- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
633-634

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingemann, Bernhard Severin - In genere, lat. i allmänhet - Ingen-Houss l. Ingenhousz, jan - Ingenium, lat., medfödda anlag - Ingeniös. Se Ingenium - Ingenjör

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och den stolthet han själf lade i dagen
ledde, såsom Rimkrönikan (nästan vår enda
källa för kännedomen om I.) berättar, till en
sammansvärjning mellan några svenska stormän,
och 1278 blef I. på slottet Gälakvist vid Skara
bragt om lifvet af sina fiender, i spetsen
för hvilka stod riddaren Johan Filipsson.
C. A.*

In genere, lat. (jfr Genus), allmänt taget,
i allmänhet. Motsats In specie.

Ingen-Houss l. Ingenhousz [-haus], Jan, holländsk
läkare, f. 1730, d. 1799, bosatte sig 1767
i London, där han 1769 blef medlem af Royal
society. I. kan räknas bland växtfysiologiens
grundläggare, och särskildt voro hans
upptäckter rörande växternas andningsprocess
af epokgörande betydelse. I Experiments upon
vegetables
etc. (1779) och The food of plants
(s. å.) har han bl. a. ådagalagt växternas utbyte
(upptagande och afgifvande) af syre och kolsyra.
O. T. S.*

Ingenium, lat., medfödda anlag, naturlig
begåfning, snille. – Ingeniös (lat. ingeniosus),
uppfinningsrik, fintlig, sinnrik.

Ingeniös. Se Ingenium.

