, etc.
F. B. (G. F-r.)

Inkubationsstädium, med. Se Inkubatiön.

Inkubationstid, tiden för en sjukdoms inkubation
(se d. o.).

Inkunabler (af lat. incunābula, vagga, ursprung)
l. Paleotyper (af grek. palaio’s, gammal,
och ty’pos, aftryck, skriftecken) kallas de
böcker, som äro tryckta före 1500 och således
tillhöra boktryckarkonstens barndom. De äldsta
inkunablerna trycktes städse in folio. Den
första boken in quarto var ett "Vocabularium",
tryckt 1467 (den vanliga uppgiften, att Ciceros
"De officiis", tryckt 1465 i Venezia, varit
den första i kvart tryckta bok, är ett misstag,
då den rätteligen är liten folio). Oktaver och
duodeser trycktes från omkr. 1470, sedeser
från 1473 (den första var ett "Officium beatæ
Mariæ virginis". tr. i Venezia). Materialet var
under boktryckarkonstens första årtionden mest
pergament, efter denna tid nästan uteslutande
papper. Likaså tillhörde frakturen (schwabach)
den äldsta tiden; antikvan kom först senare. De
större initialerna (i början af kapitel
o. d.) trycktes merendels ej i press, utan
tillsattes efteråt för hand i olika färger (rödt,
blått m. fl.; jfr den till art. Boktryckarkonst
hörande faksimileplanschen ur J. Balbus de
Januas "Catholicon"). Detta var rubrikatorernas
sak. Häri ligger skälet till det förhållandet,
att dessa initialer ofta h. o. h. saknas i en del
inkunabler. Titelblad förekomma ej i de äldsta
paleotyperna (först 1485 utgafs ett arbete med
titelblad). I stället finnes ofta en slutskrift
(s. k. kolofon), i hvilken tryckort och tryckår
samt boktryckarens namn angifvas. Antalet tryckta
böcker från 1400-talet går upp till öfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbl/0373.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free