Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indemnitet, statsr. - Inden och Indenharts. Se Harts - In Deo spes mea, lat. Se Gud i mitt hopp. - In Deo vivas, lat. Se IN. D. V. - Independance belge, K', belgisk tidning - Independence, nordamerikanska städer - Independence 1. i Missouri - Independence 2. i Iowa - Independence 3. i Kansas - Independencia, stad i Uruguay. Se Fray Bentos - Independenter, oberoende - Independenter, oberoende 1. I. l. Kongregationalister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
479
Inden-Independenter
480
stränga lagordet, måste ombesörja, att ett
förslag till indemnitet (indemnity-bill)
förelägges närmast kommande parlament. Han
blir icke fri från ansvar för framtiden,
därför att underhuset underlåter att åklaga
honom; laglig straff löshet tillförsäkrar han
sig endast genom formligt parlamentsbeslut,
en indemnitetsakt. Efter engelskt mönster har
medgif-vande af indemnitet införts jämväl
i några andra konstitutionella staters
författningslif. Dessa afvikel-ser från
grundsatsen om en lagbestämd utöfning af
regeringen kunna endast då försvaras, när de
med nödvändighet påkallats för det allmänna
bästa. Den svenska statsförfattningen känner
icke några dylika riksdagsbeslut, hvilka
kunna gifva laglighet åt regeringshandlingar,
som strida mot lag och författning. Men
då riksdagens ansvarighetskraf mot
statsråden måste anhängiggöras inom
strängt begränsad preskriptionstid (vid
nästkommande lagtima riksdag) för att icke
förfalla, komma underlåtna åtgärder att
verka såsom medgifvande af ansvarsfrihet.
K. H. B.*
Inden och Indenharts. Se Harts, sp. 30.
In Deo spes mea, lat., "i Gud mitt hopp". Se
Gud mitt hopp.
In Deo vivas, lat. Se IN. D. V.
Indépendance belge, L’ [lädepãdã’s bälʃ],
"belgiskt oberoende", en i Bruxelles utgifven
tidning på franska, som uppsattes 1831 med
titeln "L’indépendant" och genom Leon Bérardi
(d. 1897), hvilken 1856–84 var dess egare
och redaktör, vardt en af Europas mest ansedda
tidningar i synnerhet genom att bekämpa Napoleon
III:s regeringssystem. Tidningen förfäktar
numera Rysslands intressen. Den utkommer
f. n. 3 ggr dagligen, under redaktion af Charles
Tardieu (från 1898), samt i veckoupplagorna
L’indépendance internationale och L’indépendance
d’outre-mer och Le mouvement économique.
Independence [indipe’ndəns], städer i
nordamerikanska unionen: 1. Villaförstad
till Kansas city, staten Missouri. 6,974
inv. (1900). Woodland college. – 2. Stad i
Iowa. 3,656 inv. (1900). Katolskt seminarium och
kloster. Statens dårhus. – 3. Stad i Kansas,
vid Verdigris river. 4,851 inv. (1900).
J. F. N.
Independencia, stad i Uruguay. Se Fray
Bentos.
Independenter (af lat. nekande
in och dependere, bero af),
oberoende. 1. I. l. Kongregationalister
(den af dem själfva begagnade, numera
vanliga beteckningen) kallas den ur den
engelska kalvinismen framgångna riktning, som
anser, att endast de verkligt troende inom en
lokalförsamling bilda den i nya testam. åsyftade
formen för en kyrka ("congregation"); att inom
hvarje sådan församling (kyrka) alla medlemmar
äro fullt likaberättigade och att sålunda de
andlige inga särskilda prerogativ ega; att hvarje
församling är fullkomligt autonom och oberoende
(independent) af någon öfverordnad kyrkostyrelse,
icke blott beträffande tillsättning af präster,
utan i fråga om kult, disciplin, lära, hela
det religiösa lifvets område. Independenterna
förkasta sålunda principiellt ej blott hvarje
form af statskyrka, utan äfven hvarje synodal
kyrkoorganisation – hvarvid dock gemensamma
synoder till ömsesidigt rådslående och stärkande
i tron anses tillåtna och gagneliga. – I den
historiska utvecklingen ha dock åtskilliga
jämkningar af principerna skett. Independentismen
växte historiskt fram ur den kalvinska
puritanismen under dennas kamp mot
episkopalkyrkan i England och var liksom denna
bärare af en konsekvent kalvinsk läroåskådning;
men den utgjorde ej, såsom vanligen framställes,
en gren af puritanismen, utan trädde från
början i lika principiell motsats till denna
som till episkopalkyrkan; puritanerna ville ha
en stats-(national) kyrka, blott rensad från
episkopalkyrkans kompromisser, independenterna
voro den frikyrkliga idéns första bärare, de
energiske motståndarna äfven till den puritanska
presbyteriankyrkan. Det första uppslaget till
independentistisk församlingsbildning (och därmed
till den principiella separatismen) gafs 1580,
icke utan påverkan af holländska anabaptister, af
engelsmannen Robert Browne (se d. o.). Då denne
slutit fred med statskyrkan, dukade flertalet
små separatistförsamlingar ("brownister") under
för förtrycket; för utvecklingen betydelsefull
blef blott den i London, där juristen Henry
Barrowe tog ledningen och vann en sådan
betydelse, att anhängarna af riktningen då
kallades barrowister. Snart fängslad (1586),
lyckades han utsmuggla en rad manuskript,
hvilka genom vänner trycktes i Holland och
som i mer än 100 år blefvo grundläggande för
den kongregationalistiska författningstanken
(Browne hade demokratiskt satt församlingen i
sin helhet som myndighet öfver prästerna och
de äldste; Barrowe lämnade på oligarkiskt sätt
ledningen helt åt dessa senare). Efter Barrowes
afrättning (1593) flydde församlingen öfver
till Amsterdam, där den utbildade den första
kongregationalistiska trosbekännelsen "Confession
of faith" (1598) och snart sammanträffade
med andra independenter; viktigast var den
församling, som af separatisten John Smyth (se
Baptister, sp. 883) grundats i Gainsborough och
omkr. 1608 under ledning af pastor John Robinson
(d. 1625) öfverflyttat till Amsterdam, upptagit
barrowisternas åskådning och vidare flyttat till
Leiden. Där blef Robinson independentismens
andre grundläggare, dess mest sansade ledare
och främste apologet; han var sträng kalvinist,
men med vidhjärtenhet mot andra kristna samfund;
det var han, som klart utformade de ofvan angifna
tre grundprinciperna för independentismen (hvarje
församling "independens quoad alias
ecclesias"). Äfven i fråga om kulten bröts helt med den
kyrkohistoriska utvecklingen; utom söndagen
afskaffades alla helgdagar, vid gudstjänsten hade
hvem som helst rätt att tala, alla liturgiska
formulär slopades, o. s. v. Församlingen i
Leiden blef moderförsamling för independentismen
både i England och Amerika. Drifna af engelsk
nationalkänsla, utvandrade därifrån independenter
1616 till England och grundade nya församlingar
(under pastor Henry Jacob) och 1620 till engelska
kolonierna i Amerika, där de som "pilgrimsfäder"
under otroliga mödor koloniserade Massachusetts’
vildmarker. Härmed får independentismen i
England och i Amerika sin särskilda utveckling,
i båda fallen af epokgörande betydelse för
ländernas hela historia. – I England utbredde
sig åskådningen blott långsamt (äfven om man
medräknar de ur densamma utgångne baptisterna)
fram till inbördeskrigets utbrott (1642); men
sedan växte den desto hastigare, buren främst
af dess store statsman och krigare Cromwell,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
