Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Independenter, oberoende - Independenter, oberoende 1. I. l. Kongregationalister - Independenter, oberoende 2. Politiskt parti. Se Geneve - Independenter, oberoende 3. En fransk konstnärsgrupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess store profet Milton och dess store
folktalare Bunyan (se dessa). Här är icke
platsen att skildra de politiska händelserna;
den presbyterianska puritanismen, som segrat
genom Westminstersynoden 1643, undanträngdes
snart af independentismen, hvars utväxter af
Cromwell nedtrycktes, under det att dess bästa
frukt, religionsfrihet och tolerans, genom honom
gjordes till en grundval för Englands utveckling
till världsmakt. Sin rent independentistiska
kyrkouppfattning bevarade han ock orubbad under
hela sin korta regering. Hurusom under denna
tid de anabaptistiska svärmiska eller socialt
radikala element, som inväfts i independentismen,
utsöndrade sig i nya religiösa grupper, se
därom Levellers, Ranters, Kväkare. De egentlige,
rent religiöse kongregationalisterna, som hade
protektorns stöd, modifierade under maktens
dagar sin afsky för statskyrklighet och antogo
1658 på en församling i Savoy-palatset i London
en, visserligen ej bindande, trosbekännelse,
den s. k. Savoy-declaration, som fick stor
betydelse i Amerika. I England kom med
restaurationen 1660 åter förföljelsetiden
med stark decimering, hvarunder independenter
närmade sig presbyterianerna, till dess efter den
stora revolutionen och toleransediktet 1688–89
hvardera riktningen kunde utvecklas i fred efter
sina egna principer. Under 1700-talet tillväxte
den independentiska gruppen af församlingar
föga, och det inre lifvet slappnade äfven
där. Den metodistiska väckelsen inverkade
kraftigt äfven på kongregationalismen; så
deltog den i grundandet af det första, nu helt
kongregationalistiska missionssällskapet
(Londons 1795) och medverkade lifligt
vid den engelska väckelsen i början af
1800-talet. Härunder växte antalet mycket,
och 1831 förenade sig de flesta församlingar i
England och Wales till Congregational union of
England and Wales; denna antog 1833 en kort
"Declaration" öfver kongregationalismens
principer och tro, ej såsom bindande för de
autonoma församlingarna, utan som ett gemensamt
karakteristikum gentemot andra religiösa
samfund (aftryckes allt fort i "Congregational
year book"). Denna krets är nu en af de mest
betydande religiösa fraktionerna i England,
om den ock ej sin princip likmätigt bildar
en enhetlig "kyrka"; dess synoder ha blott
rådgifvande karaktär. Prästerna ha här mindre än
någonstädes annars karaktären af "clerici"; blott
församlingens val gör dem för funktionstiden
till präster. Fri vetenskaplig forskning har här
ett af sina bästa hem. Beträffande samarbetet
med andra frikyrkor och beträffande statistiska
uppgifter se England (kyrkliga förhållanden). –
I Amerika fick independentismen närmast ännu
större spridning. När den stora strömmen
af under Karl I:s förföljelse utvandrande
puritaner nådde Amerika, bibehöllo dessa
där icke sin presbyterianska statskyrkoidé,
utan kommo allmänt att organiseras efter
mönstret af independenterna i Massachusetts
(se ofvan). Anledningen härtill är knappast
ännu klargjord; själfva faktum står klart och
är en af de viktigaste händelserna i Amerikas
historia; hela dess andliga kultur kom så
att bygga på det independentiska krafvet på
själfständighet och frihet. Naturligen kom dock
independentismen i Amerika att röna inflytande
af denna sin nya ställning, som härskande
i de engelska kolonierna; de facto blef den
kongregationalistiska
kalvinismen där kvasi statsreligion. Så kommo
ock synoder (councils) där till stånd nära
200 år förr än i England; 1637 hölls den
första. Naturligen hade de ej heller i det
kongregationalistiska Amerika bindande makt öfver
de enskilda församlingarna. De ledande männen
under 1600-talet voro teologen Thomas Hooker
(d. 1647), missionären John Eliot (d. 1690)
m. fl. Den engelska Savoy-deklarationen blef den
dogmatiskt bestämmande. 1700-talets början var
äfven i Amerika en tid af inre afmattning. Från
omkr. 1735 begynte en ny väckelse, ledd af
den amerikanska independentismens störste
teolog Jonathan Edwards (1693–1758). Han
förnyade kalvinismen, ehuru i modifierad form,
väckte missionsintresset, ledde uppfattningen
åter från Barrowes oligarki till Brownes
demokratiska independentism o. s. v. Men nu led
ock independentismen i Amerika stora förluster;
många af "upplysningen" behärskade kunde ej
tåla den nya kalvinismen, utan gledo öfver att
blifva "unitarier"; andra funno skillnaden
mellan den amerikanska independentismen och
presbyterianska kyrkan så liten, att de sökte
en union och slutligen hamnade helt i den senare
(kort efter 1800 skola independenterna på så vis
ha förlorat mer än 2,000 församlingar). Först
1852 på en generalsynod i Albany afbröts
förbindelsen med presbyterianismen; sedan dess
har kongregationalisternas denominationala
själfmedvetande starkt vuxit, liksom
antalet församlingar åter ökats. En varaktig
institution ha de sedan 1871 erhållit i det
hvart 3:e år sammanträdande nationalkonsiliet,
som visat sig förstå att förena respekt för
de enskilda församlingarnas autonomi med
stort faktiskt inflytande. Dess viktigaste
verk är den gemensamma bekännelsen af 1883,
hvari i modernt språk kort och klart gifvits
uttryck åt nutidens dogmatiska åskådning,
afgjordt positivt biblisk, men tillika ett
karakteristiskt minnesmärke af vidhjärtad
amerikansk praktisk fromhet. "Att frihet kan
förenas med pietet mot det gångna, att det gamla
evangeliet kan uttalas utan att klädas i den
gammaldogmatiska traditionens mantel, att äfven
i vår tid nya bekännelser kunna skapas – därpå
föreligger här ett bevis, som kan bringa Gamla
världens gamla kyrkor att skämmas" (Loofs). –
Antalet kongregationalister i Amerika utgöra
f. n. omkr. 2 mill. (omkr. 5,500 församlingar
med omkr. 700,000 kommunikanter), och de
utgöra säkert en af landets aktningsvärdaste
denominationer. – Hufvudarbetet öfver
independentismen är H. M. Dexters monumentala
"The congregationalism of the last three hundred
years etc." (1880), med förteckning (i bd III)
öfver den oerhördt rikhaltiga äldre litteraturen
(ej mindre än 7,250 nummer). Dessutom må nämnas
R. Dale, "History of english congregationalism"
(1907), de moderna framställningarna af engelska
kyrkans historia (se litt. till art. England,
kyrkliga förhållanden), Episkopalkyrkan,
Puritaner, samt "American church history", ser. I
(H. K. Carrol, "The religions forces of the
United states", 1893) och ser. III (W. Walker,
"A history of the congregational churches in
the United states", 1894).
2. (Fr. indépendants) Politiskt parti.
Se Genève, sp. 928.
3. (Fr. les artistes indépendants) En fransk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
