Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Initial - Initial 1. Som hör till början - Initial 2. I. l. Initialcell, bot Se Meristem - Initiation, invigning - Initiativ, början - Initiativ 1. Statsr. (laginitiativ) - Initiativ 2. Krigsv. Initiativ krigsföring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
659
Initiation-Initiativ
660
de iriske munkarnas händer fick den linjära
bok-stafsornainentiken alltifrån 6:e
årh. en utpräglad och fantastisk karaktär
(se Miniatyr). Initialerna betecknades till en
början med röda streck (däraf ordet miniatyr);
sedan tillkom målning med brokiga färger samt
guld, och detta blef upphof till bokmåleriet
(se Illuminera, med fig.). Till ornamenten
lades med tiden figurer och hela scener ur
bibeln med hänsyftning till det sålunda smyckade
kapitlets innehåll. I senare medeltiden hände
det stundom, att en initial fyllde en hel sida i
en handskrift. Boktryckarkonsten på 1400-talet
upptog initialerna; de målades för hand i
den redan tryckta texten (jfr Bokutstyrsel
och Inkunabler samt faksimileplanschen ur
"Catholicon" till art. Boktryckarkonst),
i enklare fall helt röda eller blå. Sedermera
förfärdigades de i träsnitt och färglades efteråt
eller trycktes endast i svart, och på 1600-talet
användes mer och mer kopparsticket till deras
framställande. Under 1700-talet förlorades
smaken för stora initialer, men från slutet af
1800-talet ha de återupptagits af det moderna
bokhandtverket, ofta med mönster från äldre
konststilar (jfr omstående figurserie samt B o
k u t-styrsel, fig. 6 o. 7). Arbeten speciellt
om initialer ha utgifvits af bl. a. Owen Jones
(1864), Lamprecht (om 8:e-13:e årh:s; 1882),
Hasselmann (15:e-19:e årh:s; 1882-83), Hrachowina
(1883- 84), Faulmann (1886), Arnold (11 :e-17:e
årh:s; 2:a uppl. 1889-90), och v. Kobell
(4:e-16:e århrs; 1891). - 2. I. 1. Initialcell,
bot. Se Merist_em.
Initiation (af lat. initiäre, inviga), invigning
(se d. o.).
Initiativ (af lat. inVtium, början), början,
första steget, begynnelseåtgärd, uppslag,
verksamt igångsättande af ett företag; förslag,
rättighet att väcka förslag. - 1. Statsr.j det
åtgörande, hvarigenom ett förslag f ramställes
till en samhällsmyndighet, hvars medverkan
kräfves för fattandet af beslut i frågan, l denna
mening tager den enskilde initiativ i en fråga,
då han genom "petition" påkallar veder-börandes
beslut däri, likaså ämbetsmyndigheten, då den gör
framställning om behöfliga lagstiftnings-eller
förvaltningsåtgärder o. s. v. Inom det
konstitutionella lifvet plägar man emellertid
särskildt fatta initiativ såsom liktydigt med
laginitiativ och därmed mena befogenheten att
framställa förslag till lagstiftningsbeslut,
för hvilkas fattande samverkan af regering och
representation kräfves. I äldre tider tillkom
det företrädesvis regeringsmyndigheten att
framställa lagförslagen (så var detta i Kom
magistrats-personers och senare kejsarens sak;
under medeltiden tillkom det i regel konungar
och furstar). Och ännu i senare tider har
man mångenstädes velat förbehålla denna rätt
åt regeringen (så i Tyskland före 1848, i
Frankrike enligt 1852 års kejsarförfattning
och ännu i Hessen; den finska landtdagen
saknade också initiativ i enlighet med
1789 års Förenings-och säkerhetsakt intill
1906). Efter 1848 är det emellertid allmän
regel, att laginitiativ tillkommer både
regering och representation. Äfven i Schweiz,
där dock regeringen efter 1830 upphört att vara
lagstiftningsfaktor, har regeringen laginitiativ,
hvilket däremot presidenten i Nord-Amerikas
förenta stater saknar. I Tyska riket saknar
