Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indianer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kalifornien spelade ekollon samt frön af
vilda gräs och örter mycket stor roll som
födoämnen. I sydväst ha navahoindianerna
sedan de förste spanske nybyggarnas ankomst
lefvat hufvudsakligast på köttet af sina får-
och gethjordar, medan åter de kringströfvande
apachefolken tillgodogjorde sig ett stort antal
af vilda växters rötter, pinjonens frön och
agaveväxtens saftiga blad etc. Pueblofolken
höra till de h. o. h. jordbruksidkande. De odla
i stor skala majs, bönor, pumpor såväl som
s. k. spansk peppar och inhemsk tobak. Tobak
odlades äfven af arikara-stammen och andra folk
vid öfre Missouri och af de flesta stammar
i östern. Jordbruket försåg irokeserna
samt stammarna längs Atlantiska kusten och
Mexikanska viken med hufvudmassan af deras
födoämnen. Majs var och är indianernas förnämsta
kulturväxt. Konstgödning genom tillsats af fisk,
snäckskal etc. praktiserades af delawarerna vid
de förste svenske nybyggarnas ankomst. Präriernas
och skogarnas vilda djur jagades för köttet,
huden, hornen, tänderna eller senorna. På de
stora slätterna var det förnämsta villebrådet
buffeln. Näst detta djur kommo älg, hjort och
antilop. Det enda husdjur, som Nord-Amerikas
indianer egde före européernas ankomst,
var hunden, hvilken användes som lastdjur af
nomadfolk i sydväst. Äfven vissa fåglar höllos
tama för fjädrarnas och i ett och annat fall
måhända för köttets skull. Hästen kom sedermera
att spela den viktigaste rollen, speciellt i
prärifolkens lif, och blef föremål för religiös
kult. Dess kött blef ett viktigt födoämne.
Industri och konst. Indianerna besitta mångahanda
industrier och färdigheter af både ekonomisk
och estetisk natur. Utan kännedom om någon
annan metall än råkoppar, voro de i hufvudsak
hänvisade till sten, ben, musselskal och
trä som material vid förfärdigandet af sina
redskap och verktyg. Af sten tillverkade de
hammare, yxor, spjut- och pilspetsar, knifvar,
tobakspipor m. m., de sistnämnda ofta präktigt
skulpterade och spelande en viktig roll vid
ceremonierna, bl. a. fredsunderhandlingar
(se Fredspipa). Navaho- och pueblofolken
äro särskildt kända för sin skicklighet i
handterandet af drillborren vid framställandet af
pärlor och örhängen af turkos. Haidaindianernas
skulpturarbeten i svart skiffer öfverträffas
i prydlighet och teknik knappast af liknande
alster hos andra primitiva folk. Af lera
tillverkades ock mångenstädes krukor, skålar,
mortlar och stötar. Af sten förfärdigades
pilspetsar, knifvar, skinnskrapor, prylar
och metkrokar. Musselskal tjänade ofta som
skärredskap samt bearbetades allmänt till bröst-
och halsprydnader eller wampun-pärlor, hvilka
användes för dräktprydnader eller de beryktade
minnesbältena. Hvalrossbetar snidades med
utomordentlig skicklighet af eskimåer och
aleuter. Af trä förfärdigade man mortlar,
skålar, klubbor, masker och heliga bilder.
Puebloindianerna tillverkade årligen massvis
träfigurer framställande deras viktigaste
mytologiska väsen och utdelade dem efter
de symboliska dansernas slut som dockor åt
barnen. Nordvästerns folk använde trädstammar
för framställande af de ofta kolossala
skulpterade totempålarna (jfr fig. 3) och
tillverkade stora kanoter, som äfven skulpterades
och målades på karakteristiskt sätt. Stammarna
vid Atlantiska hafvets kust använde ock urholkade
stockar till kanoter. Indiankvinnan var väl
förfaren i konsten att garfva och bereda hudar.
Som tråd vid förfärdigandet af dräkter
användes senor. Bland pueblo- och
navahofolken hade väfnadskonsten nått
en hög utveckling. Ursprungligen användes
inhemsk bomull, efter européernas ankomst
ull. Fjäderväfnadskonsten var känd af stammarna
längs Mexikanska viken, medan allestädes
ö. om Mississippi vackra mattor väfdes af
gräs- och säfarter samt färgades med inhemska
medel i lysande kulörer. Korgarbeten förekommo
nästan allestädes utom på prärierna, där deras
plats intogs af ett slags lådor och väskor af
läder. Som korgmaterial använde man spånor,
klufna rör, agavefibrer, gran- och gräsrötter
m. m. Korgflätningsindustrien nådde sin
högsta utveckling i Kalifornien. De där bosatte
pomoindianernas korgar anses vara oöfverträffade
i hela världen såväl till form och färg som
mönstrens prydlighet och väfnadens täthet. Till
indiankvinnans färdigheter hörde ock pärlstickeri
och inväfvandet af piggsvinstaggar för prydandet
af de brokiga bältena eller ryggkorgarna, i
hvilka barnen buros. Lerkärl förfärdigades af
alla bofasta eller åtminstone tidtals bofasta
stammar inom öststaternas skogsregioner
såväl som i sydvästern. I öststaterna voro
kärlen ofta dekorerade med i leran inpressade
ornament. Pueblofolken och deras grannar målade
mönster och figurer i många färger på lerkärlens
välpolerade yta och fixerade dem sedan genom
godsets bränning. Nästan utan undantag var det
kvinnan, som tillverkade krukgodset, korgarna
och väfnaderna samt beredde hudarna. Kopparn,
som var den enda kända metallen n. om Mexico,
hämtades i gedigen form hufvudsakligast från
trakterna omkring Superior-sjön. Den smältes
aldrig, utan kallhamrades och försåg indianerna
med ett stort antal prydnadsföremål såväl som
redskap. (Jfr första figurserien Amerikanska
kulturföremål, bd I, sp. 815–816).
Krig. På den utvecklingsståndpunkt indianerna
befunno sig, splittrade i otaliga stammar med
skilda språk, blef kriget hos dem en så godt
som permanent institution. Krigsäran var den
mest åtrådda. Hos den höga nordens stammar
voro de förnämsta vapnen knif, klubba och
lans. Längre söderut kommo härtill allmänt båge
och pil samt stridsyxa eller tomahåk. Sköld
användes så godt som endast af präriernas
ryttarfolk. Vissa folk i Alaska begagnade
harnesk af trä eller läder. Vid Mexikanska
viken användes blåsröret vid jakt. Uppbrott till
fejder såväl som återkomst till lägret firades
med många ceremonier och danser, då kvinnorna
buro de hemförda skalperna (se Skalp) och sjöngo
segrarnas lof. Bruket att skalpera var ganska
allmänt n. om Mexico med undantag för vissa
folk i Kalifornien. Hos prärifolken torterades
fångar sällan, utan upptogos i stammen utan att
dock så fullständigt adopteras som bruket var
i östern. Oftast gjordes de till slafvar.
Förströelser. Indianens myckna fritid
upptogs till största delen af täflingar,
lekar, danser, fester af alla slag och
förtäljande af historier. Fotlöpningar
voro allmänna. Mångfaldiga bollspel
äfvensom tärnings- och spådomsspel voro
mycket populära. Af danserna voro många
pantomimer. Man bar masker och kostymer,
framställande djur eller mytiska varelser, och
dessas läten och rörelser efterhärmades (jfr
Dans, fig. 1). Musikinstrumenten voro trumma,
flöjt, hvisselpipa och skallror af många slag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
