Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingemann, Bernhard Severin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stil och vårdslös versifikation äro väsentligen
utmärkande för I:s diktning under detta
skede. Men just dessa brister tilltalade en stor
del af allmänheten. Enstaka dikter (Vift stolt
paa Codans bölge, visan om Marsk Stigs döttrar
m. fl. folkviseimitationer) ha bibehållit denna
folkynnest. Äfven som teaterförfattare utvecklade
han en betydande produktivitet. 1815 och 1816
utkommo, utom läsdramerna Rösten i örkenen (om
Johannes döparen) och Reinald underbarnet (efter
Musaios), ett naivt och behagfullt sagospel,
samt en i medeltidens krönikestil hållen
omarbetning af svanriddarsagan, Herr Helias og
jomfru Beatricia, icke mindre än fyra sorgespel,
Blanca, Masaniello, Hyrden af Tolosa ("Herden
från Tolosa", 1819) och Löveridderen. Behäftade
med svåra tekniska brister och fyllda af samma
öfverspändhet som hans ungdomslyrik, blefvo dessa
dramatiska arbeten föremål för både skarp kritik
(af P. Hjort) och hånfullt löje (J. L. Heibergs
kvicka "Julespög og nytaarslöjer", 1816), mot
hvilka Grundtvig uppträdde till I:s hjälp. Efter
att ha utgifvit De underjordiske (1817; "De
underjordiske, ett bornholmskt äfventyr", öfv. af
K. M. Ekbohrn, 1833), byggdt på en bornholmsk
folksägen, ett bland de mera lyckade af dessa
års alster, begaf han sig på en längre utländsk
resa, hvartill han erhållit offentligt understöd,
våren 1818. Han besökte Tyskland, Frankrike,
Schweiz och Italien, slöt vänskap med Tieck och
var i Kom tillsammans med Thorvaldsen. Vintern
1819 återkom han till Danmark. Den dramatiska
dikten Tassos befrielse (1819) och diktsamlingen
Reiselyren (1820) voro mindre betydande. Ett
band Eventyr og fortællinger (s. å.) var
däremot lofvande nog. Lustspelet Magnetismen
i barberstuen (1821) och sorgespelet Kampen
for Valhal (s. å.) afslutade hans lyriskt
dramatiska ungdomsperiod. 1822 blef I. lektor
i danska vid Sorö akademi och gifte sig med
målarinnan Lucie Mandix, hans fästmö sedan
tio år. Där först, under ett lyckligt hemlif,
i en tryggad ekonomisk ställning och i en
minnesrik och naturskön trakt, fann han
sitt rätta område: den nationalhistoriska
berättelsen. Från Danmarks medeltid hämtade
I. ämnen till de historisk-romantiska episka
skildringar, som gjort honom namnkunnig och
kär för det danska folket. Raden öppnas af
"rimkrönikan" Valdemar den store og hans mænd
(1824); därpå följde de fyra romanerna Valdemar
Seier (1826; på svenska 1830; 5:e uppl. 1896),
Erik Menveds barndom (1828; på svenska 1833;
5:e uppl. 1903-04), Kong Erik og de fredlöse
(1833; "Konung Erik och de fredlöse", 1834;
5:e uppl. 1896) och Prinds Otto af Danmark og
hans samtid (1835; "Prins Otto af Danmark",
s. å.; 5:e uppl. 1896). Serien afslutades med
rimkrönikan Dronning Margrethe (1836). Det är
naturligtvis Walter Scotts historiska roman,
som är de Ingemannska epernas förebild, men
I. har i väsentlig grad förändrat dess karaktär;
de rika realistiska episoderna ha fallit bort,
den omsorgsfulla historiska och etnografiska
"lokalfärgen" har ersatts af en ytlig fernissa,
lik den, som glänser öfver de la Motte Fouqués
riddarromaner. I trots af sin bristande
historiska sanning och det schablonmässiga,
oljetrycksaktiga i arrangeringen vunno dessa
romaner en oerhörd popularitet, som öfverlefvat
