Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 555-556 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indigo, ett färgämne - Indigoblått l. Indigotin, kem. - Indigobrunt. Se Indigo - Indigofera, bot. Se Indigo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vätskan, som då bör ega en halmgul eller guldgul
färg, från de öfre karen till de nedre. I dessa
kar sättes vätskan i häftig rörelse (vanligen
genom ett hjul med träskoflar) under 2–3 timmar,
hvarvid densamma genom inverkan af luftens
syre småningom antager en blekgrön färg. Den
innehåller då indigo uppslammad i form af små
flockor, hvilka, då vätskan sedermera lämnas
i ro, småningom sjunka till bottnen. Den
ofvanstående klara vätskan aftappas, och
bottensatsen, som har konsistensen af en tunn
välling, pumpas upp i kärl, i hvilka man kokar
den för att förhindra fortsatt enzymverkan,
som skulle förstöra färgämnet. Den kokade
massan silas genom stora dukar, på hvilka
indigon kvarstannar i form af en mörkblå,
nästan svart deg, från hvilken större delen af
vattnet aflägsnas genom pressning. Den pressade
indigon torkas därefter under 3–5 dagar långsamt
och försiktigt i skuggan; hastig torkning (i
solen eller på annat sätt) åstadkommer nämligen
afgjord försämring af varan. Ungefär 20–30
kg. indigo erhållas i allmänhet från hvart
kar för hvarje gång. De bästa sorterna indigo
anses komma från Bengalen, Guatemala, Carácas
och Egypten. God indigo förekommer i handeln
i form af större (prismatiska) eller mindre
(oregelbundna) stycken af mörkt violettblå färg,
utan lukt eller smak. Brottytan är af jordigt
utseende, finkornig, jämn och af matt färg,
som vid gnidning (t. ex. med nageln eller annat
hårdt föremål) antager en gulröd eller kopparröd
metallglans. God vara är dessutom torr, häftande
vid tungan, lucker och lätt, så att den flyter
på vatten. Om färgen drager i rödt, så antyder
detta en större halt af s. k. extraktivämnen
(indigorödt och indigobrunt), som dock i vissa
fall kan vara af nytta vid färgning; går åter
färgen i ljusblått med dragning mot grått eller
grönt, så är varan i allmänhet mycket dålig och
förorenad af oorganiska ämnen.

Den förnämsta och viktigaste beståndsdelen i
indigo är det blåa färgämnet, indigoblått, som
däri finnes i ganska växlande mängd alltefter
varans större eller mindre godhet. Dessutom
finnas i indigo ett limartadt ämne (indigolim),
ett brunt ämne, som har svagt sura egenskaper
(indigobrunt), ett rödt färgämne (indigorödt) och
i vissa sorter äfven en i gula nålar sublimerande
kropp (indigogult) m. m. För öfrigt innehåller
indigo alltid äfven mineraliska beståndsdelar,
järn, kalk o. s. v. Mängden af dessa bör hos
god indigo ej utgöra mer än högst 7–9 proc.,
men stiger ofta till betydligt mera, enär
förfalskningar genom tillblandning af krita,
kalk, lera o. s. v. äro ganska vanliga,
då indigons pris i handeln är högt. Äfven
stärkelse, gummi, berlinblått m. m. användas till
förfalskning af indigo. Dylika förfalskningar
kunna mer eller mindre lätt upptäckas; för att
med säkerhet finna värdet af en indigosort är
det dock i allmänhet nödvändigt att på kemisk
väg bestämma dess halt af indigoblått. – Indigos
ojämförligen förnämsta användning är naturligtvis
till färgning, framför allt af ylle, men äfven
af silke och bomull. Som indigo (eller rättare
indigoblått) är olöslig i vanliga lösningsmedel,
måste densamma, för att kunna användas som
färgämne, antingen genom behandling med mycket
koncentrerad svafvelsyra öfverföras till löslig
indigosvafvelsyra eller ock genom inverkan af
reducerande ämnen förvandlas till ofärgadt,
lösligt indigohvitt, i hvilket godset färgas,
hvarefter genom inverkan af luftens syre det
blåa färgämnet återbildas på själfva färggodsets
fibrer. Numera tillverkas indigo i stor mängd
på rent konstgjord väg (se Indigoblått).
S. J-n.

Indigoblått l. Indigotīn, kem., det blåa
färgämnet i indigo (se d. o.), som alltefter
beskaffenheten innehåller däraf från 40 till
80 proc. I rent tillstånd bildar det vackra,
djupblåa, rödskimrande kristaller, som ha
hvarken lukt eller smak samt äro olösliga
i vatten, vanliga organiska lösningsmedel,
utspädda syror och alkalier. Kokande paraffin,
anilin, karbolsyra, terpentinolja och kloroform
lösa däremot indigoblått. Vid försiktig
upphettning förvandlas indigoblått till en
purpurfärgad gas, hvilken vid afsvalning afsätter
sublimeradt indigoblått i vackra kopparglänsande
nålar. Koncentrerad svafvelsyra löser indigoblått
och ger därmed sulfonsyror, indigomonosulfonsyra
och indigodisulfonsyra, hvars natriumsalt,
indigokarmin, är lätt lösligt i vatten.

Indigoblått är ett derivat af indol (se d. o.),
och dess sammansättning C₁₆ H₁₀ N₂ O₂ kan återges
genom formeln



I alkalisk lösning upptager det 2 atomer
väte och öfvergår till motsvarande färglösa
leukoförening, indigohvitt (se d. o.),
som emellertid lätt genom syrsättning i
luften återbildar färgämnet. Man begagnar
sig af detta förhållande vid kypfärgning med
indigo, då väfnaden neddoppas i en lösning
(kyp) af indigohvitt och sedan upphänges i
luften. Färgämnet utfälles då i själfva fibrerna.

v. Baeyer var den förste, som efter
långvariga bemödanden lyckades framställa
indigoblått på syntetisk väg (1878). Han
utgick från kanelsyra, som successivt behandlas
med salpetersyra, brom och alkali. Härigenom
öfvergår den till fenylnitropropiolsyra
l. nitrofenylpropiolsyra, en syra, hvars
sammansättning och byggnad uttryckas genom
formeln



hvarur färgämnet lätt erhålles genom kokning
med alkali och drufsocker. Metoden har dock
numera endast historiskt intresse. Bland de
talrika syntetiska framställningsmetoder för
indigo, hvilka senare blifvit utarbetade, må
nämnas Heumanns, hvarvid fenylglykokoll
l. fenylglycin (ur anilin och monoklorättiksyra)
upphettas med natron och den indoxylhaltiga
(se Indoxyl) produkten efter lösning i
vatten oxideras i luften. Ännu viktigare är en
modifikation af denna metod, hvilken består
däri, att fenylglycinkarbonsyra förarbetas i
stället för fenylglykokoll. Fenylglycinkarbonsyra
vinnes ur monoklorättiksyra och antranilsyra,
som i stora mängder beredes ur naftalin öfver
ftalsyra (se d. o.) och ftalimid och utgör
ett utgångsmaterial, tillräckligt billigt för
att tillåta konkurrensen mellan konstgjord
indigo och det naturliga färgämnet. Indigo
tillverkas fabriksmässigt af "Badische anilin-
und sodafabrik" i Ludwigshafen och af Höchster
Farbwerke.
H. E.

Indigobrunt. Se Indigo.

Indigofera, bot. Se Indigo.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>