Ingenjör [inʃen-; af lat. ingenium se
d. o.], den tekniskt bildade yrkesman, hvars
hufvudsakliga verksamhet är riktad på att uppgöra
planer till samt leda och öfvervaka utförandet
af mera noggranna arbeten, genom hvilka man
åsyftar att regelbinda eller tillgodogöra sig
naturens krafter, att tillvarataga och förädla i
naturen förekommande råämnen samt att insamla
och förarbeta naturalster till människans
bruk. Ehuru namnet är jämförelsevis ungt, har
dock själfva verksamheten gamla anor. Många
och framstående ingenjörarbeten utfördes i
forntiden, t. ex. de feniciska hamnarna, Nimrods
palats och pyramiderna. I det gamla Greklands
historia förekommer bron öfver Hellesponten,
hvilken Xerxes lät slå för att därpå öfverföra
sina trupper, och under romarnas tid utfördes
ett flertal sådana arbeten af stor omfattning,
t. ex. de stora militärvägarna och akvedukterna,
af hvilka den, som ledde vatten till Rom,
var 85 km. lång. Forntidens ingenjör stod
arkitekten mycket nära och delade väl allmänt
äfven detta namn med sin yrkesbroder. Från
denna tid till 18:e årh. märkas förnämligast de
stora befästningar, som på 1500- och 1600-talen
uppfördes i Europa, men därjämte kanalarbetena
i norra Italien och Holland. – Namnet ingenjör
härstammar från början af 1500-talet, då det
infördes af spanjorer och italienare. Med
"ingenieros" betecknade de byggmästare, som
uttänkte och byggde för krigsbruk afsedda
kastmaskiner. Dessa ingenjörer utgjorde
ett skrå, inom hvilket konsten bevarades
som en hemlighet. I Sverige synes Johan
Baptista Bresselisij ha varit den förste
militärbyggmästare, som kallades ingenjör, i
början af 1611, efter att tidigare, åtminstone
från 1581, ha varit i svensk tjänst som bygg-
och skansmästare. Under dessa och andra namn
hade dock militäringenjörer varit anställda i
svensk tjänst ända från Gustaf Vasas tid; men
först Gustaf II Adolf började (1613) uppsätta
en militär ingenjörkår (se Fortifikationen och
Ingenjörkår). Under 18:e årh. utbildade sig
i jämbredd med det militära ingenjöryrket ett
civilt sådant. Redan i slutet af 1500-talet
skilde man i Holland vattenbyggnadskonsten från
byggnadskonsten i allmänhet, och 1720 upprättades
i Frankrike
en ingenjörkår för vägbyggnad. Byggandet af
Eddystones äldre fyrbåk (1757–59) fäste allmän
uppmärksamhet vid ingenjörbyggnadskonsten,
och ännu mer blef detta fallet efter James
Watts uppfinning af ångmaskinen (1769) samt
densammas införande vid järnvägarna af George
Stephenson (1829). Det uppsving i världshandeln,
som blef en följd af ångkraftens tillgodogörande
för samfärdsmedlen, framkallade behofvet af
de många och storartade ingenjörarbeten, som
utgöra nutidens stolthet. Vi påminna endast
om Pacific-järnvägen, S:t Gotthards-tunneln,
Sueskanalen, underhafstelegrafkablarna,
Brooklynbron m. m. Ingenjörens verksamhet har
sålunda blifvit mycket omfattande. Han skall
uppgöra planer med ritningar och beräkningar
till olika slag af byggnader, vägar, järnvägar,
broar, kanaler, flodregleringar, dräneringar,
vattenkraftanläggningar, torrläggningar,
hamnar, dockor, fyrar, vatten-, gas- och
afloppsledningar, ångmaskiner, vattenhjul,
turbiner, uppfordringsverk, kvarnar, arbets-,
verktygs- och landtbruksmaskiner af olika
slag, elektriska anläggningar och maskiner,
telefon och telegraf, fartyg af alla slag,
kemiska fabriker, hyttor, järnverk, grufföretag,
malmförädlingsverk, textilfabriker, sågverk
m. m. Det är följaktligen tydligt, att
därvid en utsträckt arbetsfördelning måste
ega rum. Man skiljer också mellan väg- och
vattenbyggnadsingenjörer, järnvägsingenjörer,
maskin-, bergs- och landtbruksingenjörer
o. s. v. Men förutom uppgörandet af förslag
till arbeten, som skola utföras, har ingenjören
äfven att i sista hand tillse, att de rätt
utföras, och i många fall att tillhandagå
med råd och upplysningar. Däraf skillnaden
mellan konstruktörer samt kontrollerande
och konsulterande ingenjörer. Ännu mera
vidtomfattande blir ingenjörens verksamhet,
då han åtager sig arbetets utförande som
entreprenör och då han är direkt verksam i
industriens tjänst. Alla grenar af företagarens
olika åligganden kunna då komma att handhafvas
af ingenjörer, såväl under- och öfverordnad
teknisk ledning som affärsgöromål och ekonomisk
ledning. Behofvet af tekniska kunskaper inom
handelsvärlden har äfven gjort, att numera
ingenjörer finna vidsträckt användning för sina
insikter som köpmän eller i anställningar inom
merkantila yrken. Ju mera obestämdt ingenjörens
verksamhetsområde är, dess större är friheten
att taga det i besittning, utan att ega de
matematiska och naturvetenskapliga kunskaper,
som utgöra förutsättningarna för ingenjörens
teoretiska bildning. Benämningen ingenjör har
därför icke i något land kunnat förbehållas som
titel för vissa genom aflagda examina eller på
annat sätt särskildt kvalificerade utöfvare af
yrket. I Sverige har dock titeln civilingenjör
vunnit häfd som betecknande ingenjör med högre
teoretisk-teknisk utbildning.

Vare sig man sätter ingenjörens teoretiska
eller praktiska utbildning främst, så äro dock
bägge för honom nödvändiga. Till vinnandet af
den teoretiska utbildningen ha alla kulturstater
funnit det vara nödvändigt att upprätta särskilda
läroverk. Så upprättades École polytechnique
i Paris 1795, hvartill sedermera kommit flera
fristående fackskolor, såsom École des mines,
des ponts et chaussées m. fl. Tekniska högskolor
ha dessutom upprättats i Prag (1806), i Wien
(1815), i Berlin (1820), i Karlsruhe

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbl/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free