den nationella stämningen på 40- och 50-talen
och gjort dem till en
ännu mycket omtyckt ungdomsläsning. Den
trohjärtade stämningen, den naiva fantasien
och den varma kärleken till Danmark äro deras
förtjänster. Samma popularitet fick den lilla
cykeln Holger Danskes sange (1837), som,
med melodier af olika tonsättare, ofvergått
till verkliga folksånger. Ännu mera lefvande
äro kanske hans psalmer (Morgenpsalmer
og cantater, 1822, Höimessepsalmer, 1825,
Morgensange for börn, 1837, Morgen-
og aften-sange, 1839), hvilkas enkla och
okonstlade känsla, innerliga stämning af tillit
och frid äro så kännetecknande för hans kynne. -
Då I. af Kr. Molbech angripits för sitt sätt
att behandla historien, skref han berättelsen
Huldregaverne eller Ole Navnlöses levnetseventyr
(1831), som, påverkad af E. T. A. Hoffmann,
satiriserar rationalismens lifsåskådning;
den invecklade honom i hans enda litterära
strid, som fick en rätt bitter färgning, och
där han hade till motståndare ingen mindre än
H. K. örsted. Vidare utgaf I. en samling Noveller
(1827; sv. öfv. 1830), Smaadigte og reiseminder
(1832), Blade af Jerusalems skomagers lommebog
(1833), Varulven. Den levende döde. Corsicaneren
(1835), tre berättelser, de dramatiska Renegaten
(1838) och Salomons ring (1839), Folkedandsviser
og blandede digte (1842) samt slutligen den
lilla berättelsen Kunnuk og Naja (s. å.), en
skildring af kristendomens strid mot hedendomen
på Grönland. 1843 blef I. direktör för Sorö
akademi, och under de närmast följande åren var
han sysselsatt dels med denna anstalts ombildning
till en stor folkhögskola efter Grundtvigs plan,
dels med utgifvandet af sina samlade skrifter
(41 bd, 1843 -65). Efter akademiens upphäfvande
vardt I. åter produktiv. På Nye evenlyr (1847)
och sagan De fre rubiner (1849), en långt
genomförd allegori, följde berättelserna
Den stumme fröken (1850), Christen Bloks
ungdomsstreger (s. å.) och Landsbybörnene,
en nutidsroman (1852; "Barndomsvännerna",
1874), ett af H:s bästa arbeten, skildrande åren
1848-50, ungdomsfriskt och humoristiskt. Senare
författade I. några religiösa skaldestycken,
Confirmationsgave (1854), Tankebreve fra en
afdöd (1855) och Guldæblet (1856) samt de
autobiografiska skrifterna Min levnetsbog
(utg. 1862) och Tilbageblik på mit liv og
min forfattervirksomhed fra 1811 til 1837
(utg. 1863). 1887 utkom en sonettsamling till
hans hustru (Svanesang). Om hans lif, som
förflöt stilla i Sorö, är endast att berätta,
att I. 1833 besökte Sverige och att han på sin
70-årsdag 1859 vardt föremål för en varm och
allmän hyllning. 1887 restes en minnessten vid
hans födelseställe. Af hans arbeten utkomma
ständigt nya upplagor, af Valdemar Seier"
1907 den 19:e o. s. v. "Samlade noveller"
af I. utkommo på svenska 1873-74. - Jfr
"Breve til og f ra I." (1879), "Brevveksling
mellem I. og T. C. von Rosenörn" (1881),
"Grundtvig og I." (1882), J. Nörregaard,
"I:s digterstilling og digterværd" (1886),
H. Schwanenflügel, "I:s liv og digtning" (s. å.),
R. Petersen, "Mindeskrift om B. S. I." (1887)
och en uppsats af N. Erdmann i "Vidar" (1888).
C.R.*
Ingemar, dansk riddare, som trädde i Magnus
Ladulås’ tjänst, när denne störtade sin broder
Valdemar (1275). Den ynnest han åtnjöt hos
Magnus, som gaf honom sin släkting, Helena,
till hustru,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