visserligen kejsaren sådant initiativ, men det
tillkommer ej blott
riksdagen, utan äfven förbundsrådet. England
bildar däremot ett märkligt undantag,
i det att dess statsrätt nekar monarken
laginitiativ, på det att dennes ära ej må
kunna kränkas genom hans förslags behandling i
parlamentet. Faktiskt utarbetas emellertid äfven
i England lagförslagen i allmänhet af regeringen
och framläggas sedan i parlamentet af någon
dess ledamot. Inom representationen kan enligt
regeln initiativet tagas såväl af den ena som af
den andra kammaren. I Norge har däremot endast
odels-tinget initiativ med afseende på de lagar,
vid hvilkas behandling stortinget är deladt
i tvenne afdelningar. - I Sverige utöfvades i
äldsta tider laginitiativet af tingsmenigheterna
själfva, men öfvergick småningom till konungen,
som också enligt 1617 års E. F. ensam egde
att göra "framsättningar". Eepresentationens
förslag hade besvärets (petitionens) form. Först
enligt frihetstidens statsskick tillerkändes
laginitiativ såväl åt representationen som åt
regeringen (konungen med råds rade), och ehuru
1772 års K. F. (§§ 40- 42) återgaf konungen den
medbeslutanderätt på lagstiftningens område,
som han under frihetstiden saknat, så inrymde
den dock laginitiativ äfven åt riksdagen. Enligt
1789 års Förenings- och säkerhetsakt (§ 6)
skulle däremot vid riksdagarna inga andra ämnen
förehafvas än de, som konungen proponerat. Enligt
1809 års författning tillkommer rätt till
laginitiativ både konung och representation,
dock med det undantag, att allmänt kyrkomöte icke
har initiativ med afseende på den lagstiftning,
vid hvilken det eger samverka. Konungens och
riksdagens ömsesidiga rätt till laginitiativ
afser icke blott grundlag och allmän lag, som
i R. F. §§ 81 och 87 omförmälas, utan måste
äfven anses gälla andra lagar, som stiftas
af konung och riksdag gemensamt. Däremot
har riksdagen endast petitionsrätt med
afseende på den ekonomisk-administrativa
lagstiftning, som tillkommer konungen ensam
(E. F. § 89). Äfven i andra ärenden, hvilkas af
görande fordrar samtycke af såväl konung som
representation, tillkommer initiativrätt båda
dessa faktorer. Särskildt må dessutom påpekas,
att konungen jämväl har initiativ med afseende
på nödiga bevillningar, hvilkas åtagande dock
helt och hållet ankommer på riksdagen (E. F. §§
59-61, 64), och med hänsyn till statsregleringen,
hvars uppgörande också tillkommer riksdagen
(E. F. §§ 58, 62). Svenska regeringen delar
initiativet jämväl på detta område med riksdagen,
då däremot i England i budgetsfrågor regeringen
alltid måste taga initiativet. Konungen begagnar
sitt initiativ i form af propositioner. Hvad
representationens initiativ angår, föranledes
detta genom de enskilde riksdagsledamöternas
motioner eller genom själfständiga förslag
af därtill berättigadt utskott, såsom af
konstitutionsutskottet i grundlagsfrågor,
af bevillningsutskottet i bevillningsfrågor
och af bankoutskottet i frågor om bankens och
riksgäldskontorets förvaltning (E. 0. §§ 38,
mom. l, 40, 41 m. 1).
2. Krigsv. Initiativ i krigföringen är
liktydigt med öfvertag med hänsyn till
krigsrörelserna. Den, som griper initiativet,
skrifver därmed lag för motståndaren, hvilken
tvingas rätta sig därefter. Förmågan att gripa
initiativet tillhör den andligt starkare snarare
än den numeriskt starkare och utgör alltid
beviset på en stor härförare (Gustaf II Adolf,
Karl XII, Fredrik II, Napoleon I, ärkehertig
Albrecht 1866). Den anfallande har lättare att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
